”Han lät dem höra en annan liknelse: »Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ — ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.’«” Matteusevangeliet 13:24-30
Midsommaraftons kväll. Jag jobbar hela helgen men slutar lite tidigare så hinner ägna mig åt en stund att rensa bland allt ogräs i odlingslådorna innan myggorna gör mig galen.
Jag har varit bortrest förra helgen vilket innebär att jag varit väldigt trött i veckan så ogräset har tagit över så pass att de små kämpande morotsplantorna nästan inte ens syns. Det är så mycket ogräs att uppgiften kan kännas överväldigande och hopplös.
Men jag sätter mig ändå och plockar bort ogräs-planta efter ogräs-planta. En i taget. Sakta men säkert ska det väl bli lite lättare för morötterna att andas i alla fall. Och att ta bort fem stycken ogräs-plantor, eller fem handfull, är ju ändå bättre än ingenting.
Så ser jag dessutom något röra sig där på den mörka jorden. En graciös spindel med vit bakkropp kilar förbi och jag har lärt mig att den arten kallas för äggspindel. Ett av Guds små underverk, något som jag aldrig skulle få möjlighet att se om jag inte tog det här tillfället att rensa lite innan jag går och lägger mig.
Senaste tiden har jag tänkt på det här med homofobi, transfobi och intolerans inom kyrkorna. Det är med anledning av det som hände då Kristna Regnbågsrörelsen fick beskedet att vi inte längre var välkomna att ha en monter på Evangeliska Frikyrkans konferens Torp. Det sägs att de inte var redo som rörelse men det finns anledning att tro att en stor bidragande orsak var det hat mot HBTQIA-personer som uttrycktes ifall vi skulle få tillåtelse att va med där. Det hatet är så svårt att smälta och förstå. Vi möttes av det också under West Pride i Göteborg då en grupp (väldigt speciella sk kristna har jag fått lära mig) stod med megafon bredvid paraden och skrek hur syndfulla vi andra kristna var som stöttade detta och är HBTQIA+ själva.
Det är så lätt att bli matt över detta hat, detta ogräs. Det är så överväldigande mycket. Och en kan känna sig maktlös. Vad spelar det för roll om jag går i Pride-paraden med Kyrkorna på Pride, om jag höjer min röst till försvar för alla queera personer, om jag försöker ta samtal med oförstående familjemedlemmar… Och vad gäller asexualitet – vad spelar det för roll med mina små bidrag att jag varit med i podd och berättat om detta osv, när det t o m står fastslagit i lagen att det bara finns tre sexuella läggningar som kan innefattas av diskrimineringslagen. Vad kan en liten människa göra emot det egentligen?
Men då får jag väl tänka på de här plantorna. Inte gräma mig över de kvällar då jag inte orkat ens se åt odlingslådorna eller göra något åt ogräset där. Utan ta den stund då energin finns och plocka en planta i taget, göra en liten grej. Det kanske betyder något för en kämpande morotsplanta!
Och så kan det vara så… Att i det där stilla arbetet i att göra det lilla en orkar med… så kan det vara så att en får vara med då ett av Guds underverk kilar förbi. Tänk att få va med om något så vackert!
Boken ”I am ACE” av Cody Daigle-Orians som också kallar sig Ace Dad Advice på sociala medier.
Det här med bokklubbar…. En så fin grej! ☺️
Jag startade den här digitala bokklubben för asexuella och aromantiska året då jag själv förstod att jag är aroace och behövde prata med andra. Den är fortfarande igång och i dag hade vi sista samtalet om boken ”I am ACE” av Cody Daigle-Orians. (Rekommenderar varmt att läsa boken!)
Så fina och viktiga samtal. 💜 Vi pratade bla om hur viktigt det är för asexuella och aromantiska att finna mötesplatser för att kunna acceptera sig själva då många ser det som svårt. Boken och övriga budskap från Cody Daigle-Orians (Acedadadvice) handlar mycket om att se sin asexualitet som en tillgång i stället för en börda i sitt liv men också i relationer. Och att finna glädjen över att va ace!
