You got me sipping’ on something
I can’t compare to nothing
I’ve ever known, I’m hoping
That after this fever I’ll survive
I know I’m acting a bit crazy
Strung out, a little bit hazy
Hand over heart, I’m praying
That I’m gonna make it out alive
…
The future that we hold is so unclear
…
This is a modern fairytale
No happy endings
No wind in our sails
But I can’t imagine a life without
…
Save your advice, ’cause I won’t hear
…
The heart wants what it wants
It wants what it wants, baby
It wants what it wants
- Utvalda strofer ur låten ”The Heart Want What it Wants” av Selena Gomez
”Jag sitter här och ifrågasätter min straightness…” Ja, jag har redan skrivit en text som handlar om min hjälte, Rambo, men jag skriver om det igen.
Det var 15 december 2020 som en vän som jag bara känner genom ett online-forum skrev ett privatmeddelande till mig och undrade om jag var ok. Jag har aldrig träffat denna person. Vi är med i samma chatt-forum sedan många, många år tillbaka. Det är ett forum som handlar om intresse för fantasy och science fiction, men ärligt talat har det nog varit mest strunt som diskuterats där under åren. Online-kontakter är intressanta. Egentligen kanske det inte går att säga att man känner varandra då man aldrig träffats IRL och kanske aldrig kommer att göra det heller. Samtidigt är det så att jag fått vänner genom detta forum och andra platser på internet som jag kunnat prata med om saker och ting jag inte haft någon vän i ”verkliga” livet att samtala om det med. Och det gäller inte bara Bigfoot och zombie-filmer. Angående detta med hbtqia+ har jag visst haft vänner runtomkring mig som det gått att prata med, men just detta avgörande ögonblick den 15 december var det en av dessa online-vänner som tog kontakt med mig. Det visade sig vara rätt person att ta det första steget inför.
Min online-vän kallade sig på detta forum för Rambo. Med henne har jag haft personliga samtal med förut över direkt-meddelande så när hon skrev och frågade om jag var ok visste jag att jag kunde försöka sätta ord på det som börjat röra sig inom mig. Hon är också inom hbtqia+, det visste jag om och det var därför jag vågade.
Jag hade suttit och läst böckerna om asexualitet under denna månad och fått de starka känslomässiga reaktioner som jag skrivit om i mitt tidigare inlägg. Böckerna nämnde också aromanticism och det var den pusselbit som behövde läggas för att helheten skulle stämma. Jag hade precis varit med på en online-kurs om hbtqi inom kyrkan och konstaterat till slut att jag visst kunde engagera mig som en allierad straight person men nu hände det någonting som vände allting upp och ner. Ja, det hände ju inte som en blixt från en klar himmel. Det var ju jag som hade beställt de där böckerna, och asexualiteten hade ju legat och lurat där i mitt bakhuvud ganska länge. Fördomarna jag hade stämde inte och i stället handlade boksidorna om precis de erfarenheter som jag haft inom mig men försökt dölja och som oroat mig under hela mitt liv. När saker och ting beskrevs som jag aldrig någonsin berättat för en enda människa kom tårarna och jag måste inse att jag tänkt helt fel om mig själv hela livet: Det var inte alls något fel på mig. Jag var inte trasig och behövde vare sig botemedel eller terapi. Jag var ok. Det fanns dessutom fler som var som mig, som var del av ett internationellt community och det var något de var stolta över, och det fanns till och med en flagga. Den asexuella stolthetens flagga har färgerna: svart, grå, vit och mörklila.
Jag har aldrig någonsin haft en flagga och jag har aldrig någonsin varit stolt över min sexualitet. Faktum är att jag försökt dölja hur jag fungerar på insidan, eller snarare ”att jag inte fungerar” som är det sätt jag vant mig vid att tänka om mig själv. Nu hade en dörr öppnats – en möjlighet att vända om till något helt annorlunda.
