Skapad till…?

Jag är jag.

I used to float, now I just fall down
I used to know, but I'm not sure now
What I was made for
What was I made for?
Takin' a drive, I was an ideal
Looked so alive, turns out, I'm not real
Just something you paid for
What was I made for?

'Cause I, I
I don't know how to feel
But I wanna try
I don't know how to feel
But someday I might
Someday I might

Mm, mm-mm, aah-ooh
Mm-mm-mm, mm-mm, mm-mm

When did it end? All the enjoyment
I'm sad again, don't tell my boyfriend
It's not what he's made for
What was I made for?

'Cause I, 'cause I
I don't know how to feel
But I wanna try
I don't know how to feel
But someday I might
Someday I might

Think I forgot, how to be happy
Something I'm not, but something I can be
Something I wait for
Something I'm made for
Something I'm made for 

Lyrics of the song “What Was I Made For?” by Billie Eilish 

Jag har mest varit hemma och tagit igen mig i dag. Ändå har det var en dag med många intryck och jag ville samla dem i en text. Det är spontant skriven text. En samling tankar till tonerna av låten “What Was I Made For?” av Billie Eilish som jag lyssnade på under min kvällspromenad för att smälta lite intryck från dagen.

Vem är jag? Vad är min plats i livet? Vad kommer livet att innehålla? Vad är centrum i mitt liv? Vad är JAG ämnad för, skapad till?

Existentiella frågor. Sådana som går riktigt på djupet. Sådana frågor som jag förknippar med stark längtan. Längtan efter betydelse, mening, att bli ledd i något stort, att få betyda något. Sådana saker jag lagt mycket energi på i min ungdom och som ung vuxen. Då jag växte upp i frikyrkan och ville lägga ned hela mitt liv inför Gud. För att han skulle använda mig till något stort och ge ett syfte och en betydelse till mitt liv. Jag gjorde det också, la mitt liv i Guds händer alltså. Jag studerade senare till pastor. Jag har fortfarande pastorskragen kvar.

Den ligger lite på hyllan nu, kan man säga. Jag jobbar med annat. Funderar under tiden på saker. Kommer aldrig fram till något. Innan jag slutade som församlingspastor brottades jag med så mycket frågor på insidan. Till exempel vad jag egentligen hade att komma med. De stora sakerna här i livet: familj, relationer och det där djupast där inne. Vad visste jag om det? Jag tyckte inte jag hade någonting. Jag var vilsen och kände mig feg. Jag kunde inte känna någon styrka. Jag kände stor skam. Det var inte bara på grund av en sak som jag slutade min tjänst, men mycket handlade om att jag inte kunde se mig själv som en förebild.

Att sluta som pastor… ja, egentligen har jag inte slutat för jag har ordinationen kvar. Men ändå. Frågorna har surrat så mycket och gör fortfarande. Jag var så säker på när jag var ung vad jag ville, sökte det jag var ämnad för. Vad är det egentligen? Det kan vara att vara pastor. Men först och främst tror jag det är att: vara jag.

Jag har burit på en skam och en tomhet inombords. Jag ville så gärna stå upp för personers rätt till sin kärlek, sin sexualitet, sin könsidentitet och sina relationer. Men jag då? Jag visste inte ännu vem jag var. Jag visste precis hur jag fungerade, men jag visste inte att det var ok. Att vara som jag.

När jag för 2,5 år sen lät biblioteket beställa böcker om asexualitet trodde jag inte alls det kunde vara jag. Jag visste ju som sagt hur det var där innerst inne. Jag har ju en sexualitet. Den har alltid funnits där och följt mig genom livet. Den har öppnat upp för ett tänkande utanför heteronormen, den har utmanat mig, den har fått mig att vilja stå upp för andra, den har berört mig, den fick mig att lämna ett samfund jag växt upp i pga synen på hbtqi-personer, den har visat mig att Gud inte är pryd, den har visat att mänskligheten inte går att pressa in i trånga normer utan är en komplex mångfaldighet… Men jag visste inte att den var giltig, att den fick finnas precis som den var. Men när jag öppnade böckerna om asexualitet så förstod jag – där är den ju… där är jag.

Jag har aldrig varit kär. Jag har alltid stått utanför. Oberörd. Tom. Avvisande. Onåbar. ”Varför kan inte jag älska någon?” frågade jag mig. Jag reagerade på att alla hade sin berättelse om förälskelse, i alla fall attraktion, i alla fall att uppleva någon som spännande. Men jag då? Ingenting. I böckerna om asexualitet fanns ett ord för det. Jag kunde inte tro det var sant. Aromantisk. Nu har jag till och med gått i Pride-parader med den aromantiska flaggan. Tänk att vara jag kunde vara klätt i så vackra färger.

På Instagram skrev en präst så vackert i dag om Pride-paraden som ska vara i Örnsköldsvik och om att stå upp för allas lika värde. En annan person som är företrädare för en karismatisk församling med ”konservativ” syn (- alltså synen på sexualitet att det bara kan förekomma inom en tvåsam, heteronormativ relation bestående av två cis-personer) kommenterade prästens inlägg. Med mycket fördomar och hat mot hbtqia+-personer och om Pride. Jag försökte skriva något tillbaka för att visa att det finns många kristna som är fullt bejakande och även hbtqia+-personer själva. Inte för att jag tror att jag kan övertyga den personen utan för att någon kristen hbtqia+-person ska känna sig styrkt och för att stötta prästen som skrev inlägget. Det är inte så att Gud bara skapat människorna enligt denna snäva, trånga mall. Se ut i världen! Vilken komplexitet och rikedom som finns! Det finns även inom mänskligheten. Det finns många olika sätt att vara på. Du är skapad till att va du och jag är skapad till att vara jag.

Det finns så stora frågor inom kristendomen och även andra religioner. Vad är syftet? Vad har Gud tänkt? Med relationer? Med familj? Med våra känslor? Med vår sexualitet? När någon höjer sin röst och menar att det sättet den upplever sexualitet på är det enda rätta för alla och är ute efter att dra skarpa tydliga gränser så måste vi våga ta rygg på Jesus. Han gick över alla gränser och bröt normer till höger och vänster. Han blev till och med dödad på ett kors för det och det korset hänger över alla kyrkor. Denna gräns drog han dock väldigt tydligt: ”Detta enda bud ger jag er: att ni skall älska varandra.”