Jag fick mitt sommarschema häromveckan och såg att jag kommer kunna va med på West Pride i år och det känns jätteviktigt och roligt att få gå i paraden där och sprida lite ace-glädje! Kanske ses vi där? 😃🌈
Min katt har alltid fått mig att tänka på frid och bekymmersfrihet när han sover.
Det är lite rörigt i mitt sovrum. Fåtöljen som står där är ofta en plats där jag lägger saker som jag inte hunnit eller orkat städa undan. Ofta ren tvätt men just nu ett överkast jag inte riktigt vet vad jag ska göra av och en hög med galgar. Ovanpå allt har Abbe kommit till ro och när jag insåg att han vilar just under den asexuella Pride-flaggan som hänger på väggen inspirerade det till den här texten. Den aromantiska flaggan hänger precis bredvid så den finns också med även om den inte syns på bilden.
Detta fick mig att tänka på vilan som en Pride-flagga eller helt enkelt det att komma till ro i sin läggning kan innebära.
En del blir nog förvirrade av alla flaggor som finns och inom de asexuella och aromantiska spektrumen finns det ju väldigt många. Jag har alltid lyssnat på AceDadAdvice, Cody Daigle-Orians (influenser och författare) som brukar tala med budskapet att alla microlabels bör ses som verktyg och hjälpmedel i stället för ramar där en ska försöka passa in. Tror inte det är möjligt att hitta en identitet som passar exakt därför att vi alla är unika individer – alla asexuella och aromantiska är det på sitt eget speciella vis och det applicerar naturligtvis på övriga queera identiteter också.
Jag har en microlabel som förklarar saker och ting för mig, har hjälpt mig att förstå mig själv och att min sexualitet är lika på riktigt och giltig som alla andras. Det har varit väldigt avgörande för mig. Så jag är av uppfattningen att dessa microlabels fyller – eller kan fylla – en enormt viktig funktion. Men jag har tänkt mycket på att jag inte ska prata om det för mycket.
Jag tycker inte att någon asexuell eller aromantisk person ska behöva känna sig pressad att förklara sin sexualitet / romantiska läggning i detalj.
Det är en risk man hamnar i hela tiden märker jag. Många saknar kunskap om asexualitet och aromantik och därför kan en känna sig pressad att förklara och utbilda. Många är oförstående hur det tex för en asexuell person fungerar om en känner av sexdrift fast utan att känna sexuell attraktion. Det verkar vara ett mysterium även för personer som är utbildade och kunniga inom sexologi eller HBTQIA+. För mig har att lära mig om de asexuella identiteterna inte varit ett mysterium utan tvärtom – jag har hittat ord för saker som jag upplevt i mitt innersta rum under hela livet.
Därför älskar jag mina Pride-flaggor och särskilt den asexuella flaggan representerar hela spektrumet för mig. Den innehåller allt och även den microlabel jag har identifierat som min. En dag kommer jag skaffa den flaggan också. Men jag kanske inte kommer gå i ett Pride-tåg med den. Den kanske jag får bevara i mitt hjärta, inspirerad av Jesus mamma Maria. (Jag kommer säkert inte låta bli att prata om den men jag hoppas att jag inte går i fällan att känna mig pressad att förklara den, om det inte känns rätt.)
Allt behöver inte va i en sån himla ordning. Allt behöver inte va förklarad, organiserat i tanken och jag behöver inte ha ord för allt. Allt behöver inte va förklarat eller ute i det öppna. Det kan vara en hög med olika grejer som finns där på insidan, likt högen med lite diverse grejer som ligger på min fåtölj.
Men ovanpå allt kan jag ändå finna frid. För den asexuella flaggan sammanfattar allt som finns där inom mig.
Jag kan likt Abbe rulla ihop mig ovanpå allt och finna ro under flaggan. Jag kan få förståelse och acceptans på att min läggning är giltig och duger som den är och det är nog.
Jag kan finna bekymmersfrihet under den asexuella flaggan.