Asexualitet är ett spektrum som rymmer många olika erfarenheter men kan sammanfattas i denna definition: att inte känna sexuell attraktion till andra personer eller att göra det väldigt sällan, eller under speciella omständigheter. Sexuell attraktion är inte samma sak som det som på engelska kallas libido, alltså sexlust eller sexuella känslor som sker i kroppen. Mina fördomar som gjorde att jag inte trodde jag kunde räknas som asexuell är att jag verkligen känt av libido och jag har brottats med det mycket inombords eftersom jag känt dessa känslor men aldrig mött någon person som jag velat göra det med. En del asexuella känner inte alls av libido, men en del gör det och det kan naturligtvis vara mer eller mindre intensivt under olika perioder i livet som för de flesta andra människor av olika sexuella läggningar.
”The Invisible Orientation” av Julie Sondra Decker var den första boken som jag läste. Den är väldigt rakt på sak och sprängfylld av termer. I den läste jag hur författaren förklarade sätt efter sätt som människor kan fungera på inom det asexuella spektrumet. Ett ord som täcker hela spektrumet är just asexuell med den engelska förkortningen ace. Det betyder att ess i en kortlek är en symbol som används. En person som känner av sexuell attraktion bara några få gånger under sitt liv kallas för greysexuell. En person som endast kan känna sexuell attraktion till en person som de utvecklat ett starkt emotionellt band till kallas för demisexuell. Det finns också termer som asexuella kan använda sig av för att mer specifikt beskriva sin erfarenhet. En av dem till exempel är aegosexuell som beskriver att kunna ha intresse och lust att ta del av sexuellt innehåll genom media och fiktion men inte känna attraktion till en verklig person. En aegosexuell person tänker också på sex utifrån tredje person och det är synligt i namnet då a:et innan ”ego” som betyder ”jag” innebär ”avsaknad av”. En lithosexuell person kan känna sexuell attraktion till andra men önskar inte att den besvaras. En fraysexuell person kan känna sig sexuellt attraherad till andra men det avtar efter att man lärt känna varandra på djupet, det är alltså motsatsen till demisexuell. Det finns även termer som beskriver att inte känna sig säker. Det kanske är så att man vet att ens sexualitet inte beter sig enligt normen men inte hittar någon definition där man passar in. En sådan person kan använda sig av identitetsmarkören quoisexuell där ordet ”quoi” kommer från franskan och betyder ”vad”. Det är alltså ok, att inte veta och kunna sätta en definition på hur man fungerar när det gäller sexuell läggning. Många använder sig inte av dessa mer specifika identitetsmarkörer utan nöjer sig med att bara beskriva sig som ace. Oavsett om man använder dem eller ej talar de alla om att det är ok att fungera på olika sätt, och inte bara det utan att vara stolt över den man är.
Det är många, många ord. Varför behövs dem? Någon frågade mig under året varför det ens var viktigt att hitta ordet ”asexuell” och komma ut. För mig har det betytt oerhört mycket. Det är för att jag har samma erfarenhet som nästan alla har som kommit ut som asexuella. Cody Daigle-Orians som kallar sig Ace Dad och gör videor på YouTube, TikTok och Instagram med titeln ”Ace Dad Advice” berättar att han spenderat år av sitt liv i tron att han var broken, alltså trasig. Han är homoromantisk och trodde när han kom ut som gay att det var den enda komma ut-process han skulle vara tvungen att gå igenom. Han kände sig aldrig riktigt hemma i gay-kulturen. Han hade sex men det kändes alltid fel, som om han fejkade och inte riktigt var närvarande. Han trodde det skulle ändras när han mötte sitt livs kärlek, som han nu varit gift med i mer än 10 år, men det löste sig inte. Det var fortfarande ett stort problem och skadade deras relation då han inte förstod sig själv eller kunde uttrycka sig. 42 år gammal råkade Cody se inlägg om asexualitet skrivet av unga på Tumblr och förstod att det inte alls var något fel på honom – han är ace! Detta ord gav honom förståelse och acceptans för sig själv och hjälpte honom också att kommunicera med sin make och de kunde tillsammans hitta gränser och sätt att få det att fungera i deras relation.