Även i samhället finns normer kring hur vi bör vara och vad ett liv borde innehålla. I kväll höll jag i ett boksamtal i den digitala bokklubb för asexuella och aromantiska personer som jag startade samma år som jag började identifiera mig som det och det var så roligt för i kväll var vi tio personer i samtalet och många nya. Vi läser boken ”Loveless” av Alice Oseman. I boken brottas Georgia med det hon upplever att hennes liv måste innehålla. Hon börjar universitetet och känner att hon kommit efter. Hon har aldrig ens kysst någon och inte haft sex. Och hon är rädd för att aldrig kunna uppleva romantisk kärlek för i så fall kommer hon väl sluta totalt ensam och olycklig? Men i boken får hon upptäcka att hon duger precis som hon är och det finns många olika, värdefulla sätt att bli älskad på. Livet handlar inte bara om romance.

Samtalet bevarar jag i mitt hjärta som jag gör med alla de samtal vi haft i den här bokklubben. Men vad är det för frågor asexuella och aromantiska behöver mötas och prata om? Vad tror ni?

Vad ska mitt liv innehålla? Vilka relationer är viktiga för mig? Hur förhåller vi oss till normer? Hur kan vi kommunicera att vi har en annan läggning i ett samhälle där det knappt finns medvetenhet om asexualitet och ingen alls om att vara aromantisk? Hur pratar vi med familj och vänner om det? Är det viktigt att personer som betyder mycket i ens liv vet om detta? Hur bygger man en familj om man står utanför detta med sex och romantisk kärlek? Det som allt verkar så centrerat kring i denna allonormativa värld?

Kanske inte ”vad är vi skapade till”? För det är inte en grupp där vi delar den kristna tron. Men det är de där stora existentiella frågorna som kommer upp. Som är så viktiga.

Så ligger jag i min säng efter denna dag och tänker på detta. Tänker på hur viktigt det är att känna sig själv. Förstå sig själv. Bekräfta sig själv. Hitta ord. Ha tålamod med sig själv när det tar tid att ”avprogrammera” sig från normativt tänkande. Hitta en gemenskap med andra där det finns stöd.

I slutet av denna dag tittar jag på bilder av mig själv. Tänk, jag behöver ingen bekräftelse från någon annan. Jag ser mig själv i ögonen. Jag ser hur vacker jag är. Och oavsett arbete eller tjänst så vet jag i alla fall detta om vad jag är ämnad för, skapad till: Jag är jag. Jag har alltid varit och kommer alltid vara.

Jag är skapad till att vara jag.

I am ACE

I’m reading the book “I am ACE” by Cody Daigle-Orians. They’re also known as Ace Dad Advice on social media. Their affirming messages meant a great deal to me when I realised I was ace and came out a couple of years ago.

“Part of what’s awesome about embracing your asexuality is the permission to reject dominant cultural norms. You take the first step when you say, “I’m ace.” You reject norms when you say, “I’m ace”. Once you take that leap, the next one is easy. You can reject what a “good s** life” is and redefine it for yourself. You can toss out the old menu and write your own.” – Cody Daigle-Orians “I am ACE”.

Reading Ace Dad’s book and reflecting about this. About redefining everything and begin to write your own menu. It’s not that easy, after all 😌 it takes a lot of strength and I’ve gained a whole lot of respect for other queer people as well, going through this experience.

I’m thinking about how I took that leap a couple of years ago. When I realized that there wasn’t something wrong with me – I’m just ace! I took that leap of coming out. I still think of it often, how I nowadays don’t hesitate but can say openly to people: “I’m asexual. I’m aromantic.” Even though they might not be aware of what those things are and there can be misconceptions I still don’t hesitate, but say it out loud.

For other people, this might not be such a big deal. I’m aware of that and I respect that. But every person has their own kind of challenges. And this has been one of mine.

The biggest part is to redefine everything in your own head, at least it has been for me. It’s not what I say out loud that is the biggest part, it’s how I think of my own life – the perspective I have. But it IS also a big step to put it into words, embrace the identity and come out.

And to say out loud: “I’m asexual”.

Soon I’ll say it even louder in a more public way and I’m sitting here reflecting on it. Am I really ready? What will happen to me when people start having their opinions?

But I know I have to do this for my own sake. For strengthening myself. And I am actually very proud of myself. 😌 I know from my own experience that it’s not the easiest thing to come out as ace and to be a proud ace person. I’m feeling very fragile. But at the same time I’m actually feeling pretty strong.

Visible queerness

Feeling so proud to be aroace right now. ☺️ And to have come so far in my journey of validating myself.

I met a man I know at the bus. He said that he and his wife had realized before even I did that I had this journey ahead of me. They might not have thought it to be aroace back then, but he said: “We saw it on you that you didn’t like guys.”

I’m thinking of what my good friend @proudfetishist said once – if I’d like for “aro” to be written on my forehead so it’d always be visible. Maybe my queerness IS visible, for those who are open enough to see it.

At least I’m proud of having opened my eyes myself. Now I can see myself in a whole new perspective. And finally I’m proud of myself.

Coming out as ace

Quote from the book “I am ACE” by Cody Daigle-Orians, known on social media as Ace Dad Advice

I’m reading “I am ACE” by Cody Daigle-Orians who is also known as Ace Dad Advice on social media.

This chapter is about coming out. They’re very clear in the beginning of the chapter that you don’t owe to anyone to come out. If you choose not to come out to anyone about being asexual or any queer identity that’s totally valid and it’s up to you.

But they also shares his thoughts about why they think it can be very meaningful to take that step and to be open about it. First of all that it can be empowering for yourself but also because it can mean something for others.

I’ve been thinking about this a lot, too. I’m a very open person and I decided very early in my process of understating myself as aroace that I wanted to come out. I was tired of not being able to express myself and my feelings, I guess. I was tired of my perspective being invisible. Something like that.

But I’ve also thought about that it could be important for other people to take that step and understand themselves and maybe think it’d be possible for them too to come out.

The decision to come out is totally up to you and should not be for any other reason than for your own sake, and it’s important to feel safe, that’s what I believe to be true. But if it can make it a little bit more possible for someone else to accept themselves and be open about who they are – that’s a beautiful thing, right?

Please feel free to share your thoughts about this. ☺️ And remember you’re valid whatever you decide to do. Every journey is unique and don’t have to be the same.

