Jag har skrivit denna dikt inspirerad av låten “I Believe” av Mali Music och det är alltså en slags trosbekännelse från en asexuell och aromantisk person. Lyssna gärna på låten, men den ska nog gå att läsa ändå!
Jag tänker på hur världen ser ut och vad jag lär mig
Islamofobi, kristofobi, homofobi, transfobi
och afobi
De här orden kommer till mig:
”Jag lever i förändring”
Berättelser som jag får ta del av
De anförtros åt mig, vad ska jag göra av dem?
Det skrivs så mycket i olika tidningar,
sociala medier och kommentatorsfält
Så då tänker jag: Varför inte ta utrymme själv
och skriva några rader utifrån allt det jag fått lyssna till?
Transpersoner som samlar mod
varje gång de ska gå utanför sin dörr
Hot om förföljelse, förödmjukelse
och en osäker tillvaro i väntan på vård
Jag får reda på hur i kyrkans namn
de tvingas uppleva hån och hot
I vårt land men också annanstans
En transperson från ett afrikanskt land
berättar om hur fruktansvärt det är
samtidigt är längtan ännu stark
att få gå in i kyrkan med lovsång
och sitta på bänken allra längst fram
Homofobin är inte utrotad ur vårt land
Det är faktiskt så att den växer
Den går hand i hand med all intolerans
Misogyni, islamofobi…
Var det inte så Jesus sa om ”sista tiden”?
Att kärlekslösheten skulle bre ut sig
Ja, nu gör den det, till och med i hans namn
Jag hör kristna citera verser ur Bibeln
Som om de aldrig känt Jesus och
bryr sig om vad han har sagt
För dem är vissa texter ”bara nåt de läst”
De verkar sakna empati
Ja, jag är pastor själv och jag vet
hur det kan låta från predikstolen
Det kan vara ett fruktansvärt svårt steg
Det kan betyda att du behöver lämna
den gemenskap där du växt upp
Och det tar på en människa att få höra
att din hela identitet är synd
att ”det är detta som är fel på vårt land”
Nej, ni på tidningen Dagen,
det är faktiskt inte lätt
att komma ut som kristen och gay eller trans
Ni ska inte kalla er en allkristen tidning
Här sitter en frikyrklig cis-person och skäms
Vart tog talet om kärlek
och medmänsklighet vägen?
Tänker jag när jag sitter framför tvn
och hör en teolog få utrymme
att yttra sig i SVT
om något han varken respekterar eller förstår
Det är inte alls samma sak,
men en liten glimt av det kan jag greppa nu
För det är faktiskt så:
inte ens en asexuell och aromantisk person
kommer ut ”bara för att det är en kul grej”
Och angående det här med afobi…
Jag tänker på att det finns mycket som finns,
fast det inte syns
Allt det jag fått höra om kampen
hos den som är aro eller ace
Det finns mycket kvar att göra
och det spelar ju faktiskt inte så stor roll
om det är i en kyrkbänk eller på en vårdmottagning
som du sitter med en priviligerad person
och blir utsatt för invalidering
Nån står undrande och ser
en utveckling som ej går att förstå
Jag försöker att inte bry mig
Jag går inte i Pride-tåget för någon annan
utan bara för min egen skull
och inte heller ensam utan i gott sällskap
Både av dem som själva gick där
men också av dem som gärna skulle vilja
men inte än vågat ta steget att komma ut
Jag lever i förändring och jag vet
att det är svårt att hänga med
och energi till all förklaring har en gräns
Alldeles för snabbt så tar den slut!
Jag förväntar mig ingenting
men jag tror det finns en Gud som går bredvid
Det är ingenting jag alltid ser eller alltid känner att jag vet
Jag tänker på hur tro faktiskt ofta är ett aktivt val
I tider då allt omvärderas och det gör ont
när alla innersta småbitar växer och omfördelas och därför både
skramlar och skaver
Att försöka omorientera sig när det inte ens finns en riktig karta
för att de få som finns behöver ritas om
Det är inte lätt, men det är då jag behöver en tro
något att hålla hårt i, när grundvalarna skakar
något att hoppas på
Det är inte perfekt och det finns mycket
jag varken kan förklara eller förstå mig på
men mitt i allt hjälper det mig att hoppas att det finns
en välvillig Gud med större blick
som har förmåga att se och känna och bry sig
om mitt livs alla kantiga, spräckliga
pusselbitar som inte verkar passa ihop
Så jag försöker se det ur ett hoppfullt perspektiv
Kanske kan Gud göra något med även detta liv?
Kanske håller Gud handen över mig,
leder mig på rätt väg?
Kanske kan jag vara med och göra något litet,
i alla fall någonting?
Och vad gäller mitt eget liv och mina behov,
känns det i alla fall som ett stöd att fortsätta
hålla ut, göra valet att tro:
Att det nog kommer bli ok, det blir bra,
det kanske blir så att Gud även tar hand om mig…
acedadadvice aceweek afobi allierad allonormative amatonormativity aroace aromanticism asexualitet awareness bibeln böcker christmas community EKHO english feminism fetischism frikyrkan förebild gudstro gästblogg HBTQIA+ katt kommautprocess Kristna Regnbågsrörelsen microlabels poesi predikan pride queerfobi religionsdialog representation yasminebenoit youtuber
The Aromantic Perspective 