En kristen hälsar: Eid al-adha Mubarak!

Detta är en andakt jag ledde online för EKHO, en kristen förening för HBTQIA+personer och allierade. Den utgår från ett bibelord från Lukasevangeliet där Sakarias, som var Johannes Döparens pappa, talar om att hans son skulle bereda väg för Jesus. Orden inspirerade mig att vilja prata om hur viktigt det är för oss kristna att stå upp för andra troende.

Hans far Sakarias fylldes av helig Ande och talade profetiska ord:
”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet.
Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och från alla som hatar oss.

Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.

Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” Lukasevangeliet 1:67-79

Eid ad-adha Mubarak!

Den frasen fick jag lära mig i dag och om att det är en stor högtid i helgen för alla muslimer. Den firas för att hedra hur Abraham litade på Gud. Högtiden firas på lördag och jag får se om jag kommer ihåg att ge den hälsningen till dem som firar om vi möts på någon promenad. Jag tror det skulle bli mycket uppskattat!

Muslimer är otroligt pressade i vårt land. Tyvärr lärde jag mig om den här högtiden genom att läsa på sociala medier att polisen gett tillstånd igen till en Koran-bränning och den ska ske precis utanför portarna vid Stockholms moské när firandet äger rum. I frihetens namn, utropas det. Men vi vet och förstår att det handlar inte alls om det. Det handlar om hat mot dem som är annorlunda.

Det berör mig djupt i mitt innersta. För även om det kan vara knepigt att vara kristen ibland och vi som är aktiva i kyrkan också är en minoritet på många sätt så möts vi aldrig av sådana utmaningar och kan inte föreställa oss hur det är. Det ordnas aldrig provocerande politiska manifestationer med viljan att kränka utanför våra kyrkportar vid jul eller påsk. Jag blir medveten om mina privilegier.

Det blev jag också den gången jag fick möjlighet att komma på en guidad tur i Stockholms synagoga som hölls av min goda vän Rikkert Hasselrot. Jag känner Rikkert genom EKHO men vi har blivit goda vänner därför att han varit ett stort stöd för mig när jag kom ut som asexuell och aromantisk för ett par år sedan. Han var en av dem som grundade första gruppen för asexuella i Sverige. Den kallades för Nätverket Asexuell och startade redan 2005. Men Rikkert är också jude och ordnar därför guidade turer för skolklasser och jag och en annan vän fick också vara med och lyssna. Jag minns hur han berättade om de säkerhetsåtgärder som måste finnas där – övervakningskameror, larm. Judar blir utsatta för väldigt mycket hot i vårt land, något som jag tror de flesta svenskar precis som jag inte tänker på. Jag har i alla fall tänkt på det allt sedan dess då jag gått genom dörren till den frikyrka där jag är medlem. Där behövs bara ett lås med vanlig nyckel. Vi har aldrig blivit hotade.

Snart är det dags för Stockholm Pride och då ser jag särskilt fram emot att komma till Kärlekens Mässa som hålls i Storkyrkan på söndagskvällen. Där har det funnits interreligiösa inslag sedan flera år tillbaka. Det berör mig och jag tänker på orden Sakarias säger om Jesus: ”han skall föra våra fötter in på fredens väg” och hur det särskilt behövs i vår tid. Jag tror också det är viktigt att som kristen under Pride synliggöra och ge utrymme för troende queera personer av andra religioner. För att de i mycket är ännu mer utsatta än oss men också naturligtvis för att vi har mycket att ge varandra. Vi hör ihop.

Passant är en vän jag mötte på Malmö Pride och vi gick i paraden tillsammans. Hon skriver på sitt Instagram-konto @on.aro.ace.ness hur det är att vara asexuell & aromantisk och har många intressanta inlägg om detta med tanke på olika kulturer.

När jag var på Malmö Pride förra året gick jag i paraden tillsammans med asexuella och aromantiska gruppen spAce och mötte där Passant. Hon bodde i Danmark då och kunde därför komma till Malmö men hon bor numera i sitt hemland Egypten. På sitt Instagram-konto skriver hon utifrån sitt perspektiv hur det är att vara aroace: @on.aro.ace.ness och har många intressanta inlägg om detta utifrån olika kulturer. Hon går på universitet nu och upplever det som väldigt queer-friendly och har fått några aromantiska vänner. För mig som svensk och kristen är det otroligt givande att få del av andra perspektiv och samtidigt finns en stark samhörighet varje gång jag möter en person som är a-spec och troende, oavsett vilken tro det är.

