”Han lät dem höra en annan liknelse: »Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ — ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.’«” Matteusevangeliet 13:24-30
Midsommaraftons kväll. Jag jobbar hela helgen men slutar lite tidigare så hinner ägna mig åt en stund att rensa bland allt ogräs i odlingslådorna innan myggorna gör mig galen.
Jag har varit bortrest förra helgen vilket innebär att jag varit väldigt trött i veckan så ogräset har tagit över så pass att de små kämpande morotsplantorna nästan inte ens syns. Det är så mycket ogräs att uppgiften kan kännas överväldigande och hopplös.
Men jag sätter mig ändå och plockar bort ogräs-planta efter ogräs-planta. En i taget. Sakta men säkert ska det väl bli lite lättare för morötterna att andas i alla fall. Och att ta bort fem stycken ogräs-plantor, eller fem handfull, är ju ändå bättre än ingenting.
Så ser jag dessutom något röra sig där på den mörka jorden. En graciös spindel med vit bakkropp kilar förbi och jag har lärt mig att den arten kallas för äggspindel. Ett av Guds små underverk, något som jag aldrig skulle få möjlighet att se om jag inte tog det här tillfället att rensa lite innan jag går och lägger mig.
Senaste tiden har jag tänkt på det här med homofobi, transfobi och intolerans inom kyrkorna. Det är med anledning av det som hände då Kristna Regnbågsrörelsen fick beskedet att vi inte längre var välkomna att ha en monter på Evangeliska Frikyrkans konferens Torp. Det sägs att de inte var redo som rörelse men det finns anledning att tro att en stor bidragande orsak var det hat mot HBTQIA-personer som uttrycktes ifall vi skulle få tillåtelse att va med där. Det hatet är så svårt att smälta och förstå. Vi möttes av det också under West Pride i Göteborg då en grupp (väldigt speciella sk kristna har jag fått lära mig) stod med megafon bredvid paraden och skrek hur syndfulla vi andra kristna var som stöttade detta och är HBTQIA+ själva.
Det är så lätt att bli matt över detta hat, detta ogräs. Det är så överväldigande mycket. Och en kan känna sig maktlös. Vad spelar det för roll om jag går i Pride-paraden med Kyrkorna på Pride, om jag höjer min röst till försvar för alla queera personer, om jag försöker ta samtal med oförstående familjemedlemmar… Och vad gäller asexualitet – vad spelar det för roll med mina små bidrag att jag varit med i podd och berättat om detta osv, när det t o m står fastslagit i lagen att det bara finns tre sexuella läggningar som kan innefattas av diskrimineringslagen. Vad kan en liten människa göra emot det egentligen?
Men då får jag väl tänka på de här plantorna. Inte gräma mig över de kvällar då jag inte orkat ens se åt odlingslådorna eller göra något åt ogräset där. Utan ta den stund då energin finns och plocka en planta i taget, göra en liten grej. Det kanske betyder något för en kämpande morotsplanta!
Och så kan det vara så… Att i det där stilla arbetet i att göra det lilla en orkar med… så kan det vara så att en får vara med då ett av Guds underverk kilar förbi. Tänk att få va med om något så vackert!
Låt det sinnelag råda hos eder, som också finns hos en katt.
Tung dag, tung vecka. Jag har försökt rensa skallen, att jag inte ska behöva se det där memet med glassbilen spela på repeat. Det av många grovt rasistiska memes som förekommer hos SD:s anonyma trollkonton. Som de inte skäms över. Som de tänker fortsätta med för de anser det är ”rolig” satir. Det är en klump inom mig, hur islamofobin normaliserats i Sverige. 😣
I dag är det IDAHOT, dagen för att uppmärksamma trans-, bi- och homofobi. Vi är jämfört med många länder i världen ett bra land för HBTQIA-personer. Men tex för transpersoner är vi sämst i Norden. Och alla dessa fobier frodas.
Särskilt inom frikyrkan, där man ju pratar om Guds kärlek. Jag nåddes under dagen av nyheten att Kristna Regnbågsrörelsen inte kommer kunna ha sin monter på EFK:s konferens Torp i midsommar. Anledningen? Det står ett uttalande på samfundets hemsida att det beror på häftig attityd emot att vi ska stå där. Och ledarna för EFK säger sig förfäras över den homofobi som finns i samfundet.
När världen känns alltför hård brukar jag fokusera på något som är mjukare. Jag tänker på hur Abbe alltid möter varje människa på samma sätt, vem du än är. Oavsett utseende, könsidentitet, läggning, religion eller politiska åsikter. Det viktigaste? Att du är lugn och framför allt snäll!
Han kommer ofta fram och kloar dig på fötterna för att säga hej – förhoppningsvis har du ej för fina skor. Han säger ”mjau” och förväntar sig att varje människa han möter kan hjälpa honom att komma in. Han lägger sig på rygg och leker och låter dig klia honom på hakan. Du får hålla dig lite på avstånd när han är uppe i varv och ska ut och jaga – annars kan han bita till! Om du sätter dig i rätt soffhörn kommer han fram för att se om han kan lägga sig där.
Vi har mycket att lära av djuren. De kan inte läsa, men de verkar inte behöva det heller. De kan redan utantill vad som står i Romarbrevet 2:11.
The anthology “This Arab is Queer” edited by Elias Jashan.
Currently reading: “This Arab is Queer” edited by Elias Jashan
Yes I’m still reading this anthology and I thought I was going to finish tonight but thing is… I have to make a pause in between many of these stories. They’re really touching my heart.
Like for example the story with the precious title “Then Came Hope” by Madian Al Jazerah, a Palestinian gay man telling his story about being negated everywhere because of his identity – but still in the end I can see that there’s room for hope.
A quote that I’m taking with me from his story:
“ Kuwait, the country where I was born, negated me when Palestinians were thrown out after the Gulf War. As a Palestinian I am negated every day a I have no rights to my heritage and no access to my history. Zionism is trying to wipe me off the map. As a Muslim, I am negated because I am seen as a sinner. I grew up hearing that God quakes in his throne every time a homosexual walks past. As a man I am negated every day because I am not manly enough.”
He writes that he’s also negated by his own mother. He asks him, with tears in her eyes, if he’s a top or bottom (not in those words but it’s what she means) and Madian reflects on the bitter fact that being a bottom is always considered to be the most shameful thing. He also writes sadly: “The only question my mother has about my entire love life […] is related to this single s**ual act.”
