Pride-predikan

Fredagskvällen den 2 september fick jag äran att predika under regnbågsmässan som Svenska Kyrkan ordnade under Nerike Pride i Örebro. Den var i Olaus Petri kyrka. Och jag predikade med temat ”Vem är din nästa när du går igenom en komma ut-process?” Och här kommer alltså den så ni kan läsa. Jag är ordinerad pastor inom ett frikyrkosamfund som heter Equmeniakyrkan, inte i tjänst i församling just nu utan mitt engagemang inom kyrkan är ideellt och mestadels i en förening som heter Ekho Mälardalen. (Finns på Instagram som @ekho.malardalen . I början av texten här kommer också bibelstället som jag predikar utifrån.

”En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.” Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!” – Lukasevangeliet 10:25-37

I dag denna gudstjänst under Nerike Pride utmanas vi av Jesus i berättelsen om den barmhärtige samariern. Och jag inbjuder er att ställa frågan – vem är din nästa när du går igenom en komma ut-process? Och även: hur kan du vara den där som är en nästa för någon annan – som inte bara går förbi utan använder dig av din tid att visa en annan människa barmhärtighet?

Ja, jag sa att Jesus utmanar i den här berättelsen – det bränner till i dem som lyssnar när han lyfter fram en samarier som deras förebild. Särskilt för den laglärde som ställde frågan. Han var egentligen inte ärligt intresserad av vad Jesus lärde utan sökte efter något att kunna anklaga honom för. Den laglärde representerar de privilegierade i samhället – någon med makt och inflytande, någon som är van vid att de andra lyssnar på det han har att säga och visar honom respekt. Någon som känner sig hotad av att Jesus lyfter upp de marginaliserade i samhället och ger dem både uppmärksamhet och en röst. De mäktiga vaktar över sina privilegier men vi vet att Jesus inte var rädd utan vågade vara skarp mot dem in i det sista, även om det skulle kosta honom livet på ett kors.

Samarier var något som den laglärde inte ens ville ta i sin mun och uttala – sån avsky fanns gentemot detta folkslag. De blev bemötta med fördömelse, främlinggörande och utanförskap. Men han var ändå tvungen till slut att erkänna – den som var en nästa i berättelsen var den person som inte bara gick förbi när en medmänniska behövde stöd och hjälp utan visade barmhärtighet genom sina handlingar.

Såhär under Pride uppmärksammar vi särskilt dem som är i minoritet och finns utanför cis- och heteronormen. Så länge det finns en enda hbtqia-person – i vårt land eller i resten av världen – som är utsatta för våld och hot på grund av vilka de är så är det tydligt så: Pride behövs. Och vi vet – det sker inte bara i andra länder, och inte bara för en person – det är många som har det otroligt svårt! Det finns också olika sätt att vara utsatt: det kan till exempel handla om att inte få vård som transperson, att hela tiden som bisexuell känna sig ifrågasatt, vara rädd för att bli mobbad om de andra i klassen förstår att du är gay, att inte bli representerad i media på ett respektfullt och värdigt sätt – eller som asexuell eller aromantisk vara helt osynliggjord.

Frågan om vem som är en nästa mitt i en komma ut-process har jag burit med mig ända sedan jag för 1,5 år sen kom ut som asexuell och aromantisk. Vad det betyder – ja det kan vi prata mer efteråt eller i morgon om vi ses på Cafe Nicolai, du kan googla och söka information – det finns hela tiden nya saker att lära inom hbtqia+.

Under hösten 2020 då jag funderade över hur jag kunde bli en god allierad till andra brottades jag också med det faktum att jag aldrig förstått mig på min egen sexualitet. Jag var 37 år gammal och smärtsamt medveten om att nu gick det inte längre, jag var tvungen att gå till botten med varför det intefungerade här på insidan. Jag har alltid vetat att jag varit annorlunda, jag har känt mig trasig på insidan men visste inte hur jag skulle förändra mig. Jag fick höra om att det fanns något som hette asexuell men trodde absolut inte att det kunde vara jag. Men eftersom jag ville vara en god allierad – så såg jag till att låna hem böcker även om det här för att lära mig. När jag öppnade de böckerna så kunde jag känna igen mina egna erfarenheter på det här området – för första gången i mitt liv. Jag fick också lära mig om att det finns något som heter aromantisk – och det blev den pusselbit som fick allt därinne att läggas på plats.