Det var så också när jag deltog i den digitala aromantiska konferensen som spAce ordnade februari 2022. Där fick vi bland annat lyssna till en person som är icke-binär, aromantisk och hindu. Hen berättade bla om hur det är att vara kunnig inom HBTQIA+ men ändå inte tas på allvar på grund av låg kasttillhörighet och hudfärg och att hen inte känner fler aromantiska i hela Indien är kanske 6 stycken. Ändå var hen tydlig med hur viktigt det var att det aromantiska perspektivet blir synligt och att aromantiska personers identiteter och känslor blir respekterade! Hen upplevde inte att aromantiska var tillräckligt synliga i HBTQIA+-rörelsen i Indien. När jag lyssnade på hen blev jag ställd för jag tänkte på de privilegier som finns med att leva i Sverige och om hen vågar stå upp för aromanticism så borde jag också kunna våga det! Jag uppskattade mycket också att få lyssna till hen berätta om hur det kunde vara att leva som aromantisk som hindu, kristen eller muslim i Indien. Och det var en speciell känsla att sitta där och lyssna till en person i en helt annan del av världen, och av en helt annan tro men ändå känna sådan samhörighet! För vi har något värdefullt gemensamt.

EKHO och representanter från Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan och andra kyrkor gick i paraden på West Pride och när de gick förbi stod en grupp med kors och hatiska budskap mot HBTQIA+-personer. Men de svarade med att ropa högre om budskapet om kärlek. Det var starkt att se!

Även utmanande upplevelser borde föra oss samman. När jag besökte West Pride i Göteborg i år fick vi se ett exempel på när kristendomen används i hatets namn. Bredvid paraden stod en grupp med ett träkors och med plakat där det stod hatiska budskap mot HBTQIA+-personer. De ropade sina slagord när EKHO och representanter från Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan och andra kyrkor gick förbi men blev bemötta av ännu högre rop som handlade om hur Guds kärlek gäller alla människor! Det var otroligt starkt att se. En pastor jag känner berättade att samma personer stått utanför deras kyrka där de firat regnbågsgudstjänst och uppträtt hotfullt. Det är det där hatet som riktas mot dem som uppfattas som annorlunda.

Situationen för HBTQIA+-personer inom kyrkorna i vårt land ser väldigt olika ut. I en del kyrkor står biskopar, präster, pastorer och diakoner och andra ledare tydligt upp för allas lika värde, i andra församlingar vågar HBTQIA+-personer inte vara öppna och blir utsatta för både hot och påtryckningar. Vi har dock ändå nätverk som tex EKHO och debatter förs om att HBTQIA+-rättigheter måste respekteras. Men hur ser situationen ut för någon som är inom HBTQIA+ och tex muslim, jude, hindu eller av annan tro?

Jag tror det kan vara en tuff situation. Inte bara med tanke på sin egen församling utan särskilt med tanke på den oroväckande utvecklingen där både transfobi, homofobi och annan queerfobi går hand i hand med grov rasism, islamofobi och annan xenofobi.

Då blir jag utmanad av Sakarias ord i Lukasevangeliet! För jag, som kallar mig kristen, är kallad ut på den där vägen: fredens väg. Att verka för gemenskap, bygga broar, värnandet om dem som är mer utsatta än jag. Det är hoppfullt men också så otroligt svårt för det kräver att jag böjer mig för att lyssna och försöka förstå andra. Det kräver att jag ödmjukar mig och försöker förstå när det är dags för mig att tystna och i stället lyfta fram någon annan.

Hur går dina tankar? Är du själv troende, HBTQIA+-person eller allierad? Vilka känner du samhörighet med? Vilka privilegier kan du se att du har gentemot andra i vårt samhälle? Hur kan vi stötta varandra och bygga broar?

Och en fråga som egentligen kanske bara muslimer själva kan svara på: Hur visar vi på ett bra sätt att vi stöttar dem och önskar dem en fridfull och fint firande av Eid al-adha denna helg? Hur kan vi som kristna visa att vi försöker gå den väg som kallas för fredens väg?

