I used to float, now I just fall down
I used to know, but I'm not sure now
What I was made for
What was I made for?
Takin' a drive, I was an ideal
Looked so alive, turns out, I'm not real
Just something you paid for
What was I made for?
'Cause I, I
I don't know how to feel
But I wanna try
I don't know how to feel
But someday I might
Someday I might
Mm, mm-mm, aah-ooh
Mm-mm-mm, mm-mm, mm-mm
When did it end? All the enjoyment
I'm sad again, don't tell my boyfriend
It's not what he's made for
What was I made for?
'Cause I, 'cause I
I don't know how to feel
But I wanna try
I don't know how to feel
But someday I might
Someday I might
Think I forgot, how to be happy
Something I'm not, but something I can be
Something I wait for
Something I'm made for
Something I'm made for
Lyrics of the song “What Was I Made For?” by Billie Eilish
Jag har mest varit hemma och tagit igen mig i dag. Ändå har det var en dag med många intryck och jag ville samla dem i en text. Det är spontant skriven text. En samling tankar till tonerna av låten “What Was I Made For?” av Billie Eilish som jag lyssnade på under min kvällspromenad för att smälta lite intryck från dagen.
Vem är jag? Vad är min plats i livet? Vad kommer livet att innehålla? Vad är centrum i mitt liv? Vad är JAG ämnad för, skapad till?
Existentiella frågor. Sådana som går riktigt på djupet. Sådana frågor som jag förknippar med stark längtan. Längtan efter betydelse, mening, att bli ledd i något stort, att få betyda något. Sådana saker jag lagt mycket energi på i min ungdom och som ung vuxen. Då jag växte upp i frikyrkan och ville lägga ned hela mitt liv inför Gud. För att han skulle använda mig till något stort och ge ett syfte och en betydelse till mitt liv. Jag gjorde det också, la mitt liv i Guds händer alltså. Jag studerade senare till pastor. Jag har fortfarande pastorskragen kvar.
Den ligger lite på hyllan nu, kan man säga. Jag jobbar med annat. Funderar under tiden på saker. Kommer aldrig fram till något. Innan jag slutade som församlingspastor brottades jag med så mycket frågor på insidan. Till exempel vad jag egentligen hade att komma med. De stora sakerna här i livet: familj, relationer och det där djupast där inne. Vad visste jag om det? Jag tyckte inte jag hade någonting. Jag var vilsen och kände mig feg. Jag kunde inte känna någon styrka. Jag kände stor skam. Det var inte bara på grund av en sak som jag slutade min tjänst, men mycket handlade om att jag inte kunde se mig själv som en förebild.
Att sluta som pastor… ja, egentligen har jag inte slutat för jag har ordinationen kvar. Men ändå. Frågorna har surrat så mycket och gör fortfarande. Jag var så säker på när jag var ung vad jag ville, sökte det jag var ämnad för. Vad är det egentligen? Det kan vara att vara pastor. Men först och främst tror jag det är att: vara jag.
Jag har burit på en skam och en tomhet inombords. Jag ville så gärna stå upp för personers rätt till sin kärlek, sin sexualitet, sin könsidentitet och sina relationer. Men jag då? Jag visste inte ännu vem jag var. Jag visste precis hur jag fungerade, men jag visste inte att det var ok. Att vara som jag.
När jag för 2,5 år sen lät biblioteket beställa böcker om asexualitet trodde jag inte alls det kunde vara jag. Jag visste ju som sagt hur det var där innerst inne. Jag har ju en sexualitet. Den har alltid funnits där och följt mig genom livet. Den har öppnat upp för ett tänkande utanför heteronormen, den har utmanat mig, den har fått mig att vilja stå upp för andra, den har berört mig, den fick mig att lämna ett samfund jag växt upp i pga synen på hbtqi-personer, den har visat mig att Gud inte är pryd, den har visat att mänskligheten inte går att pressa in i trånga normer utan är en komplex mångfaldighet… Men jag visste inte att den var giltig, att den fick finnas precis som den var. Men när jag öppnade böckerna om asexualitet så förstod jag – där är den ju… där är jag.
Jag har aldrig varit kär. Jag har alltid stått utanför. Oberörd. Tom. Avvisande. Onåbar. ”Varför kan inte jag älska någon?” frågade jag mig. Jag reagerade på att alla hade sin berättelse om förälskelse, i alla fall attraktion, i alla fall att uppleva någon som spännande. Men jag då? Ingenting. I böckerna om asexualitet fanns ett ord för det. Jag kunde inte tro det var sant. Aromantisk. Nu har jag till och med gått i Pride-parader med den aromantiska flaggan. Tänk att vara jag kunde vara klätt i så vackra färger.