Men vad gör man? 37 år gammal? Då man plötsligt sitter hemma i sin soffa och börjar inse – jag ÄR inte inom heteronormen – jag är något annat. Vem pratar man med? Vart vänder man sig? Vart blir man tagen på allvar?

De fanns där! Queera personer – asexuella och aromantiska, pansexuella, lesbiska, transpersoner, polyamorösa och många fler av olika identiteter. Såna som visste var det innebar att bryta mot normer och ha känt den där trasigheten på insidan – som visste precis vad det var jag behövde: inkludering och bekräftelse på att jag inte behövde ändra på mig. De stöttade mig. De lyssnade på mig. De tog sig tid. De svarade på mina frågor. De uppmuntrade mig – vi är många som inser detta i 30- 40-års åldern eller ännu äldre. De förstod att denna identitetsprocess jag var inne i var en stor och viktig grej och de fanns där när mitt inre skakades om i sina grundvalar.

Jag lärde tex känna en person som identifierar sig som fetischist. Av honom lärde jag mig mycket av vad det är att ha en sexualitet som går helt bortanför alla normer och han fick mig att tänka helt nytt. Han lyssnade på mig och tog mig på allra största allvar. Vi pratade först online, men möttes på riktigt förra året då jag var i Göteborg för West Pride.

Han frågade mig: ”Vad ska du mer göra nu när det är Pride? Jag ska i alla fall gå till nån klubb i kväll.” Jag log och sa att: ”Det enda jag vet är att jag ska gå på en Regnbågsgudstjänst i domkyrkan.” Han frågade om han fick följa med. Han hade inte varit i kyrkan sen konfirmationen. Men så sa han något som tog tag i mig: ”Får en sån som jag komma till kyrkan?”

Jag sa: ”Det hoppas jag! Det står ju i annonsen för Pride-gudstjänsten att alla är välkomna.” Men det grep tag i mig för jag vet ju – att även dem som glatt kan gå med regnbågsflaggor i en Pride-parad lika gärna kan uttala sig att de tycker att fetischister inte passar in där eller får synas där!

Men det blev ett jättefint bemötande på regnbågsmässan i Göteborgs domkyrka. Och det betydde mycket för mig i min egen identitetsprocess att jag fick sitta där tillsammans med en vän som tagit sin tid att lyssna på mig, som tog mig på allvar och gav mig det stöd och bekräftelse jag just då behövde. Jag har faktiskt berättat för honom att jag började tänka på honom med titeln: den barmhärtige fetischisten. Och ja, jag har frågat om jag får berätta om det här i min predikan. Och jag ville så gärna göra det för jag vet att det är sällan fetischister blir omnämnda på ett positivt och respektfullt sätt.

För det finns personer som i vårt upplysta och demokratiska land fortfarande blir utsatta för främlinggörande, fördomar, blir sedda till och med i avsky därför att de blir missförstådda. Det finns fortfarande personer som känner sig otrygga och hela tiden måste ställa sig frågan: Får en sån som jag vara med här? Till och med kan steget över tröskeln till en regnbågsgudstjänst kännas stort och lite läskigt – där behöver vi välkomna tydligt och därför vill jag också säga såhär: Du är sedd, älskad och inkluderad här! Du får vara här och du får synas här.

Till slut i denna predikan vill jag då likt Jesus utmana! I alla fall önska för min egen del men också för Guds församling – att vi går ut från denna regnbågsgudstjänst och försöker likna lite mer den barmhärtige fetischisten! Att vi när någon kommer ut inför oss tar dem på största allvar. Att vi visar medmänsklighet. Att vi ger dem av vår tid – framför allt tar tid för att lyssna. Att när vi går i Pride-park i morgon eller i paraden gör det med stor respekt för alla dem som går med sina Pride-flaggor – tänk på, någon går där kanske på darriga ben – med sin flagga för allra första gången! Och behöver höra orden från dig: var inte rädd – du är älskad och du är VIKTIG. Amen.