Aromantic in an Allonormative World

It’s some time since I heard about the Carnival of Aros where aromantic bloggers write about a theme every month, and I’ve been wanting to participate ever since but haven’t until now. I think it’s partly because English is not my native language so I’ve been feeling a bit insecure (you’ll have to keep that in mind if you find some weird grammar or something) and also because I’ve had an idea that there needs to be written about aromanticism in Swedish. But now I feel I’m willing to try! And I’ve written this text with reflections on the topic ”Being aromantic in an allonormative world”. This month is hosted by aspecs-positivity and the link to the roundup post with all the text is here: https://www.tumblr.com/aspecs-positivity/721853063694041088/carnival-of-aros-june-2023-roundup-post

I’m starting off my text with a lighthearted version of the song ”Material Girl” by Madonna since I listened to it when I got the ideas for the text. Being aromantic I’ve always re-interpreted song lyrics to be about something else since songs so often are about romance, so often when I write my blog to express myself from the aromantic perspective I’ve got a song as an inspiration. I’m sure you know to find the original song if you’d like to listen to it while reading.

In an Allonormative World

Kissed no boys
No girls, either
Couldn’t raise my interest
so I had to let them be
”I’ll just deal with that later”,
I thought and walked away
Didn’t reflect on it that much
how differnet I was from other teens
When everyone was experiencing
those strong feelings of attraction
I had other things on my mind
than spend my time pining
after some ”Mr Right”
Wasn’t aware of it back then
but I was living in an allonormative world
and I was an aromantic girl  

So many norms on
how a woman
should act, look, behave
and do with her lifetime
After years of feeling broken,
inexperienced and confused
I’m so grateful I found out
about both aromanticism and asexuality
Growing stronger everyday
I’m learning I do have
a valid perspective
and I’m finding my voice  
I’m an aromantic woman
trying to learn how to
take her place
in this allonormative world

The aromantic flag has shades of green, white, grey and black. I love those colors and how I can see them in nature every day. The colors have always been there surrounding me but after finding out I’m aromantic they’ve got a whole new meaning to me. Now when I take my walks on the countryside where I live and see the green fields, white sky, grey stones and black soil I always think of how I’m in a period of my life that is all about healing. Healing from expectations on life that I couldn’t live up to and from years of thinking there was something wrong with me. Learning about the identities asexual and aromantic was a very overwhelming experience because it meant that I had to re-interpret my whole life but it also made me feel stronger and more genuine than before. I realised I did have experiences and a valid perspective on life and that is why I started this blog, so find a way of expressing myself about things I didn’t really think I was able to say something about before. I was 37 years old when I found out I’m aroace. Of course did express myself before that, but still, there is a big difference. Before I didn’t have peace with either my sexual or romantic orientation and I’m still a work in progess and I guess I’ll always be but… I really found inspiration on writing about this experience and it’s been an empowering experience, especially when I’ve got comments on my text from people who can relate to them.

When I’m now going to write this text on the topic ”Being aromantic in an allonormative world” I find it to be so broad that it’s difficult to know where to start. There’s an expression in Swedish that goes like this: ”I can’t see the forest because of all the trees!” The meaning of that saying is that something can be so obvious that it’s hard to realise. It’s like that for me with aromanticism. In my earlier years I struggled so much trying to understand my sexuality, why I didn’t feel attracted that way to anyone even though I did experience libido. When I head about asexuality I never thought that could be me, because of those feelings and fantasies that I had, but reading about it I come to understand that of course I am. It did took me some time to think about it, though, before I could accept it. With aromanticism it was different. Instantly when I saw the word and the defintion I bursted out ”But that’s me! Is there a word for someone like me?!” Being aromantic is so natural for me. It just is. My true nature. There’s a song by Zedd & Kehlani called ”Good Thing” where there’s this line that says ” …romance, it’s not in my bones…”

As a teen I wasn’t interested in boys at all. Not girls, either, but because of heteronormativity it didn’t cross my mind, it wasn’t until I was a grown up that I realised that didn’t have any romantic feelings for my own gender. I never had any posters of boybands or any other celebrites on my walls. I never participated in the conversations my friends had about crushes. Instead, I’ve always been the constant listener. I remember so clearly when I was 16 or 17 and the other girls in my class talked about wanting to have someone ”to take good care of you”. I was so confused and annoyed with that. ”They’re supposed to be independent women and manage to take care of themselves”, I thought to myself. Of course they did want to become idenpendent. Was I didn’t understand was the romantic concept.

When I was in my twenties I was active in a volunteer project in my church. We were six young adults who did volunteer work in small local churches which meant that we were working all the time and also lived together very close to each other inside the church building (it was a crazy time). When doing the volunteer work there was a rule that we weren’t supposed to start romantic relationships, because this time was to be dedicated to God and nothing else. That didn’t stop people from falling for each other and for every couple who had to admit their love for each other to the leaders I remember feeling confused because I thought ”Why can’t they just wait?” Of course I did understand that it’s not that easy when it comes to attraction. I just felt so different because I never experienced any of that kind. It was something that seemed to be happening for everyone but me. I remember once when my friend, who had a problem of falling in love with people very easily and felt the need of set up standards for herself asked me: ”Elin, what are your standards when it comes to your future husband?” She got annoyed when I gave her my answer: ”My only thing is that I like him”, because for her it was a given thing. But it wasn’t for me. That was the first thing I could think of because it was bothering me that it never happened to me. I never liked anyone that way.

Through my young years this didn’t bother me much, really. I thought I would eventually meet someone to fall in love with. I wasn’t worried and was more focused on my career and other life plans. But when I became 35 and older it really started to affect my mental health. It felt like my heart was dysfuntional, but I couldn’t understand why because I didn’t have a problem to feel love for others in other ways. It was just the romantic feelings that never happened. And when I thought of trying to date I always felt so awkward, like I was going to have to push myself into something that wasn’t natural for me.

When I learnt about aromantic being a valid orientation and that there were others like me I felt so relieved! There are challenges in the future and I’m aware that I have to learn to think in new ways around relationships, building a home and what makes a life meaningful. It really isn’t easy! This year I’m turning 40 and there are so many unspoken norms in this allonormative society about what you should’ve achieved at this point in your life. I’m working really hard trying to re-interpret my past and also to find hope for the future. But it helps a lot to have connected with other asexual and aromantic people to know that I’m not alone on this journey!