På Instagram skrev en präst så vackert i dag om Pride-paraden som ska vara i Örnsköldsvik och om att stå upp för allas lika värde. En annan person som är företrädare för en karismatisk församling med ”konservativ” syn (- alltså synen på sexualitet att det bara kan förekomma inom en tvåsam, heteronormativ relation bestående av två cis-personer) kommenterade prästens inlägg. Med mycket fördomar och hat mot hbtqia+-personer och om Pride. Jag försökte skriva något tillbaka för att visa att det finns många kristna som är fullt bejakande och även hbtqia+-personer själva. Inte för att jag tror att jag kan övertyga den personen utan för att någon kristen hbtqia+-person ska känna sig styrkt och för att stötta prästen som skrev inlägget. Det är inte så att Gud bara skapat människorna enligt denna snäva, trånga mall. Se ut i världen! Vilken komplexitet och rikedom som finns! Det finns även inom mänskligheten. Det finns många olika sätt att vara på. Du är skapad till att va du och jag är skapad till att vara jag.
Det finns så stora frågor inom kristendomen och även andra religioner. Vad är syftet? Vad har Gud tänkt? Med relationer? Med familj? Med våra känslor? Med vår sexualitet? När någon höjer sin röst och menar att det sättet den upplever sexualitet på är det enda rätta för alla och är ute efter att dra skarpa tydliga gränser så måste vi våga ta rygg på Jesus. Han gick över alla gränser och bröt normer till höger och vänster. Han blev till och med dödad på ett kors för det och det korset hänger över alla kyrkor. Denna gräns drog han dock väldigt tydligt: ”Detta enda bud ger jag er: att ni skall älska varandra.”
Även i samhället finns normer kring hur vi bör vara och vad ett liv borde innehålla. I kväll höll jag i ett boksamtal i den digitala bokklubb för asexuella och aromantiska personer som jag startade samma år som jag började identifiera mig som det och det var så roligt för i kväll var vi tio personer i samtalet och många nya. Vi läser boken ”Loveless” av Alice Oseman. I boken brottas Georgia med det hon upplever att hennes liv måste innehålla. Hon börjar universitetet och känner att hon kommit efter. Hon har aldrig ens kysst någon och inte haft sex. Och hon är rädd för att aldrig kunna uppleva romantisk kärlek för i så fall kommer hon väl sluta totalt ensam och olycklig? Men i boken får hon upptäcka att hon duger precis som hon är och det finns många olika, värdefulla sätt att bli älskad på. Livet handlar inte bara om romance.
Samtalet bevarar jag i mitt hjärta som jag gör med alla de samtal vi haft i den här bokklubben. Men vad är det för frågor asexuella och aromantiska behöver mötas och prata om? Vad tror ni?
Vad ska mitt liv innehålla? Vilka relationer är viktiga för mig? Hur förhåller vi oss till normer? Hur kan vi kommunicera att vi har en annan läggning i ett samhälle där det knappt finns medvetenhet om asexualitet och ingen alls om att vara aromantisk? Hur pratar vi med familj och vänner om det? Är det viktigt att personer som betyder mycket i ens liv vet om detta? Hur bygger man en familj om man står utanför detta med sex och romantisk kärlek? Det som allt verkar så centrerat kring i denna allonormativa värld?
Kanske inte ”vad är vi skapade till”? För det är inte en grupp där vi delar den kristna tron. Men det är de där stora existentiella frågorna som kommer upp. Som är så viktiga.
Så ligger jag i min säng efter denna dag och tänker på detta. Tänker på hur viktigt det är att känna sig själv. Förstå sig själv. Bekräfta sig själv. Hitta ord. Ha tålamod med sig själv när det tar tid att ”avprogrammera” sig från normativt tänkande. Hitta en gemenskap med andra där det finns stöd.
I slutet av denna dag tittar jag på bilder av mig själv. Tänk, jag behöver ingen bekräftelse från någon annan. Jag ser mig själv i ögonen. Jag ser hur vacker jag är. Och oavsett arbete eller tjänst så vet jag i alla fall detta om vad jag är ämnad för, skapad till: Jag är jag. Jag har alltid varit och kommer alltid vara.
Jag är skapad till att vara jag.
The Aromantic Perspective 