The anthology “This Arab is Queer” edited by Elias Jashan.
Currently reading: “This Arab is Queer” edited by Elias Jashan
Yes I’m still reading this anthology and I thought I was going to finish tonight but thing is… I have to make a pause in between many of these stories. They’re really touching my heart.
Like for example the story with the precious title “Then Came Hope” by Madian Al Jazerah, a Palestinian gay man telling his story about being negated everywhere because of his identity – but still in the end I can see that there’s room for hope.
A quote that I’m taking with me from his story:
“ Kuwait, the country where I was born, negated me when Palestinians were thrown out after the Gulf War. As a Palestinian I am negated every day a I have no rights to my heritage and no access to my history. Zionism is trying to wipe me off the map. As a Muslim, I am negated because I am seen as a sinner. I grew up hearing that God quakes in his throne every time a homosexual walks past. As a man I am negated every day because I am not manly enough.”
He writes that he’s also negated by his own mother. He asks him, with tears in her eyes, if he’s a top or bottom (not in those words but it’s what she means) and Madian reflects on the bitter fact that being a bottom is always considered to be the most shameful thing. He also writes sadly: “The only question my mother has about my entire love life […] is related to this single s**ual act.”
This touches my heart because it makes me think of how we have the same problem as Christians in evangelical churches. In Sweden. I wrote a blog post not long ago reacting to my old church community EFK (which I’ve now have left) and how they put a lot of work into a report about the view on same sex relationships where they also were focused on this s**ual act and how to interpret the biblical texts about it.
Makes me think of how important it is for queer people of faith (and allies of course) to support each other and give hope to each other, and stand up for each other, no matter which religion we belong to we’re in the same fight for validation, respect and dignity.
Elias Jashan who edited this book was interviewed on the YouTube channel Queers of the World about it and I’m sharing a link to the video down below:
Detta är en andakt jag ledde online för EKHO, en kristen förening för HBTQIA+personer och allierade. Den utgår från ett bibelord från Lukasevangeliet där Sakarias, som var Johannes Döparens pappa, talar om att hans son skulle bereda väg för Jesus. Orden inspirerade mig att vilja prata om hur viktigt det är för oss kristna att stå upp för andra troende.
Hans far Sakarias fylldes av helig Ande och talade profetiska ord: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och från alla som hatar oss.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar. Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” Lukasevangeliet 1:67-79
Eid ad-adha Mubarak!
Den frasen fick jag lära mig i dag och om att det är en stor högtid i helgen för alla muslimer. Den firas för att hedra hur Abraham litade på Gud. Högtiden firas på lördag och jag får se om jag kommer ihåg att ge den hälsningen till dem som firar om vi möts på någon promenad. Jag tror det skulle bli mycket uppskattat!
Muslimer är otroligt pressade i vårt land. Tyvärr lärde jag mig om den här högtiden genom att läsa på sociala medier att polisen gett tillstånd igen till en Koran-bränning och den ska ske precis utanför portarna vid Stockholms moské när firandet äger rum. I frihetens namn, utropas det. Men vi vet och förstår att det handlar inte alls om det. Det handlar om hat mot dem som är annorlunda.
Det berör mig djupt i mitt innersta. För även om det kan vara knepigt att vara kristen ibland och vi som är aktiva i kyrkan också är en minoritet på många sätt så möts vi aldrig av sådana utmaningar och kan inte föreställa oss hur det är. Det ordnas aldrig provocerande politiska manifestationer med viljan att kränka utanför våra kyrkportar vid jul eller påsk. Jag blir medveten om mina privilegier.
Det blev jag också den gången jag fick möjlighet att komma på en guidad tur i Stockholms synagoga som hölls av min goda vän Rikkert Hasselrot. Jag känner Rikkert genom EKHO men vi har blivit goda vänner därför att han varit ett stort stöd för mig när jag kom ut som asexuell och aromantisk för ett par år sedan. Han var en av dem som grundade första gruppen för asexuella i Sverige. Den kallades för Nätverket Asexuell och startade redan 2005. Men Rikkert är också jude och ordnar därför guidade turer för skolklasser och jag och en annan vän fick också vara med och lyssna. Jag minns hur han berättade om de säkerhetsåtgärder som måste finnas där – övervakningskameror, larm. Judar blir utsatta för väldigt mycket hot i vårt land, något som jag tror de flesta svenskar precis som jag inte tänker på. Jag har i alla fall tänkt på det allt sedan dess då jag gått genom dörren till den frikyrka där jag är medlem. Där behövs bara ett lås med vanlig nyckel. Vi har aldrig blivit hotade.
Snart är det dags för Stockholm Pride och då ser jag särskilt fram emot att komma till Kärlekens Mässa som hålls i Storkyrkan på söndagskvällen. Där har det funnits interreligiösa inslag sedan flera år tillbaka. Det berör mig och jag tänker på orden Sakarias säger om Jesus: ”han skall föra våra fötter in på fredens väg” och hur det särskilt behövs i vår tid. Jag tror också det är viktigt att som kristen under Pride synliggöra och ge utrymme för troende queera personer av andra religioner. För att de i mycket är ännu mer utsatta än oss men också naturligtvis för att vi har mycket att ge varandra. Vi hör ihop.