I’ve done a lot of thinking lately about the experience of being an aromantic cis-woman. There are so many norms about how a woman should be, how we should act and look like, priorities we’re expected to make in our lives – yes, the list could go on forever. A lot of these norms are connected to sexuality and especially romance. For example, it’s scary when you think about that a woman’s value even today is so connected with if she’s considered to be attractive enough. That is something that always has made me feel so uncomfortable. But all since I understood I’m aroace I’ve noticed that I’ve found more confidence in strenght within myself knowing that I don’t have to make myself attractive for anyone else. It’s enough that I feel good about how I look and my body and my appearance is for nobody else but myself.

Being aromantic really affects everything – self confidence, plans for the future, relationships… so there are so much more that could be written about in this text but I’ll stop there so it won’t be too long. It will be exciting to read what other aros have written on this topic. I wish for more awareness about the aromantic identity in our allonormative world so it won’t be taken for granted all the time that romantic love is something that everybody experiences as central to their existence. If there’s more visibility and awareness out there it would be easier for other aromantic girls and people of all genders and they wouldn’t have to feel so confused and alone as I did growing up.

We need more aromantic pride and representation in this allonormative world!

I walked in a Pride parade in a small town called Eskilstuna in 2022. It was my first time to walk in a parade and before the year of 2021 when I started identifying as aroace I never thought I’d be there representing an identity of my own.

Other texts written in English you can find if you click on the tag “english” in the cloud below.

acedadadvice aceweek afobi allierad allonormative amatonormativity aroace aromanticism asexualitet awareness bibeln böcker christmas community EKHO english feminism fetischism frikyrkan förebild gudstro gästblogg HBTQIA+ katt kommautprocess Kristna Regnbågsrörelsen microlabels poesi predikan pride queerfobi religionsdialog representation yasminebenoit youtuber

It’s ok

Beautiful sticker made by Tinyflowerclub shop on Etsy, a queer artist I really can recommend!

It’s ok to still figure things out

It’s ok to be vulnerable
It’s ok to be weak, and also to be strong
It’s ok to struggle and to be confused

It’s ok to take those first steps
Speak those first words
It’s beautiful – every single voice

💜🤍🖤

Jag har tänkt på det där på sista tiden väldigt mycket. Hur det var när jag först förstod det här med ace och aro och kom ut och började prata om det osv. Tog mina första steg att börja prata om det här. Det är ok att va klumpig när en tar sina första steg. Kände bara för att dela de tankarna med er. Vet inte om det är nån mer som kämpar lite extra med det just nu – i så fall, hoppas du kan finna lite styrka i det här klistermärket och orden: Det är ok!

Ordet som inte passar sig i kyrkan

(Jag blev i söndags inspirerad att skriva den här texten. Den är i form av en predikan för den berör saker som jag tänkt på när jag kan ana attityder och kommentarer om att ”det här borde vi inte prata om i kyrkan”. Så det är en väldigt ”kristen” text om en kan säga så, men ta den för vad den är, läs och reflektera kring vad just du tycker. För mig är det personliga tankar som jag burit på under helgen och som resulterade i denna text.)

”En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogsföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten? Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.” – Lukasevangeliet 13:10-17

Jag rasslar med nyckelknippan i det fuktiga mörkret när jag återvänder hem från en krävande arbetsdag. Hjärtat är lite tungt. Jag vet inte vad jag ska laga till och äta och inom mig snurrar tankarna. Jag vet inte riktigt vem jag ska ringa och prata av mig till? Fönsterrutorna i huset där jag bor gapar tomma. Men så får jag upp låset och stiger in i hallen, tänder lampan. Det kommer en skepnad tassande med ett ”kurr” och innan jag fått av mig skorna och jackan har den långsmala kroppen sträckt ut sig på rygg framför mina fötter och griper med klorna i trasmattan. Jag sätter mig ned på köksgolvet och känner den mjuka kinden i min hand. Snart sitter jag på det slarvigt uppdragna överkastet på sängen med en tekopp i handen och den lilla tyngden vilande mot benet. Det är bara en katt, säger de.

En person som jag lärt känna över nätet skriver ett inlägg där den ber om stöd i en svår situation. Jag skickar en bild på en tass och två mjuka öron. Det är fler som uppskattar dessa bilder. Och snopet har jag sett gång på gång när en vän är på besök och kanske sitter i soffhörnet och berättar om något som är lite ledsamt – tror ni inte att plötsligt ligger där någon i deras knä? Jag besökte i söndags en gudstjänst där det vad en Tacksägelse över en äldre dam jag känt genom församlingen. Hon var så glad när jag kom med Abbe på besök för flera år sen då han fortfarande var en kattunge och när jag la honom i hennes knä la hon sin hand över denne lille och bad att han skulle bli en katt som fick ge mycket glädje.

När jag sitter med katten bredvid mig tänker jag på allt det som hänt under de senaste åren då jag haft honom. När mitt liv varit i olika förändrings- och omorienteringsprocesser har jag så klart fått stöd från olika människor men det också andra reaktioner som kommit fram. Jag har blivit ombedd och förmanad att jag inte borde prata så mycket om saker och ting som sker på insidan. Det är tydligen svårt att förstå sig på för många och det finns även dem som påstår att sådana här saker passar det sig inte att prata om i kyrkan. Jag är inte just nu anställd som pastor men visst har jag ordinationen fortfarande, en teologisk utbildning i botten och även om jag fått utvecklats mycket dessa år också vad gäller den saken har jag min personliga tro som grund i livet. Därför kan jag med trygg övertygelse göra denna reflektion: att ja, det finns ett ord som inte passar sig att säga i kyrkan. Men det stavas inte med tre bokstäver med S i början och inte heller börjar det på F. Det ordet som jag hävdar inte passar sig att säga som kristen vare sig du står i en guld-dekorerad kyrka eller på en parkeringsplats ute på stan en torsdagskväll det börjar på B och det är det här ordet: ”bara”. 

Ni behöver inte vara rädda för det här ordet är ju inget nytt ord. Det har funnits med ett tag och det fanns redan på Jesus tid. ”Det är ju bara ett barn!” reagerade lärjungarna med när Jesus presenterade den han tyckte skulle vara deras förebild. ”Det är ju bara en kvinna!” utbrast de vid ett annat tillfälle och kunde med förfäran konstatera att hon dessutom var samarier. ”Du är bara en tiggare, du ska vara tyst!” snäste dem till den blinde Bartimeos som satt vid vägkanten, men han bara ropade ännu högre efter Jesus. Och här i den berättelsen som citeras ovan från Lukasevangeliet 13 så finns den här attityden: ”Den här krokryggiga kvinnan har bara väntat i arton år, hon kan gott komma tillbaka – det är ju bara att vänta en dag till!”