This touches my heart because it makes me think of how we have the same problem as Christians in evangelical churches. In Sweden. I wrote a blog post not long ago reacting to my old church community EFK (which I’ve now have left) and how they put a lot of work into a report about the view on same sex relationships where they also were focused on this s**ual act and how to interpret the biblical texts about it.
Makes me think of how important it is for queer people of faith (and allies of course) to support each other and give hope to each other, and stand up for each other, no matter which religion we belong to we’re in the same fight for validation, respect and dignity.
Elias Jashan who edited this book was interviewed on the YouTube channel Queers of the World about it and I’m sharing a link to the video down below:
The pastors Jonas and Lasse who I look up to so much.
I’m at Stockholm Pride this week (yaay!) but before I got here I was at an event with a couple of days of community with the Swedish Christian LGBTQIA+ group EKHO. I’ve been a part of this group since around 2015 when finally I decided to leave a church I worked in as a youth pastor, because I couldn’t stand the view on LGBTQIA+ people. They gave me the hope that it’s possible to be LGBTQIA+ and also an affirming ally and still be Christian. 😌 When I came out as aroace a couple of years ago they were also very welcoming and I love being a part of this community.
During these days we’ve had many things: queer Bible study (where I realized that Ruth must be a true aromantic hero! 😍), sharing life stories for example from a person who used to be a leader in the Salvation Army but had to leave because he wanted to include queer people and also found himself being a part of the queer community along the way. We also prayed together.
In this photo you can see two pastors: Jonas and Lasse. They mean so much to me as role models and they have so much to tell from their life of being open gay, Christian and pastors.
If you’re a queer person of faith who has been mistreated by church or any other religious community you’ve been a part of remember that you’re LOVED. By God and also it’s possible to find a loving community of other believers. And if you’ve decided to leave the religion behind because your heart – just remember that it was never your fault and I hope you can find a community where you can heal. ❤️🌈🏳️⚧️🏳️🌈
Detta är en andakt jag ledde online för EKHO, en kristen förening för HBTQIA+personer och allierade. Den utgår från ett bibelord från Lukasevangeliet där Sakarias, som var Johannes Döparens pappa, talar om att hans son skulle bereda väg för Jesus. Orden inspirerade mig att vilja prata om hur viktigt det är för oss kristna att stå upp för andra troende.
Hans far Sakarias fylldes av helig Ande och talade profetiska ord: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och från alla som hatar oss.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar. Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” Lukasevangeliet 1:67-79
Eid ad-adha Mubarak!
Den frasen fick jag lära mig i dag och om att det är en stor högtid i helgen för alla muslimer. Den firas för att hedra hur Abraham litade på Gud. Högtiden firas på lördag och jag får se om jag kommer ihåg att ge den hälsningen till dem som firar om vi möts på någon promenad. Jag tror det skulle bli mycket uppskattat!
Muslimer är otroligt pressade i vårt land. Tyvärr lärde jag mig om den här högtiden genom att läsa på sociala medier att polisen gett tillstånd igen till en Koran-bränning och den ska ske precis utanför portarna vid Stockholms moské när firandet äger rum. I frihetens namn, utropas det. Men vi vet och förstår att det handlar inte alls om det. Det handlar om hat mot dem som är annorlunda.
Det berör mig djupt i mitt innersta. För även om det kan vara knepigt att vara kristen ibland och vi som är aktiva i kyrkan också är en minoritet på många sätt så möts vi aldrig av sådana utmaningar och kan inte föreställa oss hur det är. Det ordnas aldrig provocerande politiska manifestationer med viljan att kränka utanför våra kyrkportar vid jul eller påsk. Jag blir medveten om mina privilegier.
Det blev jag också den gången jag fick möjlighet att komma på en guidad tur i Stockholms synagoga som hölls av min goda vän Rikkert Hasselrot. Jag känner Rikkert genom EKHO men vi har blivit goda vänner därför att han varit ett stort stöd för mig när jag kom ut som asexuell och aromantisk för ett par år sedan. Han var en av dem som grundade första gruppen för asexuella i Sverige. Den kallades för Nätverket Asexuell och startade redan 2005. Men Rikkert är också jude och ordnar därför guidade turer för skolklasser och jag och en annan vän fick också vara med och lyssna. Jag minns hur han berättade om de säkerhetsåtgärder som måste finnas där – övervakningskameror, larm. Judar blir utsatta för väldigt mycket hot i vårt land, något som jag tror de flesta svenskar precis som jag inte tänker på. Jag har i alla fall tänkt på det allt sedan dess då jag gått genom dörren till den frikyrka där jag är medlem. Där behövs bara ett lås med vanlig nyckel. Vi har aldrig blivit hotade.
Snart är det dags för Stockholm Pride och då ser jag särskilt fram emot att komma till Kärlekens Mässa som hålls i Storkyrkan på söndagskvällen. Där har det funnits interreligiösa inslag sedan flera år tillbaka. Det berör mig och jag tänker på orden Sakarias säger om Jesus: ”han skall föra våra fötter in på fredens väg” och hur det särskilt behövs i vår tid. Jag tror också det är viktigt att som kristen under Pride synliggöra och ge utrymme för troende queera personer av andra religioner. För att de i mycket är ännu mer utsatta än oss men också naturligtvis för att vi har mycket att ge varandra. Vi hör ihop.
Passant är en vän jag mötte på Malmö Pride och vi gick i paraden tillsammans. Hon skriver på sitt Instagram-konto @on.aro.ace.ness hur det är att vara asexuell & aromantisk och har många intressanta inlägg om detta med tanke på olika kulturer.
När jag var på Malmö Pride förra året gick jag i paraden tillsammans med asexuella och aromantiska gruppen spAce och mötte där Passant. Hon bodde i Danmark då och kunde därför komma till Malmö men hon bor numera i sitt hemland Egypten. På sitt Instagram-konto skriver hon utifrån sitt perspektiv hur det är att vara aroace: @on.aro.ace.ness och har många intressanta inlägg om detta utifrån olika kulturer. Hon går på universitet nu och upplever det som väldigt queer-friendly och har fått några aromantiska vänner. För mig som svensk och kristen är det otroligt givande att få del av andra perspektiv och samtidigt finns en stark samhörighet varje gång jag möter en person som är a-spec och troende, oavsett vilken tro det är.