On Instagram: @on.aro.ace.ness

Ordet som inte passar sig i kyrkan

(Jag blev i söndags inspirerad att skriva den här texten. Den är i form av en predikan för den berör saker som jag tänkt på när jag kan ana attityder och kommentarer om att ”det här borde vi inte prata om i kyrkan”. Så det är en väldigt ”kristen” text om en kan säga så, men ta den för vad den är, läs och reflektera kring vad just du tycker. För mig är det personliga tankar som jag burit på under helgen och som resulterade i denna text.)

”En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogsföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten? Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.” – Lukasevangeliet 13:10-17

Jag rasslar med nyckelknippan i det fuktiga mörkret när jag återvänder hem från en krävande arbetsdag. Hjärtat är lite tungt. Jag vet inte vad jag ska laga till och äta och inom mig snurrar tankarna. Jag vet inte riktigt vem jag ska ringa och prata av mig till? Fönsterrutorna i huset där jag bor gapar tomma. Men så får jag upp låset och stiger in i hallen, tänder lampan. Det kommer en skepnad tassande med ett ”kurr” och innan jag fått av mig skorna och jackan har den långsmala kroppen sträckt ut sig på rygg framför mina fötter och griper med klorna i trasmattan. Jag sätter mig ned på köksgolvet och känner den mjuka kinden i min hand. Snart sitter jag på det slarvigt uppdragna överkastet på sängen med en tekopp i handen och den lilla tyngden vilande mot benet. Det är bara en katt, säger de.

En person som jag lärt känna över nätet skriver ett inlägg där den ber om stöd i en svår situation. Jag skickar en bild på en tass och två mjuka öron. Det är fler som uppskattar dessa bilder. Och snopet har jag sett gång på gång när en vän är på besök och kanske sitter i soffhörnet och berättar om något som är lite ledsamt – tror ni inte att plötsligt ligger där någon i deras knä? Jag besökte i söndags en gudstjänst där det vad en Tacksägelse över en äldre dam jag känt genom församlingen. Hon var så glad när jag kom med Abbe på besök för flera år sen då han fortfarande var en kattunge och när jag la honom i hennes knä la hon sin hand över denne lille och bad att han skulle bli en katt som fick ge mycket glädje.

När jag sitter med katten bredvid mig tänker jag på allt det som hänt under de senaste åren då jag haft honom. När mitt liv varit i olika förändrings- och omorienteringsprocesser har jag så klart fått stöd från olika människor men det också andra reaktioner som kommit fram. Jag har blivit ombedd och förmanad att jag inte borde prata så mycket om saker och ting som sker på insidan. Det är tydligen svårt att förstå sig på för många och det finns även dem som påstår att sådana här saker passar det sig inte att prata om i kyrkan. Jag är inte just nu anställd som pastor men visst har jag ordinationen fortfarande, en teologisk utbildning i botten och även om jag fått utvecklats mycket dessa år också vad gäller den saken har jag min personliga tro som grund i livet. Därför kan jag med trygg övertygelse göra denna reflektion: att ja, det finns ett ord som inte passar sig att säga i kyrkan. Men det stavas inte med tre bokstäver med S i början och inte heller börjar det på F. Det ordet som jag hävdar inte passar sig att säga som kristen vare sig du står i en guld-dekorerad kyrka eller på en parkeringsplats ute på stan en torsdagskväll det börjar på B och det är det här ordet: ”bara”. 

Ni behöver inte vara rädda för det här ordet är ju inget nytt ord. Det har funnits med ett tag och det fanns redan på Jesus tid. ”Det är ju bara ett barn!” reagerade lärjungarna med när Jesus presenterade den han tyckte skulle vara deras förebild. ”Det är ju bara en kvinna!” utbrast de vid ett annat tillfälle och kunde med förfäran konstatera att hon dessutom var samarier. ”Du är bara en tiggare, du ska vara tyst!” snäste dem till den blinde Bartimeos som satt vid vägkanten, men han bara ropade ännu högre efter Jesus. Och här i den berättelsen som citeras ovan från Lukasevangeliet 13 så finns den här attityden: ”Den här krokryggiga kvinnan har bara väntat i arton år, hon kan gott komma tillbaka – det är ju bara att vänta en dag till!”