Selfie innan gudstjänsten på OP-kyrkans toa. 😊

acedadadvice aceweek afobi allierad allonormative amatonormativity aroace aromanticism asexualitet awareness bibeln böcker christmas community EKHO english feminism fetischism frikyrkan förebild gudstro gästblogg HBTQIA+ katt kommautprocess Kristna Regnbågsrörelsen microlabels poesi predikan pride queerfobi religionsdialog representation yasminebenoit youtuber

Jag bryter tystnaden

Every butterfly I get belongs to you
You don't believe me, but it's true
Sure, the freckles on my arm spell out your name
Real feelings coming through

'Cause all I know and all I am is you
Yeah, all I know and all I am is you
I'm breaking my silence
'Cause I've had a few
I just can't deny it
That all I know and all I am is you

Every time I think I'm falling
I know you're falling too
There's no doubt you're all in
If you ever think you're falling
You know I'll catch you too
'Cause all I am is you

Every daydream I have starts and ends with you
I wanna play it one more time
When I need an alibi, you're my perfect excuse
You are always on my side

'Cause all I know and all I am is you
I'm breaking my silence
'Cause I've had a few
I just can't deny it
That all I know and all I am is you

- ur låten ”All I am” av Jess Glynn 
I denna blogg försöker jag sätta ord på processen att komma ut som asexuell och aromantisk i vuxen ålder. Jag var 37 år då jag till slut läste om detta och förstod att det är jag och jag har identifierat mig som aroace sedan början av 2021.

Låten ”All I am” av Jess Glynn var en på den spellista jag lyssnade på om och om igen under våren 2021. Jag tog många promenader, och egentligen var de kanske för många, för långa och så klart var musiken i hörlurarna alltför hög. Inuti mig hade det dock startats en process som jag absolut inte kunde hejda. Under december 2020 tog jag till slut tag i saken och läste på om asexualitet. Det var som att öppna böcker som var skrivna om just mig och då de också tog upp aromanticism (som ju är en egen identitet men ofta nämns även i ace-sammanhang) lades äntligen pusselbitarna på plats i det hål jag haft innerst inne.

Jag var väldigt sårbar i den stunden jag insåg detta. För vem vänder man sig till när man ”kommer på” i 37 års ålder att den identitet som jag varit van att räkna mig som – straight – har varit en feluppfattning? Jag är så tacksam för alla personer som tagit av sin tid att lyssna på mig, prata med mig eller skriva till mig i mail eller på textchattar. Jag är tacksam för alla aces & aros i min egen ålder som skrivit sina personliga berättelser på AVEN asexuality.org och arocalypse.com om hur de gjort samma upplevelse som mig och fick mig att förstå att jag inte var ensam. Att komma i kontakt med asexuella och aromantiska i Sverige var det också så klart betydelsefullt. Kunskapen om dessa identiteter är helt enkelt för låg, även i vårt land där vi ofta stoltserar med att vi har stor medvetenhet och kunskap om identiteter som skiljer sig från cis-het-normen.

När jag beställde de där böckerna om asexualitet från biblioteket (i slutet av 2020) och tänkte att jag skulle lära mig om bokstaven A i HBTQIA+ var jag ännu inte medveten om att A:et sticker ut så mycket som det gör. Att asexuella och aromantiska inte passar in i alla sammanhang och ofta aktivt blir utsatta för exkludering till och med i HBTQI-sammanhang, både utomlands och i Sverige, det var förbluffande för mig att lära mig om.  