Det var så också när jag deltog i den digitala aromantiska konferensen som spAce ordnade februari 2022. Där fick vi bland annat lyssna till en person som är icke-binär, aromantisk och hindu. Hen berättade bla om hur det är att vara kunnig inom HBTQIA+ men ändå inte tas på allvar på grund av låg kasttillhörighet och hudfärg och att hen inte känner fler aromantiska i hela Indien är kanske 6 stycken. Ändå var hen tydlig med hur viktigt det var att det aromantiska perspektivet blir synligt och att aromantiska personers identiteter och känslor blir respekterade! Hen upplevde inte att aromantiska var tillräckligt synliga i HBTQIA+-rörelsen i Indien. När jag lyssnade på hen blev jag ställd för jag tänkte på de privilegier som finns med att leva i Sverige och om hen vågar stå upp för aromanticism så borde jag också kunna våga det! Jag uppskattade mycket också att få lyssna till hen berätta om hur det kunde vara att leva som aromantisk som hindu, kristen eller muslim i Indien. Och det var en speciell känsla att sitta där och lyssna till en person i en helt annan del av världen, och av en helt annan tro men ändå känna sådan samhörighet! För vi har något värdefullt gemensamt.
EKHO och representanter från Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan och andra kyrkor gick i paraden på West Prideoch när de gick förbi stod en grupp med kors och hatiska budskap mot HBTQIA+-personer. Men de svarade med att ropa högre om budskapet om kärlek. Det var starkt att se!
Även utmanande upplevelser borde föra oss samman. När jag besökte West Pride i Göteborg i år fick vi se ett exempel på när kristendomen används i hatets namn. Bredvid paraden stod en grupp med ett träkors och med plakat där det stod hatiska budskap mot HBTQIA+-personer. De ropade sina slagord när EKHO och representanter från Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan och andra kyrkor gick förbi men blev bemötta av ännu högre rop som handlade om hur Guds kärlek gäller alla människor! Det var otroligt starkt att se. En pastor jag känner berättade att samma personer stått utanför deras kyrka där de firat regnbågsgudstjänst och uppträtt hotfullt. Det är det där hatet som riktas mot dem som uppfattas som annorlunda.
Situationen för HBTQIA+-personer inom kyrkorna i vårt land ser väldigt olika ut. I en del kyrkor står biskopar, präster, pastorer och diakoner och andra ledare tydligt upp för allas lika värde, i andra församlingar vågar HBTQIA+-personer inte vara öppna och blir utsatta för både hot och påtryckningar. Vi har dock ändå nätverk som tex EKHO och debatter förs om att HBTQIA+-rättigheter måste respekteras. Men hur ser situationen ut för någon som är inom HBTQIA+ och tex muslim, jude, hindu eller av annan tro?
Jag tror det kan vara en tuff situation. Inte bara med tanke på sin egen församling utan särskilt med tanke på den oroväckande utvecklingen där både transfobi, homofobi och annan queerfobi går hand i hand med grov rasism, islamofobi och annan xenofobi.
Då blir jag utmanad av Sakarias ord i Lukasevangeliet! För jag, som kallar mig kristen, är kallad ut på den där vägen: fredens väg. Att verka för gemenskap, bygga broar, värnandet om dem som är mer utsatta än jag. Det är hoppfullt men också så otroligt svårt för det kräver att jag böjer mig för att lyssna och försöka förstå andra. Det kräver att jag ödmjukar mig och försöker förstå när det är dags för mig att tystna och i stället lyfta fram någon annan.
Hur går dina tankar? Är du själv troende, HBTQIA+-person eller allierad? Vilka känner du samhörighet med? Vilka privilegier kan du se att du har gentemot andra i vårt samhälle? Hur kan vi stötta varandra och bygga broar?
Och en fråga som egentligen kanske bara muslimer själva kan svara på: Hur visar vi på ett bra sätt att vi stöttar dem och önskar dem en fridfull och fint firande av Eid al-adha denna helg? Hur kan vi som kristna visa att vi försöker gå den väg som kallas för fredens väg?
Evangeliska Frikyrkan (EFK) är ett frikyrkosamfund där jag växt upp, utbildade mig som pastor och även jobbat som ungdomsledare. År 2015 lämnade jag det samfundet just på grund av synen på HBTQIA-personer för Equmeniakyrkan, som också är ett frikyrkosamfund men med mycket mer öppen och tolerant syn inom detta. Nu har det hänt mycket på sista tiden. I Örebro har Immanuelskyrkan, den första inom EFK, röstat igenom med stor majoritet att viga samkönade par. (Detta blev två ledare i församlingen nominerade till ”Årets hetero” på QX:s Gaygala detta år.) Och EFK har också haft en arbetsgrupp som jobbat med denna fråga och till slut kommit ut med en rapport vid namn ”Helighet och barmhärtighet” som ska vara underlag för församlingarna i samfundet att kunna prata om det här. Jag tänkte först inte läsa den då jag inte är en del av EFK längre och inte ska lägga mig i, men då samfundet har varit en stor del av mitt liv så länge och denna fråga berör mig så starkt beställde jag den som e-bok. Här följer mina tankar och reflektioner efter att jag läst denna rapport. Kom ihåg att jag inte är någon representant eller medlem av detta samfund. Jag är inte särskilt kunnig om denna process och inte deltagit i något av de samlingar runt om i landet som skett i samband med den. Jag är bara en vanlig person som läst rapporten och här vill dela mina tankar. Vill förvarna med Triggerwarnings om att det är känsliga ämnen som berörs och då rapporten innehåller analyser av biblisk syn på sexualitet måste jag nämna saker som handlar om övergrepp och andra obehagliga saker.
Jag sitter här med ett brustet hjärta. Jag visste redan att EFK:s rapport hade landat i synen att homo- och bisexualitet och andra identiteter inom HBTQIA+ handlar om en s.k. ”brustenhet i skapelsen” så jag var förberedd. Jag hade inte förväntat mig så mycket av denna process som pågått heller. Men ändå.