Men den där Jesus är annorlunda. Han är genast beredd och ber henne inte att vänta eller stå i någon kö. Efter mötet med honom kan hon äntligen räta på sig. Och han vänder sig till dem som ser på och säger – om någon är i behov handlar det inte om ”bara” oavsett om det är en oxe eller åsna som behöver vatten, eller en Abrahams dotter som väntat på att kunna stå rakryggad.

För den som gått och burit på skam över sin sexualitet under sin uppväxt kan det vara en liknande upplevelse då en får höra att: ”Du behöver inte ändra på dig. Du är giltig (valid).” Plötsligt händer det något. Du har ett perspektiv, något att säga om saker och det är en befrielse att finna kontakt med andra som har ungefär samma eller liknande upplevelser.

Men för den som inte upplevt detta själv kan det ses på med skepticism och då kan det hända att det där ordet kommer fram: ”bara”.

”Det är väl ingenting!” vet vi att många cis- och hetero-personer reagerat när de ser Pride-tåget passera i sin stad. ”Varför ska det bara handla om sexualitet hela tiden?” säger de som aldrig blivit kritiserade för sin kärlek och sina relationer.

”Pronomen är ingenting viktigt för mig, det är bara ett ord!” kan en cis-person yttra sig under pronomen-rundan i samtalsgruppen. Det kan ju vara så. Men i gruppen kanske det sitter en person för vilken det rätta pronomenet inte är ett ”bara” utan betyder ett stort och viktigt steg som den är nervös inför att säga inför andra.

”Vi är alla fetischister!” skriver en tidning glatt och för fram budskapet att det ”bara” är att lägga till en outfit i ett läckert material för att krydda sexlivet. Men för den som inom sig burit på detta sedan unga år handlar det inte bara om en del av livet utan om att känna sig hel som människa. Men vad ska den personen välja? Forstätta finnas i det fördolda eller bli öppen med vem den är, med den risk det innebär att vara annorlunda?

”Det får inte ”bara” handla om sex!” kan aromantiska personer få höra. De möts med fördomarna om att de är ytliga och känslolösa och deras sätt att leva i relation avfärdas om de inte går att passa inom de romantiska ramarna. De får också höra: ”Det går inte att leva på ”bara” vänskap.” Och en pastorskollega sade bestämt till mig när jag berättade om att många aromantiska är polyamorösa: ”Det där kan bara inte kyrkan stå bakom!”

Samma dag var det min lokala församlings ordförande som ringde, för att höra hur det var med mig nu när jag ju ”Hittat mig själv” som hon läst på min Instagram. Hon höll med mig om att det här med HBTQI var väldigt viktigt men sade om asexualitet att: ”Det där behöver du ju inte prata om!” Då må ni tro, att denne tidigare pastorn i församlingen, den som ägnat så mycket tid att lyssna på och stötta andra blev liggande på köksgolvet och grät – för hon stod i en av sitt livs mest omvälvande processer och fick det bemötandet av församlingsledaren att hon var ett: ”bara”.

”Ni som har lust att prata om HBTQIA+ och kyrka, ni kan höra av er nu!” skrev jag den kvällen på min Facebook-status. Då kom ett Messenger-meddelande från en som gärna ville diskutera. Jag uppfattade inte att hon fanns inom kyrkan utan däremot i andra HBTQI-organisationer, en person som var väldigt kunnig och belevad inom dessa frågor både i samhälle, Pride-evenemang och politiken. Och hon skrev: ”Är det verkligen att vara queer om en bara är ace?”

Men då ska ni förstå att trots mina tårar och att det ibland kan göra ont så fastnar den där etiketten med texten ”bara” inte längre på denna kropp. För jag har sett till att vända öronen till andra röster som har större inflytande. 

Till exempel icke-binära röster på den digitala aromantiska konferensen anordnad av SpAce Malmö. Lovingly Loveless talade med uppmaningen att våga omfamna aromanticism , om det är en identitet som känns rätt för dig – våga identifiera dig. The Rainbow Educator från Indien hade budskapet att aromantiska personers känslor och identitet självklart ska tas på allvar. Och Tinyflower läste sin dikt om att finna sig själv i att vara asexuell, aromantisk och autistisk – att det var som att äntligen kunna andas och bygga ett hem där den kan känna sig trygg. 

I de asexuella och aromantiska spektrumen är en cis-person inkluderad men får lära sig att lyssna och kortfattat delge sina pronomen som alla andra. Där verkar det inte finnas några gränser och framför ord som vänskap, afobi, microlabels, platonisk attraktion och så vidare finns inte ordet ”bara”. 