Den här kvällen har varit rätt så känslosam! Har tänkt tillbaka på hur det var där för tre år sen då jag förstod att jag är inte alls nån som det är fel på – jag är nåt fantastiskt – jag är ace. Men visste inte om.
Sen dess har det skavt så i mig. Så otroligt djupt, ska ni veta. Varför är det inte asexuella, eller det aromantiska perspektivet med när det pratas om HBTQ? Det ska ju finnas med där. Det är en av minoritets-läggningarna.
Varför vänjer jag mig aldrig? Det finns en slags nerv i mig som alltid kniper till och svider när något hamnar utanför. Så klart missar jag också perspektiv. Men då jag vet om det kan jag liksom inte tänka bort det eller släppa det.
När vänjer en sig? När kan man börja prata om HBTQ-rättigheter utan att jag måste blanda in… det här? … mig? När får jag förståelse för att folk inte orkar, hinner, vill, kan greppa? När får jag förståelse för att detta inte är lika viktigt?
Det handlar om mig. Det är viktigt för mig. Och tänk: alla dem jag fått lyssna till. Som lever i ett osynligt utanförskap, men har så mycket att bidra med.
Nerven låter mig inte slumra och vila. Nerven i mig kniper till. När vänjer jag mig? Aldrig. Det går inte. Jag kan inte. Inte nu. Kan inte gå tillbaka till att inte veta om.
Så här finns jag. Med mitt skav. Och tänker: det spelar ingen roll om det inte är viktigt för andra.
Det är viktigt för mig. JAG är viktig för mig. Ni är viktiga för mig.
I used to float, now I just fall down I used to know, but I'm not sure now What I was made for What was I made for? Takin' a drive, I was an ideal Looked so alive, turns out, I'm not real Just something you paid for What was I made for?
'Cause I, I I don't know how to feel But I wanna try I don't know how to feel But someday I might Someday I might
Mm, mm-mm, aah-ooh Mm-mm-mm, mm-mm, mm-mm
When did it end? All the enjoyment I'm sad again, don't tell my boyfriend It's not what he's made for What was I made for?
'Cause I, 'cause I I don't know how to feel But I wanna try I don't know how to feel But someday I might Someday I might
Think I forgot, how to be happy Something I'm not, but something I can be Something I wait for Something I'm made for Something I'm made for
Lyrics of the song “What Was I Made For?” by Billie Eilish
Jag har mest varit hemma och tagit igen mig i dag. Ändå har det var en dag med många intryck och jag ville samla dem i en text. Det är spontant skriven text. En samling tankar till tonerna av låten “What Was I Made For?” av Billie Eilish som jag lyssnade på under min kvällspromenad för att smälta lite intryck från dagen.
Vem är jag? Vad är min plats i livet? Vad kommer livet att innehålla? Vad är centrum i mitt liv? Vad är JAG ämnad för, skapad till?
Existentiella frågor. Sådana som går riktigt på djupet. Sådana frågor som jag förknippar med stark längtan. Längtan efter betydelse, mening, att bli ledd i något stort, att få betyda något. Sådana saker jag lagt mycket energi på i min ungdom och som ung vuxen. Då jag växte upp i frikyrkan och ville lägga ned hela mitt liv inför Gud. För att han skulle använda mig till något stort och ge ett syfte och en betydelse till mitt liv. Jag gjorde det också, la mitt liv i Guds händer alltså. Jag studerade senare till pastor. Jag har fortfarande pastorskragen kvar.
Den ligger lite på hyllan nu, kan man säga. Jag jobbar med annat. Funderar under tiden på saker. Kommer aldrig fram till något. Innan jag slutade som församlingspastor brottades jag med så mycket frågor på insidan. Till exempel vad jag egentligen hade att komma med. De stora sakerna här i livet: familj, relationer och det där djupast där inne. Vad visste jag om det? Jag tyckte inte jag hade någonting. Jag var vilsen och kände mig feg. Jag kunde inte känna någon styrka. Jag kände stor skam. Det var inte bara på grund av en sak som jag slutade min tjänst, men mycket handlade om att jag inte kunde se mig själv som en förebild.