Återigen har jag plöjt igenom en text där de bibelställen som sägs handla om samkönat sex stötts och blötts. Och jag känner mig alldeles matt. Texter från tusen och åter tusen år sedan som handlar om rituell renhet och orenhet, sexuellt utnyttjande av minderåriga (det kallas för pederastri), sexuellt maktutövande som handlar om att förnedra din fiende genom att penetrera honom och mycket mer i den stilen. Det är tungt. Jag har läst böcker och texter som gått igenom den här typen av bibelställen förut och det har varit väldigt informativt. Jag har lärt mig om synen och syftet med sexualitet i en tid och kultur som är så främmande från vår i dag och det har lett till förståelse för vad som pågår i de texterna som ju är så obehagliga att läsa. Jag har lärt mig att det är tydligt att de texterna inte går att utgå ifrån när vi talar om sexualitet i dag och särskilt sexuell läggning. Lika lite som de går att utgå ifrån vad gäller synen på personer med intellektuella funktionsvariationer, personer som menstruerar, kvinnors ställning, synen på femininitet m.m.. Men det verkar som att diskussionerna aldrig tar slut och jag lovade mig något medan jag läste denna rapport: Aldrig mer!
Aldrig mer ska jag plöja igenom en bok som går igenom de här texterna i syfte att utreda om samkönade relationer är ok eller ej. Jag har läst nog om penetrering av minderåriga. Jag har läst nog om hur man såg med förakt på män som penetrerades förr i tiden, att de männen nedvärderades på grund av att det mest skamliga de kunde tänka sig då var att inta en kvinnas roll. Visst är det bra att jag lärt mig så jag kan stå trygg och svara dem som säger att det inte går att vara kristen och bibeltrogen och samtidigt bejaka samkönade relationer. Men hörni, nu har jag läst tillräckligt. Jag känner mig oerhört trygg med att vara kristen, bibeltrogen och samtidigt bejaka HBTQIA+-personer i deras identiteter och relationer.
EFK arbetar med de här frågorna men hamnar inte i en bejakande syn. De landar i slutsatsen att samkönade relationer och bi- och homosexuell läggning är en ”brustenhet” alltså en defekt i skapelsen. Rapporten fokuserar på samkönade relationer men det nämns också att de tolkar Bibeln som att den enhetligt fördömer könsöverskridande uttryck och fastställer tydligt att i skapelsen existerar man och kvinna och inget däremellan. Man och kvinna är tydligt åtskilda kategorier.
De önskar kunna välkomna HBTQIA-personer i sina gemenskaper ändå. Men jag undrar: vem skulle vilja vara en del av en gemenskap på de villkoren? Att bli sedd som en som är brusten för att den längtar och söker efter kärlek och fysisk intimitet? Visst nämns i rapporten att denna ”brustenhet” inte ska ses på individnivå – men hur får de ihop det egentligen? Vem kan ta emot detta budskap och inte känna sig utpekad? Och vem vill finnas med i gemenskapen på de premisserna att ”Ok, du får leva i den relation du påbörjat som egentligen är ett fel i skapelsen men som du inte skulle må bra av att mista”.
Och vem skulle vilja känna att dens icke-binära identitet eller existens som t.ex. intersex-person är en följd av en ”brustenhet” som finns i skapelsen? Det är oerhört kränkande.
Jag känner stor respekt för den enda person som fanns med i arbetsgruppen och levde i samkönad relation med sin make. Att han stod ut att finnas i detta arbete övergår min förmåga att förstå. Hur känns det för den personen nu med det resultatet som blev av arbetet? Det vet jag inte och det angår mig inte heller, men jag känner stort medlidande för jag tror inte att det kan ha varit lätt.
Jag har lämnat EFK bakom mig men jag märker att detta berör något djupt i mitt innersta. Att jag lagt ner så mycket tid och ork på detta sammanhang och även försökt passa in där. Jag tänker på när jag var ung och brottades inom mig med det faktum att jag älskade HBTQIA-personer och att de fanns men att jag visste att ”egentligen för att vara en som lever nära Gud så kan jag inte känna så”. Jag har gett upp den kampen i och med att jag lämnade samfundet. Jag kämpar inte längre utan bejakar och i detta inlägg vill jag säga till alla HBTQIA-personer och faktiskt särskilt till er bögar (som jag upplever är särskilt utsatta i denna rapport jag läst): Från djupet av mitt hjärta ÄLSKAR jag er! Och gläds över att ni finns!
Och jag önskar er gemenskaper där ni blir bemötta med GLÄDJE och kärlek. Jag önskar er att kunna omfamna era läggningar, identiteter och relationer med vissheten om att ni är hela människor och precis som ni ska vara. Jag önskar er budskapet om en Gud som är god och vill er gott. Jag önskar er samma förtroende för viktiga uppdrag som alla andra. Jag önskar att ni fick slippa dessa långa resonemang som ska gå igenom tusenåriga idéer om vad som anses ”orent” och att ni inte behövde bli jämförda med situationer där våldtäkt används som metod vid krigsföring. Det är osmakligt och ni är värda så mycket bättre.
Om det finns något som dock varit positivt i läsandet av denna rapport är att jag fått en ännu högre nivå av respekt för alla HBTQI-personer men särskilt vill jag i detta inlägg nämna er bögar. Ni bögar som har feminina uttryck, som är bottoms och twinks och så klart alla er som inte använder sådana labels men tillhör den grupp som ofta skuffas undan, förlöjligas och är utsatta för våld och fördomar. I läsandet av genomgången av dessa texter från Bibeln och även där de skildrat synen på samkönat sex i antiken så är det tydligt att feminina bögar och dem som varit mottagande i den sexuella akten genom alla tider varit utsatta för förakt, förlöjligande och våld. Mitt hjärta brister för allt dessa människor fått utstå genom alla tider och jag vill säga tydligt: jag högaktar er och bugar för er. Ni står rakryggade trots allt detta och när någon går i en Pride-parad eller på något annat sätt uttrycker stolthet över att vara inom HBTQIA+ så är det för alla av i dag men också i solidaritet med dem som gått före. Som älskade, kände lust, uttryckte sin längtan och känslor men aldrig fick göra det i jämlikhet och som levde i stor utsatthet och utanförskap.