Många asexuella vittnar om psykisk ohälsa och att ha brottats med dålig självkänsla. Detta är också min berättelse. När det gäller sexualiteten har jag tänkt om mig själv på väldigt nedvärderande sätt, fram till att jag lärde mig om detta i december 2020. Jag har brottats med det jag tyckt varit en avsaknad av sexuella erfarenheter och inte förstått varför det inte fungerat. Att hitta ett ord som ace har varit väldigt omskakande för jag har varit tvungen att tänka om vad gäller hela mitt liv men det har också varit befriande, stärkande och fantastiskt. Jag glömmer aldrig när jag såg videon som Ace Dad lagt ut där han sa de här orden: ”You’re valid.” Det är svårt att översätta det ordet, tycker jag. Det betyder ungefär att jag är giltig, att jag är ok och att jag är legitim. Jag är inte trasig eller icke-fungerande. Jag är ace.
Att vara ace är något att vara riktigt stolt över. Jag fortsatte att läsa boken ”Ace” av Angela Chen. Om den första boken förklarade allt så betydde särskilt denna andra bok att jag fick upprättelse och stolthet. ”Tänk ändå, den som får vara ace!” tänkte jag mellan tårarna när jag läste hur Angela skrev om asexualiteten och vad detta perspektiv kan betyda för synen på alla typer av sexualitet. Hon tar upp väldigt viktiga och tänkvärda saker i denna bok: hur sexualitet fungerar för dem som har funktionsvariationer, hur synen på någons sexualitet kan påverkas av rasism, hur viktigt det är med kommunikation och samtycke för alla par, inte bara för dem där en eller flera av parterna är asexuella, samt mycket mer. Jag fick lära mig att hur jag fungerade på det sexuella planet inte bara var giltigt och ok utan att jag faktiskt har ett perspektiv som är viktigt i samhället. Jag har aldrig känt så förut i hela mitt liv. Något inuti mig började glöda och en styrka väcktes. Det är en otrolig känsla. Den går egentligen inte att beskriva.
I böckerna mötte jag också ett ord som faktiskt förklarar allt och det är den andra identiteten som jag funnit: aromanticism. Egentligen är det den första, för den är den allra viktigaste för mig. Om jag behövde tänka och grubbla ett tag över asexualiteten och hur jag passade in det så räckte det med att läsa om ordet aromanticism. Jag visste direkt att det är jag! Den känslan. Jag blir känslomässigt berörd av detta nu när jag skriver. Tänk att det fanns ett ord för hur jag är! Hur jag alltid varit.
Aromantisk är en person som inte känner romantisk attraktion, känner det väldigt sällan eller under speciella omständigheter. Många termer liknar dem som finns inom det asexuella spektrumet: demiromantisk, greyromantisk, aegoromantisk, o.s.v. Aromanticism är också ett spektrum och det finns hur mycket att lära sig som helst om hur personer skiljer sig från normen på detta område. Vad är då romantisk attraktion? Det är att tycka om någon och dras till någon på ett romantiskt sätt. Nej, det handlar inte ifall man gillar choklad eller inte (jag kan tycka det är gott och känna mig dragen till asken!). Det blir lite lättare om man använder det engelska uttrycket: ”to like someone romantically”. Det handlar alltså om att inte känna förälskelse och allt det där som personer känner när de ingår i en romantisk partnerrelation. (Vad det nu är!) Den vackra aromantiska flaggan, som betyder otroligt mycket för mig är: mörkt grön, ljust grön, vit, grå och svart.
Jag har aldrig varit kär någon gång. Det har varit så tydligt hela livet ända sedan jag varit liten. När andra pratat om sina förälskelser och vad de önskar i en partner har mitt inre bara varit stumt. Jag har ju förstått att det här med förälskelse och kärlek är en stor grej och tar det ju på stort allvar då jag till exempel brinner för att engagera mig för alla identiteter inom hbtqia+. Jag känner väldigt starkt berörd då personer hindras från eller utesluts på grund av dem de älskar på detta sätt! Men själv har jag alltid upplevt det som att jag har en stängd dörr härinne. Som jag hade börjat tänka om mig själv: ”Jag är analfabet när det gäller kärlek!”