För mig var det inte svårt att inse att asexuella och aromantiska är giltiga queera identiteter, det svåra för mig var att acceptera att jag kunde finnas inom detta. Att det som jag känt skam över, som var annorlunda med mig inte är något fel utan i stället något fantastiskt. Att vara asexuell och aromantisk är något att vara väldigt stolt över! Jag har sedan jag varit ung haft stor respekt för normbrytande identiteter, men inte lika stor respekt för det som varit normbrytande inom mig. Tack vare underbara personer inom a-spec-communityt har jag erövrat en stolthet över den jag är som jag faktiskt inte hade förut.

Jag bestämde mig för att vara öppen med detta och då komma ut. Jag som sett mig som straight även om jag aldrig upplevt någon heterosexuell eller heteroromantisk attraktion (det är ju vad man utgår ifrån i avsaknad av andra alternativ!) trodde aldrig att jag skulle göra något sådant i mitt liv. Det var ett väldigt stort steg och även om jag känt stor glädje och befrielse i detta har det också tagit mycket energi. I början var jag förvånad för jag tyckte jag bara möttes av positiva reaktioner, men jag fick hjälp av aspec-communityt även där. De förvarnade mig att även om alla frågor om vad detta egentligen är kommer ur en positiv attityd och nyfikenhet tar det ändå på krafterna. En ledare för en digital grupp jag var med i skrev: ”Akta dig, så du inte blir till ett levande lexikon.”

Jag fick också kommentarer som jag inte tänkte så mycket på i stunden men som jag i efterhand förstått är väldigt förminskande. Till exempel frågan: ”Varför kommer man ut som detta överhuvudtaget?” Någon ville att jag skulle förklara vad asexualitet och aromanticism var och när jag försökte sätta ord på det fick den personen mig att känna mig fruktansvärt komplicerad och kommentaren ”Du ska veta, jag är ju bara en gammal vanlig homosexuell” antydde att detta med asexualitet och aromanticism skulle vara någon ny ”trend”. Jag har hört asexualitet omnämnas flera gånger såsom ”Detta är något nytt!” och i efterhand har jag funderat mycket över det. Många identiteter inom HBTQIA+ vet jag får höra liknande, och frågan är ju – är det verkligen så nytt? Jag är ju också ”bara en gammal vanlig aroace” och för mig som ju är och har varit såhär hela livet är det ju inget vare sig nytt eller komplicerat. (Det är ju snarare det allonormativa som är väldigt komplicerat att förstå sig på.) Och samtidigt är det ju faktiskt nytt även för mig för innan december 2020 visste jag inte alls mycket om asexualitet vilket trodde att jag inte kunde vara det, och jag hade aldrig hört talas om aromanticism för om jag hade gjort det hade jag vetat ända sedan jag var tonåring att det är jag.

I samband med att jag kom ut som asexuell och aromantisk i en kristen HBTQI-förening jag är med i fick jag kontakt med en person som också fanns i föreningen och var en av dem som startade aktivistgruppen Nätverket Asexuell 2005. Det var det första nätverket för asexuella i Sverige och då de höll events under Pride där i början väckte asexualitet väldigt stort intresse. Min nyvunna vän skickade även en text som egentligen var ett tal som hölls under ett av deras event och som går att finna här: http://asexuellt.blogspot.com/2005/12/fourth-alternative.html Iris, som var barn på 30-talet, berättar där om asexualitet som ”Det fjärde alternativet”. En uppmuntran jag fick att asexualitet och aromanticism inte alls är en ”ny trend”. Det är en giltig läggning och identitet som alla andra och har alltid funnits, om än inte alltid erkänts och uppmärksammats.

Asexualitet och aromanticism börjar såhär under 2020-talet synas lite mer men är fortfarande identiter som är osynliga och förbisedda. De anses inte som giltiga och omfattas inte av diskrimineringslagen. I många sammanhang anses detta inte vara läggningar utan bero på någon sjukdom, eller så framställs de som något man kan välja att vara eller inte vara. Varför är okunskapen så stor? Lever vi inte i år 2022?