Men den där Jesus är annorlunda. Han är genast beredd och ber henne inte att vänta eller stå i någon kö. Efter mötet med honom kan hon äntligen räta på sig. Och han vänder sig till dem som ser på och säger – om någon är i behov handlar det inte om ”bara” oavsett om det är en oxe eller åsna som behöver vatten, eller en Abrahams dotter som väntat på att kunna stå rakryggad.

För den som gått och burit på skam över sin sexualitet under sin uppväxt kan det vara en liknande upplevelse då en får höra att: ”Du behöver inte ändra på dig. Du är giltig (valid).” Plötsligt händer det något. Du har ett perspektiv, något att säga om saker och det är en befrielse att finna kontakt med andra som har ungefär samma eller liknande upplevelser.

Men för den som inte upplevt detta själv kan det ses på med skepticism och då kan det hända att det där ordet kommer fram: ”bara”.

”Det är väl ingenting!” vet vi att många cis- och hetero-personer reagerat när de ser Pride-tåget passera i sin stad. ”Varför ska det bara handla om sexualitet hela tiden?” säger de som aldrig blivit kritiserade för sin kärlek och sina relationer.

”Pronomen är ingenting viktigt för mig, det är bara ett ord!” kan en cis-person yttra sig under pronomen-rundan i samtalsgruppen. Det kan ju vara så. Men i gruppen kanske det sitter en person för vilken det rätta pronomenet inte är ett ”bara” utan betyder ett stort och viktigt steg som den är nervös inför att säga inför andra.

”Vi är alla fetischister!” skriver en tidning glatt och för fram budskapet att det ”bara” är att lägga till en outfit i ett läckert material för att krydda sexlivet. Men för den som inom sig burit på detta sedan unga år handlar det inte bara om en del av livet utan om att känna sig hel som människa. Men vad ska den personen välja? Forstätta finnas i det fördolda eller bli öppen med vem den är, med den risk det innebär att vara annorlunda?

”Det får inte ”bara” handla om sex!” kan aromantiska personer få höra. De möts med fördomarna om att de är ytliga och känslolösa och deras sätt att leva i relation avfärdas om de inte går att passa inom de romantiska ramarna. De får också höra: ”Det går inte att leva på ”bara” vänskap.” Och en pastorskollega sade bestämt till mig när jag berättade om att många aromantiska är polyamorösa: ”Det där kan bara inte kyrkan stå bakom!”

Samma dag var det min lokala församlings ordförande som ringde, för att höra hur det var med mig nu när jag ju ”Hittat mig själv” som hon läst på min Instagram. Hon höll med mig om att det här med HBTQI var väldigt viktigt men sade om asexualitet att: ”Det där behöver du ju inte prata om!” Då må ni tro, att denne tidigare pastorn i församlingen, den som ägnat så mycket tid att lyssna på och stötta andra blev liggande på köksgolvet och grät – för hon stod i en av sitt livs mest omvälvande processer och fick det bemötandet av församlingsledaren att hon var ett: ”bara”.

”Ni som har lust att prata om HBTQIA+ och kyrka, ni kan höra av er nu!” skrev jag den kvällen på min Facebook-status. Då kom ett Messenger-meddelande från en som gärna ville diskutera. Jag uppfattade inte att hon fanns inom kyrkan utan däremot i andra HBTQI-organisationer, en person som var väldigt kunnig och belevad inom dessa frågor både i samhälle, Pride-evenemang och politiken. Och hon skrev: ”Är det verkligen att vara queer om en bara är ace?”

Men då ska ni förstå att trots mina tårar och att det ibland kan göra ont så fastnar den där etiketten med texten ”bara” inte längre på denna kropp. För jag har sett till att vända öronen till andra röster som har större inflytande. 

Till exempel icke-binära röster på den digitala aromantiska konferensen anordnad av SpAce Malmö. Lovingly Loveless talade med uppmaningen att våga omfamna aromanticism , om det är en identitet som känns rätt för dig – våga identifiera dig. The Rainbow Educator från Indien hade budskapet att aromantiska personers känslor och identitet självklart ska tas på allvar. Och Tinyflower läste sin dikt om att finna sig själv i att vara asexuell, aromantisk och autistisk – att det var som att äntligen kunna andas och bygga ett hem där den kan känna sig trygg. 

I de asexuella och aromantiska spektrumen är en cis-person inkluderad men får lära sig att lyssna och kortfattat delge sina pronomen som alla andra. Där verkar det inte finnas några gränser och framför ord som vänskap, afobi, microlabels, platonisk attraktion och så vidare finns inte ordet ”bara”. 

Då AVEN, det internationella asexuella nätverket för utbildning och synliggörande, ordnade en digital konferens 2021 fanns paneltalare från världens alla kontinenter förutom Antarktis. Och att asexuella inte bara finns i väst det blir också tydligt om en följer med YouTubern Queers of the World till Indien i sitt möte med Kunal. Kunal identifierar sig som aromantisk, gender-fluid och asexuell. Den säger i videon: ”Jag trodde först att asexuella var tråkiga eftersom jag hade den synen på mig själv. Men då jag kom i kontakt med andra asexuella förstod jag att de är fantastiska människor. Kanske betyder det då att jag också är fantastisk!” För en person som Kunal och de andra i nätverket Indian Asexuals finns inte ordet ”bara” med i bilden.

Så står jag på olika platser i Sverige och ser på de unga som går i Pride-tåget med sina ace-flaggor. De bryr sig inte om att vänta ”i arton år” och verkar inte heller lyssna på de upprörda röster som ber om att vi ska förstå att ”Detta är för komplicerat och fortfarande för nytt”. De är de starkaste personer jag känner till för de går i Pride-tåget, rakryggade och står upp för sig själva oavsett vad läkare, HBTQI-föreläsare, läroböcker, utbildningar och andra har att säga om vad asexualitet är och om det hör hemma där eller ej. Jag gick själv med på Pride med ace– och aro-flaggan och bredvid mig gick en präst som rynkade pannan när jag försökte att förklara det här med att inte känna romantisk attraktion. Men mitt i leran i Örebro stadsparken där Pride-tåget slutade rusade en ung person fram och utbrast glatt: ”Vad glad jag blev av att se dina flaggor! Jag är aromantisk jag också.”