HBTQIA-personer höjt sina röster och vägrat låta sig tystas och skammas. Queera röster finns i kultur, musik, tv-serier, filmer, litteratur och andra olika former. Runtom vår värld firas Pride – särskilt i juni månad, och detta startades av transkvinnor och andra HBTQIA-personer som på 70-talet vägrade låta sig tystas längre utan höja sina röster. Synas! Fira! Vara stolta! Vägra skämmas! Vägra acceptera sådant som EFK presenterar i sin rapport – att det skulle handla om ”brustenhet”. Nej, att vara HBTQIA-person är något att vara riktigt stolt över!
Till alla er bögar, transpersoner, lesbiska, bisexuella/romantiska och andra queera vill jag säga såhär. Jag har växt upp inom EFK. Jag har suttit i samma kyrkbänkar som dem som gjort rapporten, jag har hört samma predikningar, jag har sjungit samma lovsånger, jag har läst samma Bibel med alla möjliga texter – lite vackrare bitar och de ställen som ju är svårare att förstå, jag har bett samma böner och tror mig följa samma Gud. Men den slutsats jag kommit fram till är den här:
Ja, världen är brusten. Men ni är sådana som gör den hel. Er kärlek är helig. Er sexualitet har ett okränkbart värde. Era sånger är livsavgörande för den här planeten. Era litterära verk är ovärderliga. Era estetiska uttryck är gränsöverskridande och kreativiteten i dem det som får jordklotet att snurra. Era relationer är något som får Guds hjärta att värmas. Era erfarenheter är förband som får en sårad värld att läkas. Er mångfald för mänskligheten samman och skapelsen är inte vad den var tänkt att vara utan representation av varje queer identitet.
Om en vecka går jag i West Pride-paraden med mina asexuella och aromantiska flaggor. Jag höjer dem i stolthet och glädje över att min sexualitet och läggning inte är brusten utan hel. Men jag går också i paraden i solidaritet med alla HBTQIA-identiteter.
Och återigen vill jag säga från det allra djupaste, innersta av mitt hjärta: Denna aromantiska person har aldrig i sitt liv upplevt någon romantisk crush men en kärlek har brunnit starkt i mitt hjärta ända sedan jag var ung. Och det är den som sätter titeln på denna text:
(Jag blev i söndags inspirerad att skriva den här texten. Den är i form av en predikan för den berör saker som jag tänkt på när jag kan ana attityder och kommentarer om att ”det här borde vi inte prata om i kyrkan”. Så det är en väldigt ”kristen” text om en kan säga så, men ta den för vad den är, läs och reflektera kring vad just du tycker. För mig är det personliga tankar som jag burit på under helgen och som resulterade i denna text.)
”En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogsföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten? Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.” – Lukasevangeliet 13:10-17
Jag rasslar med nyckelknippan i det fuktiga mörkret när jag återvänder hem från en krävande arbetsdag. Hjärtat är lite tungt. Jag vet inte vad jag ska laga till och äta och inom mig snurrar tankarna. Jag vet inte riktigt vem jag ska ringa och prata av mig till? Fönsterrutorna i huset där jag bor gapar tomma. Men så får jag upp låset och stiger in i hallen, tänder lampan. Det kommer en skepnad tassande med ett ”kurr” och innan jag fått av mig skorna och jackan har den långsmala kroppen sträckt ut sig på rygg framför mina fötter och griper med klorna i trasmattan. Jag sätter mig ned på köksgolvet och känner den mjuka kinden i min hand. Snart sitter jag på det slarvigt uppdragna överkastet på sängen med en tekopp i handen och den lilla tyngden vilande mot benet. Det är bara en katt, säger de.
En person som jag lärt känna över nätet skriver ett inlägg där den ber om stöd i en svår situation. Jag skickar en bild på en tass och två mjuka öron. Det är fler som uppskattar dessa bilder. Och snopet har jag sett gång på gång när en vän är på besök och kanske sitter i soffhörnet och berättar om något som är lite ledsamt – tror ni inte att plötsligt ligger där någon i deras knä? Jag besökte i söndags en gudstjänst där det vad en Tacksägelse över en äldre dam jag känt genom församlingen. Hon var så glad när jag kom med Abbe på besök för flera år sen då han fortfarande var en kattunge och när jag la honom i hennes knä la hon sin hand över denne lille och bad att han skulle bli en katt som fick ge mycket glädje.
När jag sitter med katten bredvid mig tänker jag på allt det som hänt under de senaste åren då jag haft honom. När mitt liv varit i olika förändrings- och omorienteringsprocesser har jag så klart fått stöd från olika människor men det också andra reaktioner som kommit fram. Jag har blivit ombedd och förmanad att jag inte borde prata så mycket om saker och ting som sker på insidan. Det är tydligen svårt att förstå sig på för många och det finns även dem som påstår att sådana här saker passar det sig inte att prata om i kyrkan. Jag är inte just nu anställd som pastor men visst har jag ordinationen fortfarande, en teologisk utbildning i botten och även om jag fått utvecklats mycket dessa år också vad gäller den saken har jag min personliga tro som grund i livet. Därför kan jag med trygg övertygelse göra denna reflektion: att ja, det finns ett ord som inte passar sig att säga i kyrkan. Men det stavas inte med tre bokstäver med S i början och inte heller börjar det på F. Det ordet som jag hävdar inte passar sig att säga som kristen vare sig du står i en guld-dekorerad kyrka eller på en parkeringsplats ute på stan en torsdagskväll det börjar på B och det är det här ordet: ”bara”.
Ni behöver inte vara rädda för det här ordet är ju inget nytt ord. Det har funnits med ett tag och det fanns redan på Jesus tid. ”Det är ju bara ett barn!” reagerade lärjungarna med när Jesus presenterade den han tyckte skulle vara deras förebild. ”Det är ju bara en kvinna!” utbrast de vid ett annat tillfälle och kunde med förfäran konstatera att hon dessutom var samarier. ”Du är bara en tiggare, du ska vara tyst!” snäste dem till den blinde Bartimeos som satt vid vägkanten, men han bara ropade ännu högre efter Jesus. Och här i den berättelsen som citeras ovan från Lukasevangeliet 13 så finns den här attityden: ”Den här krokryggiga kvinnan har bara väntat i arton år, hon kan gott komma tillbaka – det är ju bara att vänta en dag till!”