En annan identitet som också är väldigt djuplodad i en människa, alltid har funnits i mänsklighetens historia men inte blev friskförklarad förrän 2009, exkluderas i många sammanhang, och möts av många fördomar är fetischism. Jag lärde mig om det då jag lärde känna en ny vän som går under namnet Proudfetishist: David Jatko. Det var också under sommaren 2021 och vi möttes genom en digital aro/ace-bokklubb jag hade startat under våren. David hade blivit tillfrågad att vara med vid ett samtal då det var tänkt att vi skulle prata om just fetischism i samband med asexualitet. Han identifierar sig helt som fetischist och har t.ex. denna hemsida: https://www.proudfetishist.com/ Samtalet i bokklubben om detta ämnet blev inte av men jag tog chansen att för egen del få lära mig om fetischism, en queer identitet som jag visste så lite om. Jag förstod i det mötet och våra samtal att det finns mycket kvar att göra på området HBTQI+ i Sverige. Att samtala med någon som heller inte har en könsorienterad sexualitet var för övrigt väldigt bekräftande och jag har lärt mig mycket om självacceptans då jag lyssnat på podcasten Fetishpodden: https://podcasts.nu/poddar/fetischpodden Något bland det jag insett är gemensamt för fetishister och asexuella/aromantiska är att de inte omfattas av diskrimineringslagen, att steget att komma ut med sin identitet kräver oändliga förklaringar och att det är svårt att få folk att förstå att det är djuplodade identiteter som man pratar om. Ordet ”fetishist” används på ett slarvigt sätt i media och även i väldigt HBTQI-medvetna sammanhang som något som ”kryddar lite” och är ”lite förbjudet” medan fetishisterna själva vill bli tagna på allvar och sedda som hela personer utan att hela tiden bli exotifierade. Även ”asexuell” används mest som ett adjektiv som beskriver en viss känsla och det har jag märkt gör det svårare att få folk att förstå att det är en riktig sexuell läggning.

”Jag har ju kommit ut som asexuell och aromantisk…” Jag är så glad över att kunna säga detta! Innan jag visste om att jag ju är aroace ville jag inte prata alls om min sexualitet eller den romantiska kärleksbiten och nu kan jag sitta och tala om det öppet. Så klart är det ingen som förstår vad det innebär, och på ett sätt bryr jag mig inte så mycket om det. Jag vet ju om själv vad det handlar om och att det är något att vara riktigt stolt över! Men samtidigt tär det på mig riktigt när jag återigen får kommentaren: ”Ehh, jaha? Ja, asexuell kan jag också känna mig ibland…” Det är egentligen inte deras fel. Det är svårt för en enskild asexuell person som mig att förklara en sexuell läggning helt från scratch när det inte omnämns i läroböcker, representeras i annan media, o.s.v. Jag har även sett missvisande definitioner som att asexuella ”saknar sexualitet” eller ”inte vill ha sex”. Även om aromantiska (om de ens omnämns) ser jag den förklaringen: ”det är de som inte vill ha romantiska förhållanden”. Definitionen blir missvisande då den får det att framstå som att det handlar om ett val. Hur många gånger i mitt liv har jag inte till och med bett till Gud om att hen ska ändra på mig (jag ju är religiös så i existentiell vånda är ju bönen ett uttryckssätt)? Att jag skulle kunna ha förmåga att känna romantisk kärlek, i alla fall någonting. Nu har jag lärt mig att det är en läggning. Det är inte mitt fel och ingenting jag själv kan styra över, vilket gett en tröst och startat processen av självacceptans. För ett par veckor sedan hjälpte jag ett företag som säljer Pride-produkter att ändra texten om asexualitet på deras hemsida. Jag ville inte att asexuella som kämpat med att acceptera sig själva och äntligen ville uttrycka hårt förvärvad stolthet med en pin skulle mötas av en text som antydde att de kunde ändra på sig om de ville det själva. (Företaget blev väldigt glada över min feedback då de naturligtvis ville att det skulle bli rätt så all credit till dem!)