Att sluta som pastor… ja, egentligen har jag inte slutat för jag har ordinationen kvar. Men ändå. Frågorna har surrat så mycket och gör fortfarande. Jag var så säker på när jag var ung vad jag ville, sökte det jag var ämnad för. Vad är det egentligen? Det kan vara att vara pastor. Men först och främst tror jag det är att: vara jag.
Jag har burit på en skam och en tomhet inombords. Jag ville så gärna stå upp för personers rätt till sin kärlek, sin sexualitet, sin könsidentitet och sina relationer. Men jag då? Jag visste inte ännu vem jag var. Jag visste precis hur jag fungerade, men jag visste inte att det var ok. Att vara som jag.
När jag för 2,5 år sen lät biblioteket beställa böcker om asexualitet trodde jag inte alls det kunde vara jag. Jag visste ju som sagt hur det var där innerst inne. Jag har ju en sexualitet. Den har alltid funnits där och följt mig genom livet. Den har öppnat upp för ett tänkande utanför heteronormen, den har utmanat mig, den har fått mig att vilja stå upp för andra, den har berört mig, den fick mig att lämna ett samfund jag växt upp i pga synen på hbtqi-personer, den har visat mig att Gud inte är pryd, den har visat att mänskligheten inte går att pressa in i trånga normer utan är en komplex mångfaldighet… Men jag visste inte att den var giltig, att den fick finnas precis som den var. Men när jag öppnade böckerna om asexualitet så förstod jag – där är den ju… där är jag.
Jag har aldrig varit kär. Jag har alltid stått utanför. Oberörd. Tom. Avvisande. Onåbar. ”Varför kan inte jag älska någon?” frågade jag mig. Jag reagerade på att alla hade sin berättelse om förälskelse, i alla fall attraktion, i alla fall att uppleva någon som spännande. Men jag då? Ingenting. I böckerna om asexualitet fanns ett ord för det. Jag kunde inte tro det var sant. Aromantisk. Nu har jag till och med gått i Pride-parader med den aromantiska flaggan. Tänk att vara jag kunde vara klätt i så vackra färger.
På Instagram skrev en präst så vackert i dag om Pride-paraden som ska vara i Örnsköldsvik och om att stå upp för allas lika värde. En annan person som är företrädare för en karismatisk församling med ”konservativ” syn (- alltså synen på sexualitet att det bara kan förekomma inom en tvåsam, heteronormativ relation bestående av två cis-personer) kommenterade prästens inlägg. Med mycket fördomar och hat mot hbtqia+-personer och om Pride. Jag försökte skriva något tillbaka för att visa att det finns många kristna som är fullt bejakande och även hbtqia+-personer själva. Inte för att jag tror att jag kan övertyga den personen utan för att någon kristen hbtqia+-person ska känna sig styrkt och för att stötta prästen som skrev inlägget. Det är inte så att Gud bara skapat människorna enligt denna snäva, trånga mall. Se ut i världen! Vilken komplexitet och rikedom som finns! Det finns även inom mänskligheten. Det finns många olika sätt att vara på. Du är skapad till att va du och jag är skapad till att vara jag.
Det finns så stora frågor inom kristendomen och även andra religioner. Vad är syftet? Vad har Gud tänkt? Med relationer? Med familj? Med våra känslor? Med vår sexualitet? När någon höjer sin röst och menar att det sättet den upplever sexualitet på är det enda rätta för alla och är ute efter att dra skarpa tydliga gränser så måste vi våga ta rygg på Jesus. Han gick över alla gränser och bröt normer till höger och vänster. Han blev till och med dödad på ett kors för det och det korset hänger över alla kyrkor. Denna gräns drog han dock väldigt tydligt: ”Detta enda bud ger jag er: att ni skall älska varandra.”