Men den där Jesus är annorlunda. Han är genast beredd och ber henne inte att vänta eller stå i någon kö. Efter mötet med honom kan hon äntligen räta på sig. Och han vänder sig till dem som ser på och säger – om någon är i behov handlar det inte om ”bara” oavsett om det är en oxe eller åsna som behöver vatten, eller en Abrahams dotter som väntat på att kunna stå rakryggad.
För den som gått och burit på skam över sin sexualitet under sin uppväxt kan det vara en liknande upplevelse då en får höra att: ”Du behöver inte ändra på dig. Du är giltig (valid).” Plötsligt händer det något. Du har ett perspektiv, något att säga om saker och det är en befrielse att finna kontakt med andra som har ungefär samma eller liknande upplevelser.
Men för den som inte upplevt detta själv kan det ses på med skepticism och då kan det hända att det där ordet kommer fram: ”bara”.
”Det är väl ingenting!” vet vi att många cis- och hetero-personer reagerat när de ser Pride-tåget passera i sin stad. ”Varför ska det bara handla om sexualitet hela tiden?” säger de som aldrig blivit kritiserade för sin kärlek och sina relationer.
”Pronomen är ingenting viktigt för mig, det är bara ett ord!” kan en cis-person yttra sig under pronomen-rundan i samtalsgruppen. Det kan ju vara så. Men i gruppen kanske det sitter en person för vilken det rätta pronomenet inte är ett ”bara” utan betyder ett stort och viktigt steg som den är nervös inför att säga inför andra.
”Vi är alla fetischister!” skriver en tidning glatt och för fram budskapet att det ”bara” är att lägga till en outfit i ett läckert material för att krydda sexlivet. Men för den som inom sig burit på detta sedan unga år handlar det inte bara om en del av livet utan om att känna sig hel som människa. Men vad ska den personen välja? Forstätta finnas i det fördolda eller bli öppen med vem den är, med den risk det innebär att vara annorlunda?
”Det får inte ”bara” handla om sex!” kan aromantiska personer få höra. De möts med fördomarna om att de är ytliga och känslolösa och deras sätt att leva i relation avfärdas om de inte går att passa inom de romantiska ramarna. De får också höra: ”Det går inte att leva på ”bara” vänskap.” Och en pastorskollega sade bestämt till mig när jag berättade om att många aromantiska är polyamorösa: ”Det där kan bara inte kyrkan stå bakom!”
Samma dag var det min lokala församlings ordförande som ringde, för att höra hur det var med mig nu när jag ju ”Hittat mig själv” som hon läst på min Instagram. Hon höll med mig om att det här med HBTQI var väldigt viktigt men sade om asexualitet att: ”Det där behöver du ju inte prata om!” Då må ni tro, att denne tidigare pastorn i församlingen, den som ägnat så mycket tid att lyssna på och stötta andra blev liggande på köksgolvet och grät – för hon stod i en av sitt livs mest omvälvande processer och fick det bemötandet av församlingsledaren att hon var ett: ”bara”.
”Ni som har lust att prata om HBTQIA+ och kyrka, ni kan höra av er nu!” skrev jag den kvällen på min Facebook-status. Då kom ett Messenger-meddelande från en som gärna ville diskutera. Jag uppfattade inte att hon fanns inom kyrkan utan däremot i andra HBTQI-organisationer, en person som var väldigt kunnig och belevad inom dessa frågor både i samhälle, Pride-evenemang och politiken. Och hon skrev: ”Är det verkligen att vara queer om en bara är ace?”
Men då ska ni förstå att trots mina tårar och att det ibland kan göra ont så fastnar den där etiketten med texten ”bara” inte längre på denna kropp. För jag har sett till att vända öronen till andra röster som har större inflytande.
Till exempel icke-binära röster på den digitala aromantiska konferensen anordnad av SpAce Malmö. Lovingly Loveless talade med uppmaningen att våga omfamna aromanticism , om det är en identitet som känns rätt för dig – våga identifiera dig. The Rainbow Educator från Indien hade budskapet att aromantiska personers känslor och identitet självklart ska tas på allvar. Och Tinyflower läste sin dikt om att finna sig själv i att vara asexuell, aromantisk och autistisk – att det var som att äntligen kunna andas och bygga ett hem där den kan känna sig trygg.
I de asexuella och aromantiska spektrumen är en cis-person inkluderad men får lära sig att lyssna och kortfattat delge sina pronomen som alla andra. Där verkar det inte finnas några gränser och framför ord som vänskap, afobi, microlabels, platonisk attraktion och så vidare finns inte ordet ”bara”.
Då AVEN, det internationella asexuella nätverket för utbildning och synliggörande, ordnade en digital konferens 2021 fanns paneltalare från världens alla kontinenter förutom Antarktis. Och att asexuella inte bara finns i väst det blir också tydligt om en följer med YouTubern Queers of the World till Indien i sitt möte med Kunal. Kunal identifierar sig som aromantisk, gender-fluid och asexuell. Den säger i videon: ”Jag trodde först att asexuella var tråkiga eftersom jag hade den synen på mig själv. Men då jag kom i kontakt med andra asexuella förstod jag att de är fantastiska människor. Kanske betyder det då att jag också är fantastisk!” För en person som Kunal och de andra i nätverket Indian Asexuals finns inte ordet ”bara” med i bilden.
Så står jag på olika platser i Sverige och ser på de unga som går i Pride-tåget med sina ace-flaggor. De bryr sig inte om att vänta ”i arton år” och verkar inte heller lyssna på de upprörda röster som ber om att vi ska förstå att ”Detta är för komplicerat och fortfarande för nytt”. De är de starkaste personer jag känner till för de går i Pride-tåget, rakryggade och står upp för sig själva oavsett vad läkare, HBTQI-föreläsare, läroböcker, utbildningar och andra har att säga om vad asexualitet är och om det hör hemma där eller ej. Jag gick själv med på Pride med ace– och aro-flaggan och bredvid mig gick en präst som rynkade pannan när jag försökte att förklara det här med att inte känna romantisk attraktion. Men mitt i leran i Örebro stadsparken där Pride-tåget slutade rusade en ung person fram och utbrast glatt: ”Vad glad jag blev av att se dina flaggor! Jag är aromantisk jag också.”