Jag har berörts av berättelser som jag hört om hur asexualitet till och med beskrivs som en sjukdom. Det har skett på t.ex. HBTQI-certifierade vårdcentraler, föreläsning om HBTQI på en arbetsplats, undersköterskeutbildning och andra sammanhang där de flesta HBTQI-personer nog skulle kunna känna sig uppmuntrade, bekräftade och sedda. Det är alltså så att platser märkta med en regnbåge inte alltid garanterar trygghet för asexuella och aromantiska. Jag ser många nu som gärna vill inkludera och lägger till ett A i akronymet för att visa detta och det är fantastiskt att se. Jag önskar bara att de också skulle inse att ”Vi är alla lika under regnbågen” faktiskt inte alltid stämmer. Det är något jag önskar se en förändring för och då behövs det allierade. Men hoppas att de allierade har möjlighet att försöka förstå något av den problematik som speciellt råder för asexuella och aromantiska.

Under min process har jag som nämnt tidigare mötts av mycket positivt! Jag har till och med fått förfrågan om att hålla ett seminarium på Pride i Stockholm i år av Kyrkorna på Pride vilket känns både hedrande och bekräftande och så klart även lite läskigt (skicka gärna uppmuntrande kommentarer). Jag har dock funderat mycket på varför det ändå tagit så otroligt mycket energi. Jag förstod mer om varför då jag lyssnade på ett poddavsnitt där en sexolog pratade om olika sexuella läggningar.

Sexologen pratade om att även om Sverige är väldigt accepterande i dag för HBTQI-personer så är det fortfarande tyvärr så att många har mycket sämre psykisk mående än heteronormativa och cis-personer. Detta är på grund av minoritetsstress. Att hela tiden tolkas utifrån heteronormen eller cis-normen är ansträngande och gör att en HBTQI-person hela tiden lever med bördan av att antagligen behöva förklara sig och försvara sig mot fördomar. Att cis- och hetero-normen är så stark i vårt samhälle gör att HBTQI-personer blir osynliggjorda. Detta är något heteronormativa personer kan missa och därför tycka att HBTQI-personer är för känsliga. ”Det var väl inte så farligt?” kan någon cis- eller heteronormativ person tycka efter en stark reaktion. Sexologen förklarade att då är de inte medvetna om den anspänning det ger att bli utsatta för dessa normers påtryckning ständigt. Sexologen sa att särskilt utsatta för detta är bisexuella, det är de inom HBTQI som har sämst psykisk mående alltså vad gäller sexuella läggningar. Det är för att de är särskilt osynliggjorda. De blir inte representerade i samhället lika mycket och kan ofta mötas av attityden att deras identitet inte är på riktigt, att den inte finns eller bara är en fas. Om de lever i en relation som utåt sett kan se heteronormativ ut blir osynliggörandet ännu större. Bisexuella upplever dessutom minoritetsstress även i HBTQI-communityt då de ofta behöver förklara sig även där, blir tolkade som heteronormativa och ofta möts av ifrågasättande. Allt detta som sexologen sa var väldigt bra. Jag vet ju att bisexuella och biromantiska (även pansexuella och panromantiska förstås) är utsatta på det här viset. Jag fick större förståelse också för att den process jag själv genomgår är energikrävande, och även för tiden innan jag ens visste om min identitet för så klart har jag blivit berörd av att ha tolkats ur ett heteronormativt perspektiv under hela mitt liv – jag har ju till och med tolkat mig själv som det!

Så därför ville jag skriva till den här sexologen och visa min uppskattning för det hon sagt. Men, skrev jag, är det också ok om jag ger lite feedback? Det var välkommet. Och därför skrev jag även i mitt meddelande om att jag ju inte kommit ut som bisexuell utan asexuell och aromantisk.