Även i samhället finns normer kring hur vi bör vara och vad ett liv borde innehålla. I kväll höll jag i ett boksamtal i den digitala bokklubb för asexuella och aromantiska personer som jag startade samma år som jag började identifiera mig som det och det var så roligt för i kväll var vi tio personer i samtalet och många nya. Vi läser boken ”Loveless” av Alice Oseman. I boken brottas Georgia med det hon upplever att hennes liv måste innehålla. Hon börjar universitetet och känner att hon kommit efter. Hon har aldrig ens kysst någon och inte haft sex. Och hon är rädd för att aldrig kunna uppleva romantisk kärlek för i så fall kommer hon väl sluta totalt ensam och olycklig? Men i boken får hon upptäcka att hon duger precis som hon är och det finns många olika, värdefulla sätt att bli älskad på. Livet handlar inte bara om romance.
Samtalet bevarar jag i mitt hjärta som jag gör med alla de samtal vi haft i den här bokklubben. Men vad är det för frågor asexuella och aromantiska behöver mötas och prata om? Vad tror ni?
Vad ska mitt liv innehålla? Vilka relationer är viktiga för mig? Hur förhåller vi oss till normer? Hur kan vi kommunicera att vi har en annan läggning i ett samhälle där det knappt finns medvetenhet om asexualitet och ingen alls om att vara aromantisk? Hur pratar vi med familj och vänner om det? Är det viktigt att personer som betyder mycket i ens liv vet om detta? Hur bygger man en familj om man står utanför detta med sex och romantisk kärlek? Det som allt verkar så centrerat kring i denna allonormativa värld?
Kanske inte ”vad är vi skapade till”? För det är inte en grupp där vi delar den kristna tron. Men det är de där stora existentiella frågorna som kommer upp. Som är så viktiga.
Så ligger jag i min säng efter denna dag och tänker på detta. Tänker på hur viktigt det är att känna sig själv. Förstå sig själv. Bekräfta sig själv. Hitta ord. Ha tålamod med sig själv när det tar tid att ”avprogrammera” sig från normativt tänkande. Hitta en gemenskap med andra där det finns stöd.
I slutet av denna dag tittar jag på bilder av mig själv. Tänk, jag behöver ingen bekräftelse från någon annan. Jag ser mig själv i ögonen. Jag ser hur vacker jag är. Och oavsett arbete eller tjänst så vet jag i alla fall detta om vad jag är ämnad för, skapad till: Jag är jag. Jag har alltid varit och kommer alltid vara.
I’m reading the book “I am ACE” by Cody Daigle-Orians. They’re also known as Ace Dad Advice on social media. Their affirming messages meant a great deal to me when I realised I was ace and came out a couple of years ago.
“Part of what’s awesome about embracing your asexuality is the permission to reject dominant cultural norms. You take the first step when you say, “I’m ace.” You reject norms when you say, “I’m ace”. Once you take that leap, the next one is easy. You can reject what a “good s** life” is and redefine it for yourself. You can toss out the old menu and write your own.” – Cody Daigle-Orians “I am ACE”.
Reading Ace Dad’s book and reflecting about this. About redefining everything and begin to write your own menu. It’s not that easy, after all 😌 it takes a lot of strength and I’ve gained a whole lot of respect for other queer people as well, going through this experience.
I’m thinking about how I took that leap a couple of years ago. When I realized that there wasn’t something wrong with me – I’m just ace! I took that leap of coming out. I still think of it often, how I nowadays don’t hesitate but can say openly to people: “I’m asexual. I’m aromantic.” Even though they might not be aware of what those things are and there can be misconceptions I still don’t hesitate, but say it out loud.
For other people, this might not be such a big deal. I’m aware of that and I respect that. But every person has their own kind of challenges. And this has been one of mine.
The biggest part is to redefine everything in your own head, at least it has been for me. It’s not what I say out loud that is the biggest part, it’s how I think of my own life – the perspective I have. But it IS also a big step to put it into words, embrace the identity and come out.
And to say out loud: “I’m asexual”.
Soon I’ll say it even louder in a more public way and I’m sitting here reflecting on it. Am I really ready? What will happen to me when people start having their opinions?