Då AVEN, det internationella asexuella nätverket för utbildning och synliggörande, ordnade en digital konferens 2021 fanns paneltalare från världens alla kontinenter förutom Antarktis. Och att asexuella inte bara finns i väst det blir också tydligt om en följer med YouTubern Queers of the World till Indien i sitt möte med Kunal. Kunal identifierar sig som aromantisk, gender-fluid och asexuell. Den säger i videon: ”Jag trodde först att asexuella var tråkiga eftersom jag hade den synen på mig själv. Men då jag kom i kontakt med andra asexuella förstod jag att de är fantastiska människor. Kanske betyder det då att jag också är fantastisk!” För en person som Kunal och de andra i nätverket Indian Asexuals finns inte ordet ”bara” med i bilden.

Så står jag på olika platser i Sverige och ser på de unga som går i Pride-tåget med sina ace-flaggor. De bryr sig inte om att vänta ”i arton år” och verkar inte heller lyssna på de upprörda röster som ber om att vi ska förstå att ”Detta är för komplicerat och fortfarande för nytt”. De är de starkaste personer jag känner till för de går i Pride-tåget, rakryggade och står upp för sig själva oavsett vad läkare, HBTQI-föreläsare, läroböcker, utbildningar och andra har att säga om vad asexualitet är och om det hör hemma där eller ej. Jag gick själv med på Pride med ace– och aro-flaggan och bredvid mig gick en präst som rynkade pannan när jag försökte att förklara det här med att inte känna romantisk attraktion. Men mitt i leran i Örebro stadsparken där Pride-tåget slutade rusade en ung person fram och utbrast glatt: ”Vad glad jag blev av att se dina flaggor! Jag är aromantisk jag också.”

När jag möter dessa unga kommer jag ju naturligtvis att tänka på ett bibelord som jag hoppas att jag, och alla andra präster, diakoner och pastorer som går i Pride-tågen har med sig som en minnesvers och det är ju 1 Timotheos brev 4:12: ”Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek och tro och renhet.” Det är den bibelversen jag också tänkte på när jag lyssnade på influencern Ace Dad Cody Daigle-Oreans då hen berättade att hen förstod att hen är asexuell efter att ha läst en ung persons text om det på Tumblr. Inom de asexuella och aromantiska spektrumen verkar det inte passa med det där ordet ”bara” framför ordet ”ung”.

Nu får ni ju lugna ner er lite då ni läser den här så kallade predikan… Jag är ju egentligen inte någon särskilt kunnig eller erfaren person. Visserligen pastorsutbildad och aktiv bibelläsare sedan unga år men inte har jag läst spaltmeter om queer teologi eller någonting sådant. Jag är ju bara en person som fick en stark upplevelse då hon läste om asexualitet och aromanticism och vet hur det rätade hennes rygg.

Men om jag ändå ska uttala mig om vad som passar sig i kyrkan eller ej, eller rättare sagt i Guds rike… Så tror jag att det i matsalen i Guds rike dukas upp ett festligt bord färgrikt dekorerat med flaggor av många olika slag. Där sitter det fetischister och andra som överallt annars inte riktigt passat in. Här är de inkluderade som de hela människor de är! Olika könsidentiteter i en mångfald som gnistrar i sin rikedom. En transkvinna som under sin livstid fått utstå hot och varit tvungen att fly sitt hemland. Lesbiska, icke-binära, polyamorösa… ja, kanske en och annan till och med är en neurotypisk cis-person? Mitt bland alltsammans utsträckt på bordsduken så klart – katten, i all sin härlighet. Vadå? Trodde ni att katten skulle finna sig i något annat? 

Men Elin! Kanske någon då protesterar. Finns det då ingen gräns? Tappar då inte detta med Guds rike sin udd?

Jo, men det är du faktiskt så att det finns Något som faktiskt inte kan få utrymme här. Som inte får komma in, som inte platsar i Guds rike. För vilket den tunga Pärleporten faktiskt är stängd och som får förgöras och vara kvar utanför. 

Och det är ju det där ordet: ”bara”. 