Asexuella nämndes i avsnittet. I en kort mening i början. Det sades att asexuella är de som saknar sexlust och inte har någon sexualitet. Ingenting mer sades. Jag skrev till sexologen att asexuella faktiskt har en sexualitet, en som är lika djupt rotad i identiteten och som påverkar en lika mycket som vilket annan läggning som helst. Jag förklarade att det finns asexuella som känner av libido (alltså sexdrift) trots att de saknar attraktion, att det finns asexuella som har sexuell praktik och inte har det och att asexuella som saknar någon form av sexdrift alls trots det ändå har en giltig sexualitet. Jag skrev att jag önskade att nästa gång hon pratar om minoritetsstress och osynliggörande och hur det påverkar det psykiska måendet att hon även inkluderar asexuella och aromantiska. Vi behöver också den bekräftelsen och det stödet i vår process. Jag fick ett fint meddelande tillbaka där hon tackade för feedbacken och hon gav löftet att tänka på detta i fortsättningen.

Tänk så mycket som har hänt sedan jag bröt tystnaden år 2021. Tänk att jag sitter här och samtidigt som jag tar in stöd och bekräftelse från en utbildad sexolog också är den som utbildar tillbaka. Energin kommer inte alltid att finnas där. Jag börjar mer och mer förstå att när någon fäller kommentaren ”Jaha, jag känner inte heller sexlust ibland” och jag blir alldeles stum och matt och tyst, så är det ingen fara och det ligger ändå inte på mitt ansvar att alla får förståelse för andra normbrytande läggningar. Det kan ligga på deras eget ansvar också, kan man tycka.

Men då energin finns, så vill jag gärna göra det jag kan. Det är nämligen så att vara osynlig under större delen av sitt liv inte är särskilt energiberikande det heller. Efter åratal av att vara tyst får omvärlden stå ut med att äntligen höra mig tala ut. Det är också därför jag skriver den här bloggen – jag testar mina vingar här att få uttrycka mig och formulera mig utifrån mitt eget perspektiv som en asexuell och aromantisk person. Ni ska veta att det känns helt fantastiskt att äntligen få bryta tystnaden.

acedadadvice aceweek afobi allierad allonormative amatonormativity aroace aromanticism asexualitet awareness bibeln böcker christmas community EKHO english feminism fetischism frikyrkan förebild gudstro gästblogg HBTQIA+ katt kommautprocess Kristna Regnbågsrörelsen microlabels poesi predikan pride queerfobi religionsdialog representation yasminebenoit youtuber

Soluppgången

Jag har skrivit denna dikt som handlar om vårterminen 2021 och framåt då jag började identifiera mig som en asexuell aromantisk person (aroace som det förkortas med ett engelskt uttryck). Dikten är skriven som ett tilltal till mina kristna syskon och jag är själv en kristen med tro på Jesus, som märks i texten. Dikten är inspirerad av sången “Guldet blev till sand” som Peter Jöback sjungit men det är Gustaf & Viktor Noréns version som jag lyssnat på när jag skrivit den.

Soluppgången 

Han gick med mig
När jag drog bort den vårterminen
Som en svart katt
Följde han mig troget hela tiden
Jag var inte då medveten
Men borde litat på orden från en

som ju stått mig särskilt nära
och vid ett av våra sista samtal sa:
”Jesus går med varje steg på vägen”
När det gäller hbtqia+ finns det saker
Som jag inte kan dela med familjen
Bra då, att begreppet familj kan bli större
För nu vänder jag mig till er, kära kristna syskon,
för att berätta vad som hände längs den stigen
där han ledde mig mot en soluppgång

I kyrkan har jag slitit hårt
Ja, försökt göra det jag kan
Fast besluten att det var delar
av mig som jag skulle försaka
och inte kunde prata om
Men nu, sade han, var det dags
Att vända fokus mot mig själv
Och ta hand om det där inne
När jag väl hade plockat fram
det som var gömt, blev jag ängslig
Jag utbrast ”Nej, jag tar det tillbaka”
Men han vägrade låta mig backa
utan pekade ut vart färden skulle gå

Han, som ju är min kamrat,
alltid vill väl och han både ser och vet
Mina kristna syskon, tvivla aldrig på den saken
Han som går med oss känner redan till
Vad som väntar längs denna väg
Fastän den ter sig ny och oröjd
Kan vi lita på att han gått den förut
Nu visade han med sin hand mot horisonten
Med ränder i grönt, vit, grått och svart
Även om jag kan tycka att vägen slingrar sig
och inte leder framåt dit jag vill nå
Har han haft koll på kursen hela tiden
och bland all sand vid vägkanten
finns guld han själv har strött ut