När jag möter dessa unga kommer jag ju naturligtvis att tänka på ett bibelord som jag hoppas att jag, och alla andra präster, diakoner och pastorer som går i Pride-tågen har med sig som en minnesvers och det är ju 1 Timotheos brev 4:12: ”Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek och tro och renhet.” Det är den bibelversen jag också tänkte på när jag lyssnade på influencern Ace Dad Cody Daigle-Oreans då hen berättade att hen förstod att hen är asexuell efter att ha läst en ung persons text om det på Tumblr. Inom de asexuella och aromantiska spektrumen verkar det inte passa med det där ordet ”bara” framför ordet ”ung”.

Nu får ni ju lugna ner er lite då ni läser den här så kallade predikan… Jag är ju egentligen inte någon särskilt kunnig eller erfaren person. Visserligen pastorsutbildad och aktiv bibelläsare sedan unga år men inte har jag läst spaltmeter om queer teologi eller någonting sådant. Jag är ju bara en person som fick en stark upplevelse då hon läste om asexualitet och aromanticism och vet hur det rätade hennes rygg.

Men om jag ändå ska uttala mig om vad som passar sig i kyrkan eller ej, eller rättare sagt i Guds rike… Så tror jag att det i matsalen i Guds rike dukas upp ett festligt bord färgrikt dekorerat med flaggor av många olika slag. Där sitter det fetischister och andra som överallt annars inte riktigt passat in. Här är de inkluderade som de hela människor de är! Olika könsidentiteter i en mångfald som gnistrar i sin rikedom. En transkvinna som under sin livstid fått utstå hot och varit tvungen att fly sitt hemland. Lesbiska, icke-binära, polyamorösa… ja, kanske en och annan till och med är en neurotypisk cis-person? Mitt bland alltsammans utsträckt på bordsduken så klart – katten, i all sin härlighet. Vadå? Trodde ni att katten skulle finna sig i något annat? 

Men Elin! Kanske någon då protesterar. Finns det då ingen gräns? Tappar då inte detta med Guds rike sin udd?

Jo, men det är du faktiskt så att det finns Något som faktiskt inte kan få utrymme här. Som inte får komma in, som inte platsar i Guds rike. För vilket den tunga Pärleporten faktiskt är stängd och som får förgöras och vara kvar utanför. 

Och det är ju det där ordet: ”bara”. 

Sprout

Abbe as a kitten.

I am a little sprout 🌱

Soft but strong
Delicate but powerful
Small but getting bigger

Weak but growing
Vulnerable but resistant
New but from deep roots

(A little poem, and yes I also wanted to share a photo of Abbe that was the first I saw of him – thought it was a good illustration.)

En queer fasta?

So they took His body down
The man who said He was the resurrection and the life
Was lifeless on the ground now
The sky was red as blood along the blade of night

As the sabbath fell they shrouded Him in linen
They dressed Him like a wound
The rich man and the women
They laid Him in the tomb

Six days shall you labor
The seventh is the Lord's
In six He made the earth and all the heavens
But He rested on the seventh
God rested
He said that it was finished
In the seventh day, He blessed it
God rested

So they laid their hopes away
They buried all their dreams above the kingdom He proclaimed
And they sealed them in the grave
As a holy silence fell on all Jerusalem

But the Pharisees were restless
Pilate had no peace
And Peter's heart was reckless
Mary couldn't sleep

But God rested

Six days shall you labor
The seventh is the Lord's
In six He made the earth and all the heavens
But He rested on the seventh
God rested
He worked 'til it was finished
In the seventh day, He blessed it
He said that it was good
And the seventh day, He blessed it
God rested

The sun went down
The sabbath faded
The holy day was done and all creation waited
So they took His body down
The man who said He was the resurrection and the life
Was lifeless on the ground now
The sky was red as blood along the blade of night

As the sabbath fell they shrouded Him in linen
They dressed Him like a wound
The rich man and the women
They laid Him in the tomb

Six days shall you labor
The seventh is the Lord's
In six He made the earth and all the heavens
But He rested on the seventh
God rested
He said that it was finished
In the seventh day, He blessed it
God rested

So they laid their hopes away
They buried all their dreams above the kingdom He proclaimed
And they sealed them in the grave
As a holy silence fell on all Jerusalem

But the Pharisees were restless
Pilate had no peace
And Peter's heart was reckless
Mary couldn't sleep

But God rested

Six days shall you labor
The seventh is the Lord's
In six He made the earth and all the heavens
But He rested on the seventh
God rested
He worked 'til it was finished
In the seventh day, He blessed it
He said that it was good
And the seventh day, He blessed it
God rested

The sun went down
The sabbath faded
The holy day was done and all creation waited

- text till låten "God Rested" av Andrew Peterson

Under påsken förra året lyssnade jag väldigt mycket på låten ”God rested” av Andrew Peterson, ja den har ljudit i min spellista med lite lugnare låtar flitigt ända sen dess.

Sången handlar om de tysta dagarna mellan det att de tog ned Jesus från korset och till påskens under med uppståndelsen. Musiken är nedtonad och lågmäld. Texten handlar om de kvinnor och andra lärjungar som var med och tog ned kroppen, lindade och la den i graven. Med Jesus kropp fick de också begrava sina drömmar som de burits av när de följde honom, sina förväntningar på vem han var och sitt hopp om framtiden. Sångaren sjunger om hur de olika personerna i dramat var på alla sina håll fyllda av oro – fariséerna som sett till att döma honom var inte nöjt fridfulla utan rastlösa, Pontus Pilatus kunde inte finna ro, Petrus hjärta bultade som en dåre och Maria kunde inte sova. Men Gud vilade.

Gud införde en vilodag redan vid Skapelsen och textraden lyder: I sex dagar ska du arbeta, den sjätte dagen är Herrens. Under sex dagar skapade han jorden och himlarna, men på den sjunde dagen vilade Gud.

Jag känner igen mig i fariséernas och Pilatus oro, hur Petrus kände sig desperat och som en dåraktig idiot och hur Maria låg sömnlös. Och jag reflekterar över det att mitt i allt sover Gud och hela skapelsen är i en slags väntetid.

För två år sen la jag själv mycket i graven. Drömmar som jag burits av som jag fått lägga av mig eller omvärdera. Och förväntningar på livet, hur jag trodde det skulle vara.