Nu fick jag lära mig att det finns ett ord och det är också inom hbtqia+. Jag fick lära mig att det här med sexuell attraktion och romantisk attraktion inte är samma sak. Det finns asexuella som upplever förälskelse och romantisk kärlek – kanske är de lesbiska, heteroromantiska eller panromantiska. De blir kära i andra och önskar leva i relation men är inte attraherade av sin partner på ett sexuellt sätt. Det skapar utmaningar i ett samhälle där sex förväntas vara en avgörande del i ett romantiskt förhållande.
Det finns aromantiska som upplever sexuell attraktion. De kanske finns i en relation där sex och vänskap spelar en stor roll, men som inte kan definieras som ett romantiskt förhållande. Det är förbluffande för många eftersom vi är vana vid att tänka att personer är sexuellt och romantiskt intresserade av samma typer av människor, att dessa typer av attraktion brukar vara orienterade åt samma riktning. Nu öppnades det upp en helt ny värld för mig, och jag har spenderat mycket tid och lust att lära mig om allt detta sedan dess. Det är vad jag alltid har älskat, att lära mig om hur olika människor fungerar. Och nu handlade det även om mig!
Det finns aromantiska som också är asexuella. Vi kallas för aroace. Det finns även en flagga som uttrycker stolthet över denna speciella erfarenhet. Den är: orange, gul, vit, ljust blå och mörkt blå. Den ser ut som en solnedgång, uttryckte ledaren för en online samtalsgrupp för mig då jag frågade henne just om de olika flaggorna. Eller, tänkte jag, som en soluppgång. Just den bilden av en soluppgång betyder något alldeles särskilt för mig. Kanske skriver jag om varför någon gång i ett blogginlägg. Kanske benämner jag det på en andakt. Kanske går det att få mig att prata om det om du försöker bjuda mig på kaffe. Vem vet? Just nu väljer jag att spara det inom mig.
Jag vill berätta om denna upplevelse av befrielse och stolthet innan jag berättar om frågorna. Om sårbarheten. Om identitetskrisen. Om känslan av att falla fritt och inte veta hur det skulle bli, om jag skulle landa i ett stycke eller helt krossad i bitar. Om ensamheten i att helt plötsligt befinna mig i en komma ut-process som jag aldrig tidigare i mitt liv trott att jag skulle vara med om. Om förvirringen i att lära sig att Sverige inte alls är så medvetet om hbtqia+ som jag trodde. Om att träffas i hjärtat av andra asexuella och aromantiska som berättar om utsattheten då de blir bemötta med gatekeeping. Men mitt i sårbarheten och upplevelsen av att livet vändes upp och ned fanns denna eufori. Den som gjorde att jag medan jag tog mina långa tänkarpromenader faktiskt började springa på vägen (det utan att jag var klädd i särskilt jogging-vänliga kläder). Jag uppfylldes av lättanden: ”Jag slipper!” Jag skulle slippa fixa något som jag inte hade någon aning om hur jag skulle handskas med och som bara gav mig ångest och obehag. Jag skulle slippa fejka. Jag skulle slippa tänka negativt om mig själv. Jag skulle slippa känna att jag inte hade något att komma med. Och jag skulle slippa vara ensam.
Om jag bara lyckades ta de steg som jag insåg att jag behövde. Men hur gör man det här? Hur uttrycker man att man som 37-åring missuppfattat sin sexuella läggning efter alla dessa år av identifiering som straight? Vad skulle alla tro och tycka? Det här ju en helt sjuk grej. Jag kände mig dock styrkt av alla berättelserna som jag hittade på det internationella online-communityt AVEN (The Asexual Visibility and Education Network – www.asexuality.org ) – berättelse efter berättelse av personer som befann sig i exakt samma position som jag. Jag tog mod till mig och skrev ett inlägg jag med: ”Hej. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka men jag har läst de här böckerna och…”
I ace-communityt finns en väldigt viktig symbol. Tårtan! Den är ett internt skämt, kan man säga, och har blivit en symbol att identifiera sig med och kommunicera till andra som också är ace. När jag läste på AVEN förstod jag att den hade fått en till innebörd där nämligen validering. Samma sak hände mig som hade hänt när de andra delat sina upplevelser – aces skickade svar i form av bilder på tårtor. De igenkände mig och bekräftade mig. Det var det där allra första steget.