När jag möter dessa unga kommer jag ju naturligtvis att tänka på ett bibelord som jag hoppas att jag, och alla andra präster, diakoner och pastorer som går i Pride-tågen har med sig som en minnesvers och det är ju 1 Timotheos brev 4:12: ”Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek och tro och renhet.” Det är den bibelversen jag också tänkte på när jag lyssnade på influencern Ace Dad Cody Daigle-Oreans då hen berättade att hen förstod att hen är asexuell efter att ha läst en ung persons text om det på Tumblr. Inom de asexuella och aromantiska spektrumen verkar det inte passa med det där ordet ”bara” framför ordet ”ung”.
Nu får ni ju lugna ner er lite då ni läser den här så kallade predikan… Jag är ju egentligen inte någon särskilt kunnig eller erfaren person. Visserligen pastorsutbildad och aktiv bibelläsare sedan unga år men inte har jag läst spaltmeter om queer teologi eller någonting sådant. Jag är ju bara en person som fick en stark upplevelse då hon läste om asexualitet och aromanticism och vet hur det rätade hennes rygg.
Men om jag ändå ska uttala mig om vad som passar sig i kyrkan eller ej, eller rättare sagt i Guds rike… Så tror jag att det i matsalen i Guds rike dukas upp ett festligt bord färgrikt dekorerat med flaggor av många olika slag. Där sitter det fetischister och andra som överallt annars inte riktigt passat in. Här är de inkluderade som de hela människor de är! Olika könsidentiteter i en mångfald som gnistrar i sin rikedom. En transkvinna som under sin livstid fått utstå hot och varit tvungen att fly sitt hemland. Lesbiska, icke-binära, polyamorösa… ja, kanske en och annan till och med är en neurotypisk cis-person? Mitt bland alltsammans utsträckt på bordsduken så klart – katten, i all sin härlighet. Vadå? Trodde ni att katten skulle finna sig i något annat?
Men Elin! Kanske någon då protesterar. Finns det då ingen gräns? Tappar då inte detta med Guds rike sin udd?
Jo, men det är du faktiskt så att det finns Något som faktiskt inte kan få utrymme här. Som inte får komma in, som inte platsar i Guds rike. För vilket den tunga Pärleporten faktiskt är stängd och som får förgöras och vara kvar utanför.
Jag har läst boken “Verkligheten korrigerar” av Per-Olof Eurell. Medan jag har stor respekt för författarens resa från att ha varit emot HBTQ-personers inkluderande i kyrkan till att göra en helomvändning och nu ha skrivit en bok om hur viktigt det är bejaka HBTQ-personer reagerade jag kraftigt emot det sätt han beskrev asexualitet. Därför vill jag skriva den här texten för att upplysa vad som blivit fel och varför det är beklagligt. Jag önskar med texten framföra skarp kritik i syfte att hjälpa den som verkligen vill bli en allierad och ge stöttning på ett bra sätt.
Jag har äntligen tagit tag i att läsa boken “Verkligheten korrigerar” av Per-Olof Eurell. Jag vill skriva denna bloggtext för att uttrycka mina reaktioner och tankar med fokus på det som uttrycks angående asexuell läggning i boken. Jag tycker det är vitkigt att göra det då jag själv är kristen och har kommit ut som asexuell och aromantisk, och jag brinner för att motverka den okunskap som finns. Jag önskar själv kunna vara öppen med min läggning inom kristna sammanhang och att asexuella och aromantiska personer ska kunna känna sig trygga i de kyrkor som vill vara inkluderande. Jag var lite förberedd sedan innan att den här boken innehöll felaktigheter, men när jag läste den blev jag ändå upprörd.
Jag vill bemöta de här sakerna. Och måste utföra en trigger-varning också för det är känsliga saker som kommer att tas upp.
Först och främst vill jag dock uttrycka min stora respekt för Per-Olof Eurell och det modiga steg han tar. Han kommer ur den del av frikyrkligheten som brukar beskrivas som evangelikal, karismatisk och konservativ. Jag blev så berörd av hans ärliga berättelse när jag lyssnade på Lustpoddens intervju med honom och han beskriver det också i sin bok. Han har varit styrelsemedlem i Världen I dag, varit med och grundat Skandinavisk Teologisk Högskola och stått på barrikaderna i kampen emot HBTQ-inkludering både i samhället och inom kyrkorna. Vändpunkten blev när hans älskade son kom ut som gay. Han började läsa teologisk litteratur som bejakade samkönade relationer, mötte kristna HBTQ-personer och skriver nu denna bok som handlar om hur kyrkor bör inkludera samkönade äktenskap. Jag får intrycket av Per-Olof Eurell som en varm person som verkligen vill utvecklas och som brinner för människor som annars hamnar i utanförskap. Det gör det svårt för mig att komma med denna kritik, men samtidigt litar jag på att han och andra som också vill vara allierade och verka för en inkluderande kyrka tar detta på rätt sätt. Jag framför kritik endast för att upplysa, hjälpa och varna för saker som kan bli skadligt och sårande. Jag tror att vi tillsammans ska kunna utvecklas så vi kan lyfta varandra!
Om en inte känner till situationen för HBTQ-personer i dessa sammanhang är det nog svårt att förstå vilket stort steg det är för en sådan som Per-Olof Eurell att nu stå upp för samkönade relationer. Han har till och med fått utstå hot från dem som han förut räknade som trossyskon och vänner. För detta får han min oändliga respekt och uppmuntran.
Med detta sagt så hamnar vi i olika synsätt i väldigt mycket. I boken blir det till exempel tydligt att Per-Olof endast vill inkludera monogama, tvåsamma relationer. Jag har utvecklats i en helt annan riktning där särskilt de senaste åren efter jag lärde mig om asexualitet och aromanticism för i samband med det har jag också lärt mig om polyamori och har den största respekten för det. Jag har också svårt för Eurells sätt att uttrycka sig om sexuella relationer utanför det monogama äktenskapet som “lössläppthet”. Men kristna som bejakar HBTQ-personer och samkönade äktenskap håller inte alltid med varandra. Jag ser fram emot många samtal och att vi tillsammans kan söka sätt att förstå varandra. Det jag kommer skriva om i den här texten kommer dock inte handla om just det utan det får vi spara till ett annat tillfälle. Nu önskar jag fokusera på det som berör just asexuell läggning som inte boken tar upp så mycket men nämner några gånger.