Pride-predikan

Fredagskvällen den 2 september fick jag äran att predika under regnbågsmässan som Svenska Kyrkan ordnade under Nerike Pride i Örebro. Den var i Olaus Petri kyrka. Och jag predikade med temat ”Vem är din nästa när du går igenom en komma ut-process?” Och här kommer alltså den så ni kan läsa. Jag är ordinerad pastor inom ett frikyrkosamfund som heter Equmeniakyrkan, inte i tjänst i församling just nu utan mitt engagemang inom kyrkan är ideellt och mestadels i en förening som heter Ekho Mälardalen. (Finns på Instagram som @ekho.malardalen . I början av texten här kommer också bibelstället som jag predikar utifrån.

”En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.” Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!” – Lukasevangeliet 10:25-37

I dag denna gudstjänst under Nerike Pride utmanas vi av Jesus i berättelsen om den barmhärtige samariern. Och jag inbjuder er att ställa frågan – vem är din nästa när du går igenom en komma ut-process? Och även: hur kan du vara den där som är en nästa för någon annan – som inte bara går förbi utan använder dig av din tid att visa en annan människa barmhärtighet?

Ja, jag sa att Jesus utmanar i den här berättelsen – det bränner till i dem som lyssnar när han lyfter fram en samarier som deras förebild. Särskilt för den laglärde som ställde frågan. Han var egentligen inte ärligt intresserad av vad Jesus lärde utan sökte efter något att kunna anklaga honom för. Den laglärde representerar de privilegierade i samhället – någon med makt och inflytande, någon som är van vid att de andra lyssnar på det han har att säga och visar honom respekt. Någon som känner sig hotad av att Jesus lyfter upp de marginaliserade i samhället och ger dem både uppmärksamhet och en röst. De mäktiga vaktar över sina privilegier men vi vet att Jesus inte var rädd utan vågade vara skarp mot dem in i det sista, även om det skulle kosta honom livet på ett kors.

Samarier var något som den laglärde inte ens ville ta i sin mun och uttala – sån avsky fanns gentemot detta folkslag. De blev bemötta med fördömelse, främlinggörande och utanförskap. Men han var ändå tvungen till slut att erkänna – den som var en nästa i berättelsen var den person som inte bara gick förbi när en medmänniska behövde stöd och hjälp utan visade barmhärtighet genom sina handlingar.

Såhär under Pride uppmärksammar vi särskilt dem som är i minoritet och finns utanför cis- och heteronormen. Så länge det finns en enda hbtqia-person – i vårt land eller i resten av världen – som är utsatta för våld och hot på grund av vilka de är så är det tydligt så: Pride behövs. Och vi vet – det sker inte bara i andra länder, och inte bara för en person – det är många som har det otroligt svårt! Det finns också olika sätt att vara utsatt: det kan till exempel handla om att inte få vård som transperson, att hela tiden som bisexuell känna sig ifrågasatt, vara rädd för att bli mobbad om de andra i klassen förstår att du är gay, att inte bli representerad i media på ett respektfullt och värdigt sätt – eller som asexuell eller aromantisk vara helt osynliggjord.

Frågan om vem som är en nästa mitt i en komma ut-process har jag burit med mig ända sedan jag för 1,5 år sen kom ut som asexuell och aromantisk. Vad det betyder – ja det kan vi prata mer efteråt eller i morgon om vi ses på Cafe Nicolai, du kan googla och söka information – det finns hela tiden nya saker att lära inom hbtqia+.

Under hösten 2020 då jag funderade över hur jag kunde bli en god allierad till andra brottades jag också med det faktum att jag aldrig förstått mig på min egen sexualitet. Jag var 37 år gammal och smärtsamt medveten om att nu gick det inte längre, jag var tvungen att gå till botten med varför det intefungerade här på insidan. Jag har alltid vetat att jag varit annorlunda, jag har känt mig trasig på insidan men visste inte hur jag skulle förändra mig. Jag fick höra om att det fanns något som hette asexuell men trodde absolut inte att det kunde vara jag. Men eftersom jag ville vara en god allierad – så såg jag till att låna hem böcker även om det här för att lära mig. När jag öppnade de böckerna så kunde jag känna igen mina egna erfarenheter på det här området – för första gången i mitt liv. Jag fick också lära mig om att det finns något som heter aromantisk – och det blev den pusselbit som fick allt därinne att läggas på plats.