Över prärien kom vi till en öken
Jag blev rädd då jag började se och möta
mina innersta spöken
Vinden blåste upp och jag tappade sikten
jag såg inte honom längre och trodde jag var sviken
Hur skulle jag ta mig vidare då jag inte kunde se
nåt annat än sanden som blåste i mina ögon?
Jag kände då en hand på min axel, en fråga
”Vill du slå följe med oss en bit på vägen?”
Ur sandstormen trädde ett sällskap fram
ja, de är på väg i samma riktning som jag
Mina kristna syskon, han har sett till
att jag inte behövde gå ensam på den här färden

Men det är inte lätt att ta sig ut
över okänt land och hav
Det är viktigt att vaka över var man bör slå läger
och varifrån man som resande tar in kraften
Ur Osäkerhetens stinkande källa drack jag vatten
och Jantelagen har överfallit mig
mer än en gång då jag legat sömnlös
och undrande om natten
Slagen i spillror och ur stånd att stiga upp
var det svårt att höja rösten och ropa efter hjälp
Många gick förbi men såg inte riktigt
tänkte nog ”Ingen fara, hon är ok”
Mina kristna syskon, vad hände väl då?
Precis som Jesus själv sa för länge sen:
Din nästa kan komma från helt oväntat håll
Var beredd och öppen för hjälpen när den kommer
På min färd fick jag bland annat möta min nästa
i den barmhärtige fetischisten

Vem är min nästa?
Alla dem som tagit sig tid att lyssna
Så många samtal jag har haft och som visat på
att mellan dem som ser helt olika ut
kan uppstå gemenskap och igenkänning
Jag behövde inte sitta ensam när jag besökte min ungdoms kyrkbänk:

det satt en nästa precis bredvid mig
När jag var ung ekade kyrkans väggar
av budskap om dom, uppryckelse och undergång
nu hade man städat ut allt sånt

och den var prydd av regnbågens löfte om en framtid
Där tändes ljus, sånger sjöngs – viktig färdkost
När kyrkan är som Gud har tänkt är den nog just så:
en oas som ger kraft att orka vidare på livsstigen

Alla dessa zoom-samtal med modiga unga aces och aros från olika länder
De står emot normer i de samhällen där de lever
och kämpar en kamp som är osynlig för många
När jag satt och högläste deras egna ord om hur det tar sån kraft

att synliggöras, komma ut, uttrycka sig
kvävdes ekon inom mig från Jante-lagens långa haranger
Mina kristna syskon, det här är det jag vill berätta om
På oväntade ställen har jag funnit det finaste guld
Trots inre kamp och sårbarhet ångrar jag inte
Att jag gav mig ut att vada genom all den här sanden

Han har gått med mig varje steg på den här stigen
Jag tror ni känner denna Någon med sårmärkta, grova händer
Han har redan gått här – jag ser nu de tydliga spåren
När jag varit orolig och bett om förbön
och som ung bett om nåden att få va med
om att möta människor som kanske av andra blir förbisedda
Visste han redan att det skulle jag få göra när jag insåg
att jag var precis som en av dem
Och om ni känner till aroace-flaggans färger
Kan jag avslöja en hemlighet
att en andlig bild av en förebedjare delades till mig

flera år innan något av detta hände
Tröstande ord om att vilka vändningar än framtiden tar
Kunde jag lita på att Gud ledde mig mot
Soluppgången

acedadadvice aceweek afobi allierad allonormative amatonormativity aroace aromanticism asexualitet awareness bibeln böcker christmas community EKHO english feminism fetischism frikyrkan förebild gudstro gästblogg HBTQIA+ katt kommautprocess Kristna Regnbågsrörelsen microlabels poesi predikan pride queerfobi religionsdialog representation yasminebenoit youtuber