Passant är en vän jag mötte på Malmö Pride och vi gick i paraden tillsammans. Hon skriver på sitt Instagram-konto @on.aro.ace.ness hur det är att vara asexuell & aromantisk och har många intressanta inlägg om detta med tanke på olika kulturer.
När jag var på Malmö Pride förra året gick jag i paraden tillsammans med asexuella och aromantiska gruppen spAce och mötte där Passant. Hon bodde i Danmark då och kunde därför komma till Malmö men hon bor numera i sitt hemland Egypten. På sitt Instagram-konto skriver hon utifrån sitt perspektiv hur det är att vara aroace: @on.aro.ace.ness och har många intressanta inlägg om detta utifrån olika kulturer. Hon går på universitet nu och upplever det som väldigt queer-friendly och har fått några aromantiska vänner. För mig som svensk och kristen är det otroligt givande att få del av andra perspektiv och samtidigt finns en stark samhörighet varje gång jag möter en person som är a-spec och troende, oavsett vilken tro det är.
Det var så också när jag deltog i den digitala aromantiska konferensen som spAce ordnade februari 2022. Där fick vi bland annat lyssna till en person som är icke-binär, aromantisk och hindu. Hen berättade bla om hur det är att vara kunnig inom HBTQIA+ men ändå inte tas på allvar på grund av låg kasttillhörighet och hudfärg och att hen inte känner fler aromantiska i hela Indien är kanske 6 stycken. Ändå var hen tydlig med hur viktigt det var att det aromantiska perspektivet blir synligt och att aromantiska personers identiteter och känslor blir respekterade! Hen upplevde inte att aromantiska var tillräckligt synliga i HBTQIA+-rörelsen i Indien. När jag lyssnade på hen blev jag ställd för jag tänkte på de privilegier som finns med att leva i Sverige och om hen vågar stå upp för aromanticism så borde jag också kunna våga det! Jag uppskattade mycket också att få lyssna till hen berätta om hur det kunde vara att leva som aromantisk som hindu, kristen eller muslim i Indien. Och det var en speciell känsla att sitta där och lyssna till en person i en helt annan del av världen, och av en helt annan tro men ändå känna sådan samhörighet! För vi har något värdefullt gemensamt.
EKHO och representanter från Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan och andra kyrkor gick i paraden på West Prideoch när de gick förbi stod en grupp med kors och hatiska budskap mot HBTQIA+-personer. Men de svarade med att ropa högre om budskapet om kärlek. Det var starkt att se!
Även utmanande upplevelser borde föra oss samman. När jag besökte West Pride i Göteborg i år fick vi se ett exempel på när kristendomen används i hatets namn. Bredvid paraden stod en grupp med ett träkors och med plakat där det stod hatiska budskap mot HBTQIA+-personer. De ropade sina slagord när EKHO och representanter från Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan och andra kyrkor gick förbi men blev bemötta av ännu högre rop som handlade om hur Guds kärlek gäller alla människor! Det var otroligt starkt att se. En pastor jag känner berättade att samma personer stått utanför deras kyrka där de firat regnbågsgudstjänst och uppträtt hotfullt. Det är det där hatet som riktas mot dem som uppfattas som annorlunda.
Situationen för HBTQIA+-personer inom kyrkorna i vårt land ser väldigt olika ut. I en del kyrkor står biskopar, präster, pastorer och diakoner och andra ledare tydligt upp för allas lika värde, i andra församlingar vågar HBTQIA+-personer inte vara öppna och blir utsatta för både hot och påtryckningar. Vi har dock ändå nätverk som tex EKHO och debatter förs om att HBTQIA+-rättigheter måste respekteras. Men hur ser situationen ut för någon som är inom HBTQIA+ och tex muslim, jude, hindu eller av annan tro?
Jag tror det kan vara en tuff situation. Inte bara med tanke på sin egen församling utan särskilt med tanke på den oroväckande utvecklingen där både transfobi, homofobi och annan queerfobi går hand i hand med grov rasism, islamofobi och annan xenofobi.
Då blir jag utmanad av Sakarias ord i Lukasevangeliet! För jag, som kallar mig kristen, är kallad ut på den där vägen: fredens väg. Att verka för gemenskap, bygga broar, värnandet om dem som är mer utsatta än jag. Det är hoppfullt men också så otroligt svårt för det kräver att jag böjer mig för att lyssna och försöka förstå andra. Det kräver att jag ödmjukar mig och försöker förstå när det är dags för mig att tystna och i stället lyfta fram någon annan.
Hur går dina tankar? Är du själv troende, HBTQIA+-person eller allierad? Vilka känner du samhörighet med? Vilka privilegier kan du se att du har gentemot andra i vårt samhälle? Hur kan vi stötta varandra och bygga broar?
Och en fråga som egentligen kanske bara muslimer själva kan svara på: Hur visar vi på ett bra sätt att vi stöttar dem och önskar dem en fridfull och fint firande av Eid al-adha denna helg? Hur kan vi som kristna visa att vi försöker gå den väg som kallas för fredens väg?
The Aromantic Perspective 