Men vad gör man? 37 år gammal? Då man plötsligt sitter hemma i sin soffa och börjar inse – jag ÄR inte inom heteronormen – jag är något annat. Vem pratar man med? Vart vänder man sig? Vart blir man tagen på allvar?

De fanns där! Queera personer – asexuella och aromantiska, pansexuella, lesbiska, transpersoner, polyamorösa och många fler av olika identiteter. Såna som visste var det innebar att bryta mot normer och ha känt den där trasigheten på insidan – som visste precis vad det var jag behövde: inkludering och bekräftelse på att jag inte behövde ändra på mig. De stöttade mig. De lyssnade på mig. De tog sig tid. De svarade på mina frågor. De uppmuntrade mig – vi är många som inser detta i 30- 40-års åldern eller ännu äldre. De förstod att denna identitetsprocess jag var inne i var en stor och viktig grej och de fanns där när mitt inre skakades om i sina grundvalar.

Jag lärde tex känna en person som identifierar sig som fetischist. Av honom lärde jag mig mycket av vad det är att ha en sexualitet som går helt bortanför alla normer och han fick mig att tänka helt nytt. Han lyssnade på mig och tog mig på allra största allvar. Vi pratade först online, men möttes på riktigt förra året då jag var i Göteborg för West Pride.

Han frågade mig: ”Vad ska du mer göra nu när det är Pride? Jag ska i alla fall gå till nån klubb i kväll.” Jag log och sa att: ”Det enda jag vet är att jag ska gå på en Regnbågsgudstjänst i domkyrkan.” Han frågade om han fick följa med. Han hade inte varit i kyrkan sen konfirmationen. Men så sa han något som tog tag i mig: ”Får en sån som jag komma till kyrkan?”

Jag sa: ”Det hoppas jag! Det står ju i annonsen för Pride-gudstjänsten att alla är välkomna.” Men det grep tag i mig för jag vet ju – att även dem som glatt kan gå med regnbågsflaggor i en Pride-parad lika gärna kan uttala sig att de tycker att fetischister inte passar in där eller får synas där!

Men det blev ett jättefint bemötande på regnbågsmässan i Göteborgs domkyrka. Och det betydde mycket för mig i min egen identitetsprocess att jag fick sitta där tillsammans med en vän som tagit sin tid att lyssna på mig, som tog mig på allvar och gav mig det stöd och bekräftelse jag just då behövde. Jag har faktiskt berättat för honom att jag började tänka på honom med titeln: den barmhärtige fetischisten. Och ja, jag har frågat om jag får berätta om det här i min predikan. Och jag ville så gärna göra det för jag vet att det är sällan fetischister blir omnämnda på ett positivt och respektfullt sätt.

För det finns personer som i vårt upplysta och demokratiska land fortfarande blir utsatta för främlinggörande, fördomar, blir sedda till och med i avsky därför att de blir missförstådda. Det finns fortfarande personer som känner sig otrygga och hela tiden måste ställa sig frågan: Får en sån som jag vara med här? Till och med kan steget över tröskeln till en regnbågsgudstjänst kännas stort och lite läskigt – där behöver vi välkomna tydligt och därför vill jag också säga såhär: Du är sedd, älskad och inkluderad här! Du får vara här och du får synas här.

Till slut i denna predikan vill jag då likt Jesus utmana! I alla fall önska för min egen del men också för Guds församling – att vi går ut från denna regnbågsgudstjänst och försöker likna lite mer den barmhärtige fetischisten! Att vi när någon kommer ut inför oss tar dem på största allvar. Att vi visar medmänsklighet. Att vi ger dem av vår tid – framför allt tar tid för att lyssna. Att när vi går i Pride-park i morgon eller i paraden gör det med stor respekt för alla dem som går med sina Pride-flaggor – tänk på, någon går där kanske på darriga ben – med sin flagga för allra första gången! Och behöver höra orden från dig: var inte rädd – du är älskad och du är VIKTIG. Amen.

Selfie innan gudstjänsten på OP-kyrkans toa. 😊

acedadadvice aceweek afobi allierad allonormative amatonormativity aroace aromanticism asexualitet awareness bibeln böcker christmas community EKHO english feminism fetischism frikyrkan förebild gudstro gästblogg HBTQIA+ katt kommautprocess Kristna Regnbågsrörelsen microlabels poesi predikan pride queerfobi religionsdialog representation yasminebenoit youtuber