Även det att skriva till min online-vän, Rambo, att jag satt hemma och hade börjat ifrågasätta min heterosexuella läggning. Hon blev min hjälte. Hon tog sig tid för mig och vi hade långa samtal via text om hbtqia+, om att komma ut, om hbtqia+-communityt i stort och att finna sin plats där. Det var otroligt viktigt för mig att få berätta för någon för första gången och att den personen inte tyckte det var oviktigt eller reagerade med att det inte gick att bara komma på något sådant som vuxen. Hon erbjöd kontakt med en av sina vänner som själv precis hade kommit ut som asexuell och jag fick chatta med den personen litegrann. De allra första kontakterna var med personer på internet som jag nog aldrig kommer att träffa. Jag är evigt tacksam till dem och jag har lovat mig själv. Jag ska bli som dem. Jag ska bli en hjälte precis som Rambo! Om någon kontaktar mig via textmeddelande ska jag försöka göra det jag kan för att ta mig tid till dem. Jag vet vad de där första stegen betyder, och jag tror att många gör det online just för att det är lite lättare.
Jag har tänkt igenom allt väldigt noga, tro inget annat. Jag har spenderat mycket tid i samtal: online via text, i videosamtal i olika grupper både internationellt och med personer som är från Sverige och även när pandemin tillät träffat personer i fysiska möten. Att få bekräftelse från andra är väldigt viktigt och jag kan med varmt hjärta säga att den inkludering jag mött i a-spec-communityt har varit självklar och utan ifrågasättande. Jag har liksom bara passat in. Det är ett sätt att inkludera som jag önskar lära mig av då jag själv skapar olika mötesplatser och grupper. Men den allra viktigaste bekräftelsen är den som är utifrån mitt eget hjärta.
Äntligen lyssnar jag på den där rösten som är inifrån. I samhället ljuder så otroligt många röster. De säger hur du ”borde vara” och berättar en berättelse om sexualitet och romantisk kärlek som skapar starka normer. Att skilja ut sig är fruktansvärt svårt och det kan bli så att du lyssnar mer på de andra rösterna och glömmer den svaga stämma som försöker höras där inifrån. Nu har jag tystat bruset en del. Jag har hittat tonen från strängarna därinne och jag har bestämt mig att fortsätta lyssna tills jag hör hela den vackra symfonin. Jag lär mig fortfarande att lyssna till vad hjärtat säger och att respektera det. Det är därför jag skriver den här bloggen. För att göra det hört, det som mitt hjärta säger. Jag vet av erfarenhet under det här året att när jag vågar tala ut om detta så är det andra som vågar göra detsamma. Dessa ord som jag skriver, är faktiskt just på grund av och till er.
Jag bestämde mig för att agera utifrån vad jag hörde hjärtat säga även om frågorna myllrade och det kändes väldigt läskigt och svårt. Vid årsskiftet 2020-2021 hade jag bestämt mig att jag hädanefter inte skulle använda benämningen ”heterosexuell” eller ”straight” om mig själv utan börja identifiera mig som asexuell och aromantisk. Det var ett väldigt oansenligt nyårsfirande utåt sett. Jag låg i sängen alldeles tyst och hörde lite smattrande smällare spraka vid tolvslaget. Men på insidan var det något oerhört stort. Jag låg där och lyssnade på Selena Gomez låt Lose You To Love Me. Det jag behövde släppa taget om för att helt acceptera och älska mig själv var gamla invanda sätt att tänka om mig själv och min identitet. Jag valde att ge mig ut på denna resa och i mina hörlurar den natten vid tolvslaget stämde jag in i artistens ord: ”… now it’s goodbye for us.”
acedadadvice
aceweek
afobi
allierad
allonormative
amatonormativity
aroace
aromanticism
asexualitet
awareness
bibeln
böcker
christmas
community
EKHO
english
feminism
fetischism
frikyrkan
förebild
gudstro
gästblogg
HBTQIA+
katt
kommautprocess
Kristna Regnbågsrörelsen
microlabels
poesi
predikan
pride
queerfobi
religionsdialog
representation
yasminebenoit
youtuber
The Aromantic Perspective 