Rent fysiskt var jag i en sorgeperiod för en nära anhörig. Och sorgen som krampaktigt la sig över livet betedde sig verkligen inte som en på nåt sätt väntar sig.

Jag slutade mitt jobb som pastor och började jobba med något annat. En paus från den rollen som var otroligt välbehövlig, men jag står fortfarande med en undran om vad denna paus kommer att innebära? Jag har burits av väldigt starka drömmar om den jag skulle formas till att bli, som Gud ville ha mig till enligt vad jag trodde.

Jag gick även samtidigt igenom en komma ut-process.

Vad är egentligen en sådan process? En befriande och stärkande process – att finna ord för sig själv och att saker och ting lägger sig på plats inombords. En lättnadens process – att lägga av press på hur en ”borde vara” och komma i kontakt med hjärtats allra innersta röst. En process av hemlöshet och vilsenhet – att lämna det bekanta bakom sig och ge sig ut på de okända vägarna med en karta som till en början inte alls går att tyda, och där du måste upptäcka och rita områden på egen hand – allteftersom du färdas. En storstädningsprocess – av den där dammiga, unkna garderoben där du får ta fram sak efter sak ur livet – vad ska rensas ut och vad ska jag behålla?

Att omorientera sitt liv från grunden – för både sexualiteten och det som har med romantisk kärlek att göra, och det här med könsidentitet (för den som inte är cis-person) också hör till de sakerna som sitter längst där inne – det är ett tufft arbete. Det syns inte på utsidan. Och de närmaste vänner som bryr sig av hela sitt hjärta kan fortfarande missa stora bitar. Det är ju så med normer osv. Om du inte själv krockar mot dem kan det vara väldigt svårt att se när de skaver mot andra. Jag var väldigt tacksam särskilt under den där första tiden mot alla dem som tog sig tid att lyssna på mig och såg mig, visste att jag behövde ord av bekräftelse – det var personer som hade erfarenheter av queera identiteter själva, de såg det som många andra missar. Och många av dem är själva sådana som ”missas”, exkluderade ur väldigt många sammanhang – inte minst kyrkliga.

Jag var också under hela denna tid uppfylld av en rastlöshet. Osäker i min nya orientering och ovan i detta att öppna upp och bli synlig var det svårt att hitta balans. När ska en öppna sig, och när är det bäst att helt enkelt vara tyst? När ska en hålla sig positiv och upplysa, berätta och svara på frågor – och när ska dörren stängas? Jag lärde mig att mitt i en omvälvande komma ut-process så är en faktiskt inte främst en resurs för andra utan någon som själv behöver hjälp och stöd.  

Mitt i detta kaos lyssnade jag på denna låt och tänkte på hur Gud la sig ner och sov, vilade sig. Trots att hans efterföljare grät, vred sina händer, var fyllda av hopplöshet och oro bidade han sin tid. När dessa tysta, tomma dagar hade passerat då kom underverket och de fick uppleva hur de fick se ALLT ALLT i ett helt nytt perspektiv. Men de där tysta dagarna innan, då fick de bara vänta.

Jag väntar. Vi väntar. Vi har alla saker som är oförutsägbara inför framtiden. Hur kommer det att bli vad gäller relationer? Kommer vi att sluta ensamma? Hur finner vi en gemenskap där vi passar in? Vad är meningen med själva tillvaron, livet? Vad kommer att hända när anställningen eller utbildningen tar slut? Och det som har med identitet att göra: det vi funnit om oss själva, vad kommer det att innebära för framtiden? Vart blir vi välkomnade, sedda, inkluderade? På det stora globala planet men också på det lilla, personliga.

Jag har aldrig varit bra på det här med fastan. Jag är ju frikyrkoperson – lite skämtsamt kan vi väl ändå säga, vi går ju på känsla! Men jag tror att alla mina misslyckade planer på vad jag ska avstå ifrån under fastan kanske har att göra med att jag haft så mycket prestationskrav på mig själv, så mycket prestige. Det har jag också fått lägga i graven under den senaste tiden…

I stället vill jag närma mig den här tiden som en viloperiod. Och jag har tänkt på det att jag skulle kanske ta en fasta som har med allt detta att göra som jag arbetat så mycket med den senaste tiden. En queer fasta, skulle det kunna vara något?

Avstå från att oroa mig, om oron griper tag – i så fall skriva ner den och ta en stund att reflektera kring den. Om den blir nedtecknad i ljuset kanske den inte längre ser så farlig ut? Avstå från förklaringar och svar på frågor – jag försöker våga bara existera, inte längre vara osynlig, men inte dras med i det att jag bör förklara för dem som finns i det normativa. Avstå från att fokusera på det som inte blivit i livet utan fokusera på det som faktiskt finns där – under ytan – min egen röst, mitt eget perspektiv, min egen längtan – inte den längtan jag förut kände att jag borde ha – utan den som jag faktiskt har, längst där inne.

Hur ter sig denna fasta? Nä, jag vet inte. Kanske kommer jag helt enkelt bara ha en period då jag äter onödigt många semmelbullar. Men jag leker med tanken.

Och jag lyssnar på Andrew Petersons låt och försöker hitta tonen – Gud la sig ned och vilade. Trots oro, obesvarade frågor, okänd mark framför våra fötter – vågar vi lägga oss ned vi också, och vila.

Första Moseboken 2:1-4: ”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk. Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.”

Pandoras Ask

Känner du till berättelsen om Pandora och hennes ask? När jag lyssnade på podcasten Mytologier på Spotify fick jag lära mig att det egentligen handlade om en kruka, men det spelar ju mindre roll. Berättelsen var som jag mindes den och det var lätt att svepas med i den.

Pandora var världens första kvinna, skapad av Zeus som en illvillig plan. Han ville förstöra för människorna. Därför gjorde han henne inte bara förtjusande vacker utan också otroligt nyfiken. Han skänkte kvinnan som hustru åt en man han ville lura (de är inte så mycket för samtycke i de här antika berättelserna…) och i bröllopsgåva gav guden också den här krukan, eller det som vi blivit vana att tänka den som: en ask. Det var förbjudet att öppna den, men Zeus hade ju gjort Pandora otroligt nyfiken och visste att hon inte skulle kunna motstå den. Efter dagar av vånda kunde hon helt enkelt inte låta bli och ur krukan (eller asken) flög det ut massor av saker som mänskligheten skulle få lida av: sjukdomar, krig, svält osv. Men det enda som stannade kvar var hoppet. 