But I know I have to do this for my own sake. For strengthening myself. And I am actually very proud of myself. 😌 I know from my own experience that it’s not the easiest thing to come out as ace and to be a proud ace person. I’m feeling very fragile. But at the same time I’m actually feeling pretty strong.
Feeling so proud to be aroace right now. ☺️ And to have come so far in my journey of validating myself.
I met a man I know at the bus. He said that he and his wife had realized before even I did that I had this journey ahead of me. They might not have thought it to be aroace back then, but he said: “We saw it on you that you didn’t like guys.”
I’m thinking of what my good friend @proudfetishist said once – if I’d like for “aro” to be written on my forehead so it’d always be visible. Maybe my queerness IS visible, for those who are open enough to see it.
At least I’m proud of having opened my eyes myself. Now I can see myself in a whole new perspective. And finally I’m proud of myself.
The pastors Jonas and Lasse who I look up to so much.
I’m at Stockholm Pride this week (yaay!) but before I got here I was at an event with a couple of days of community with the Swedish Christian LGBTQIA+ group EKHO. I’ve been a part of this group since around 2015 when finally I decided to leave a church I worked in as a youth pastor, because I couldn’t stand the view on LGBTQIA+ people. They gave me the hope that it’s possible to be LGBTQIA+ and also an affirming ally and still be Christian. 😌 When I came out as aroace a couple of years ago they were also very welcoming and I love being a part of this community.
During these days we’ve had many things: queer Bible study (where I realized that Ruth must be a true aromantic hero! 😍), sharing life stories for example from a person who used to be a leader in the Salvation Army but had to leave because he wanted to include queer people and also found himself being a part of the queer community along the way. We also prayed together.
In this photo you can see two pastors: Jonas and Lasse. They mean so much to me as role models and they have so much to tell from their life of being open gay, Christian and pastors.
If you’re a queer person of faith who has been mistreated by church or any other religious community you’ve been a part of remember that you’re LOVED. By God and also it’s possible to find a loving community of other believers. And if you’ve decided to leave the religion behind because your heart – just remember that it was never your fault and I hope you can find a community where you can heal. ❤️🌈🏳️⚧️🏳️🌈
I really want to say: All you *** repulsed aces! You’re so precious and I so happy you’re here.
You’re here, you’re queer. You’re valid.
I’m not really that kind of ace myself. But I’ve learnt so much from you how to embrace my own kind of asexuality. Meeting you, listening to you and to see your pride is one reason why I own ace heart has started to heal.
You don’t always feel welcome and celebrated in queer spaces and even can feel left out in aspec spaces. I know that and I’d like that to change.
You are so beautiful! And of course – we all aces are. Our community is beautiful in its diversity.
Quote from the book “I am ACE” by Cody Daigle-Orians, known on social media as Ace Dad Advice
I’m reading “I am ACE” by Cody Daigle-Orians who is also known as Ace Dad Advice on social media.
This chapter is about coming out. They’re very clear in the beginning of the chapter that you don’t owe to anyone to come out. If you choose not to come out to anyone about being asexual or any queer identity that’s totally valid and it’s up to you.
But they also shares his thoughts about why they think it can be very meaningful to take that step and to be open about it. First of all that it can be empowering for yourself but also because it can mean something for others.
I’ve been thinking about this a lot, too. I’m a very open person and I decided very early in my process of understating myself as aroace that I wanted to come out. I was tired of not being able to express myself and my feelings, I guess. I was tired of my perspective being invisible. Something like that.
But I’ve also thought about that it could be important for other people to take that step and understand themselves and maybe think it’d be possible for them too to come out.
The decision to come out is totally up to you and should not be for any other reason than for your own sake, and it’s important to feel safe, that’s what I believe to be true. But if it can make it a little bit more possible for someone else to accept themselves and be open about who they are – that’s a beautiful thing, right?
Please feel free to share your thoughts about this. ☺️ And remember you’re valid whatever you decide to do. Every journey is unique and don’t have to be the same.
The Aromantic Perspective 