Jag är inte så mycket för myter och gudsagor just från antikens Grekland och Rom. Varför vet jag inte riktigt för sagor och myter är annars något jag älskar. Men den här berättelsen om Pandoras ask och det där lilla hoppet som blev kvar och därför gör det uthärdligt för oss människor att stå ut med allt annat som spreds ut över världen – ja den tycker jag faktiskt om. 

Och denna veckan har jag tänkt på denna myt i samband med det som hände i mitt liv då jag kom ut som asexuell och aromantisk. Det är lite långsökt kanske, och det krävs att jag skriver om berättelsen lite, men jag ska göra ett försök att förklara. 

Jag har under början av veckan tänkt på det här som hände då jag lärde mig om asexualitet och aromanticism och bestämde mig för att komma ut och bli öppen med det. Att det inte är så lätt. Att det kan innebära olika konsekvenser. Att komma ut som en queer identitet, vilken som helst, innehåller många utmaningar även om mycket antagligen är svårt att se för den som inte bryter mot de normerna på samma sätt. 

I helgen var jag med på föreningen EKHOs Framtidskonferens. Det är en förening för kristna hbtq-personer och allierade. Det har känts viktigt att vara med i det sammanhanget för jag har länge velat engagera mig för inkludering av hbtq-personer i kyrkorna utan att riktigt veta hur. Nu är jag engagerad på det viset att jag är med i styrelsen för en lokalförening och ordnar lite träffar i Örebro där jag bor. Konferensen i helgen var givande och det var många fantastiska människor där – hela 50 stycken. Ett av seminarierna var om queerteologi och Lina som höll i det passet uppmanade till att ”Din queera berättelse spelar roll”. Jag tänkte på den här bloggen och att jag försöker utmana mig själv att skriva utifrån det aromantiska perspektivet. Hon ställde också många frågor bla: Hur är det som din queerhet skaver mot kyrkan / kristen teologi? 

Jag har tänkt en del på det där. På skavet. Jag tänkte på det utifrån att jag lunchade med min vän innan konferensen som är queer på ett sätt som många kyrkor som är positiva till hbtqi inte skulle vilja inkludera. På hur ledsen det gör mig med tanke på hur samtalen med honom hjälpt till att bygga upp mig på insidan och varit vägledande för mig under denna tid. Jag är så otroligt tacksam för honom och för alla dem jag fått möjlighet att prata med och lyssna på under denna resa. 

Under så lång tid i mitt liv var jag aktiv och medlem i ett samfund som inte accepterade någon form av identitet inom hbtqia+. Det skavde och gjorde så otroligt ont på insidan, men vad skönt det är att jag ändå tog det där steget att bryta mig loss. Nu undrar jag över ifall det är dags att bryta loss igen? För när jag förstod att jag är asexuell och aromantisk, att jag finns inom de spektrumen, förstod jag att det var dags att sätta mig själv först och värna om det där på insidan som faktiskt aldrig riktigt passat in. Jag är medlem i ett samfund som vill inkludera hbtqi och föra samtal om det – men sträcker sig den inkluderingen verkligen så brett att det räcker till för det asexuella och aromantiska spektrumet? Och om det inte räcker till att omfamna hela den mångfald av queera identiteter som funnits där för mig då jag behövde det som bäst, vad ska det då få för konsekvenser? Kan jag verkligen finnas kvar där då? 

Det här är en del av det där skavet. Det som jag kanske borde skriva om i den här bloggen, men inte riktigt vet om jag vågar? Jag går runt och tänker mycket på det där just nu… På hur dum och dåraktig jag egentligen varit då jag bestämde mig för att gå till botten med vad asexualitet & aromanticism var och sedan när jag förstod att det handlade om mig komma ut med det! 

Lika dumdristig och dåraktig som Pandora. Och lika nyfiken! Jag kunde inte motstå för jag är en person och har alltid varit en person som grubblar, funderar, vill lära mig om olika människor och identiteter och då så klart ville jag läsa om bokstaven A. Det är som att de där böckerna var mitt ödes ask och jag öppnade på locket och titta! Det flög ut något som inte gick att stoppa och som inte går att fånga in i asken igen, hur mycket jag än skulle behöva göra det så går det inte att lägga locket på. 

Vad var det som flög ut? I den version av myten som är min egen så var det HOPPET som flög ut. Hoppet om att kunna sluta pressa mig till att dölja vissa delar om mig själv. Hoppet om att sluta följa vad som ”borde vara” i livet utan ställa mig på bromspedalen. Hoppet om att ge upp ALL prestige och bara vara mig själv. 

Vad kommer konsekvenserna vara för det här? Betyder det att jag inte kan finnas i en kyrka som inte har utrymme för identiteter som finns inom det som ibland uttrycks med ett +? Betyder det att jag ska ge upp den gamla drömmen att vara pastor, trots att jag satsat alla studiemedel på det? 

Så klart kan man lägga locket på sig själv. Det är inte så att man måste vara öppen med den man är innerst inne. Det är bara det att jag har den där lilla envisa rösten inom mig att man borde kunna vara öppen och komma ut som aroace. Det finns inget fel i att bryta mot normen tvärtom är det något jag själv älskar och ser upp till hos andra människor. Hela den här processen har ju inneburit att jag börjat älska och respektera mig själv också. Jag har förstått vad det betyder att omfamna sin identitet och komma ut, vilken frihet och styrka det ger. 

Men ska man prata om det och va öppen med det hur som helst? Kanske inte. Det är nog dåraktigt. Och den här texten är nog dåraktig den med, skriven på mobilen en sen tisdagskväll… Det är inte säkert du som läser får ut så mycket av den alls. Jag erkänner att den nog är förvirrande, men jag tänker inte be om ursäkt för det. Tvärtom. Jag är stolt över att jag vågar göra några trevande försök att skriva om det här skavet. 

Jag är nog den förste att säga hur dåraktig jag varit sen jag kom ut som asexuell och aromantisk. Men även om det har sina sidor och jag inte ännu vet vilka konsekvenser det ska få och hur det ska bli framöver så ångrar jag det inte. 

För det är ju det… att det som flög ut när jag öppnade asken var HOPPET och det går liksom inte längre att stänga in. Jag kan aldrig mer lägga locket på.