Vad gäller asexualitet har det i Eurells bok kommit med saker som renatav är felaktigheter och som kan vara både sårande och skadliga. Jag önskar därför redogöra för vad som blivit fel och varför jag anser det vara värt skarp kritik och en varning.
Mitt syfte med kritiken är inte att göra någon ledsen, givetvis. Jag tror jag uttryckt det tydligt att jag hyser respekt mot författaren och hans resa. Men jag kan inte låta texten stå oemotsagd heller. Det gör faktiskt ont i mig då jag tänker på dem som läser hans bok och eventuellt tar det han skrivit om asexualitet för sanning. Jag hoppas att författaren och de andra som läser detta kan ta till sig detta som bokens titel lyder – att här kommer en korrigering direkt från verkligheten som är tänkt att vara till hjälp och uppmuntran till att lära sig mer.
Ej att förväxla med asexuell förökning
Redan i höstas uppmärksammades jag av en vän på defintionen på asexualitet i den här boken. Kunde den verkligen stämma? Jag fick den skickad till mig och reagerade direkt på att den såg konstig ut.
Nu finns det ju många mindre bra definitioner av asexualitet på alla möjliga ställen och jag har fått förstå under dessa två åren att definitioner som tar hänsyn till hur asexuella själv väljer att uttrycka sig inte är att förvänta sig. För den som önskar få en definition på asexualitet som stämmer överens med hur asexuella själva uttrycker sig kan till exempel gå till den internationella sidan AVEN (Asexuality Visibility and Education Network) www.asexuality.org där det står: ”En asexuell person är en som inte upplever sexuell attraktion.” För att inkludera hela mångfalden inom det asexuella spektrumet brukar det uttryckas såhär: ”En asexuell person är en som upplever ingen eller väldigt lite sexuell attraktion.” Då kommer t.ex. grey-sexuella och demi-sexuella också med.
Det finns en stor bredd på upplevelser. Många asexuella stämmer in på beskrivningen att sakna könsdrift (på engelska libido) och att de saknar intresse av det sexuella, men det finns också många asexuella som känner libido även om de ej upplever sexuell attraktion. Låter detta komplicerat? Ja, kanske, för er som inte är asexuella själva. Det är ju en queer identitet och då den dessutom saknar mycket representation och den inte talas om lika mycket som andra läggningar så är den nog svår att förstå sig på. Men kanske det då också blir tydligt att det är viktigt att vara försiktig så det inte blir några allvarliga fel?
Jag har ändå blivit rätt van vid att definitionerna är mindre bra och ofta gör det väl inte så jättemycket, men den som finns i slutet av boken ”Verkligheten korrigerar” stack ut. Den innehåller ordval som jag överhuvudtaget inte hade sett förut. Jag tänker på dessa ord (på sid. 184): ”Det kan handla om att sakna könsorgan…” Jag reagerade direkt och jag tänker att det skulle nog många göra som har kunskap om olika sexuella läggningar hos människor för ingen av dem (t.ex. heterosexuell, homosexuell eller bisexuell) har att göra med hur kroppen ser ut utan enbart om upplevelsen av attraktion till andra. Som källa på avsnittet innan detta gavs wikipedia och jag undrade om den sidan även här hade använts? Jag gick till den svenska wikipedia-sidan och sökte på ordet ”asexualitet” för att se.
Mycket riktigt kände jag igen ordvalet därifrån och då blev det väldigt tydligt för mig vad det handlade om. På Wikipedia-sidan står det såhär: ”Asexualitet innebär att sakna sexualitet eller könsliv, alternativt att sakna könsorgan, eller att sakna könsdrift och sexuellt intresse. Många djur har brunstperioder varemellan de är asexuella, medan andra djur och växter har asexuell förökning.” I denna artikel innehåller de första meningarna nämligen en slags blandning av vad ordet ”asexuell” kan beskriva – inte bara i betydelsen av en mänsklig sexuell läggning utan även i betydelsen av asexuell reproduktion hos andra arter. Senare i artikeln börjar det enbart handla om asexualitet hos människor och där känner jag igen formuleringarna, men det ges i de allra första meningarna ingen avskiljning mellan vad som har med människor eller andra arter att göra och det leder så klart till förvirring. ”Att sakna könsorgan” är ingen formulering som har med asexualitet som mänsklig läggning att göra utan här handlar det om arter som faktiskt saknar sexuella organ och som förökar sig på andra sätt. Det kan till exempel handla om olika arter av växter, fiskar eller encelliga organismer som amöbor.
Wikipedia är inte är särskilt bra källa. I stället skulle jag förespråka att använda källor så som tryckta böcker eller att söka kunskap från personer som identifierar sig som asexuella själva. Om det nu är en identitet inom HBTQIA+ som det ska handla om. När jag började lära mig om asexualitet själv sökte jag litteratur och fann böckerna ”The Invisible Orientation” av Julie Sondra Decker och ”ACE” av Angela Chen och den första boken hänvisade också till AVEN som jag nämnt förut. AVEN är en webbsida som skapades av ett nätverk av asexuella och har funnits på webb-adressen http://asexuality.org sedan 2001. Den har blivit en samlingspunkt för asexuella över hela världen. I böckerna och på denna sida och även på andra håll där jag fortsatte att lära mig nämndes det att asexuella ofta får gliringar att de inte är riktigt mänskliga och får utstå skämt om att de nog är växter eller amöbor i stället. Jag trodde dock aldrig att jag skulle behöva skriva ett blogginlägg där jag på fullaste allvar redogjorde för skillnaden mellan asexuell läggning och asexuell reproduktion hos andra djurarter.
Under hösten samtalade jag med några vänner om detta och det ledde till många befriande skratt. Samtidigt berörde vi också detta på ett djupare plan. Jag tänker särskilt på samtalet jag hade med en vän som själv är evangelikalt kristen. Vi pratade om hur vi som asexuella och aromantiska skulle kunna känna oss trygga i den evangelikala kyrkan? Finns utrymme för det som berör oss och de frågor vi brottas med? Att möta en sådan här beskrivning av ens läggning, där det smyger sig in felaktigheter på mikrobiologisk nivå, det ger ett tydligt budskap: Här är du inte viktig. Här har vi inte utrymme eller intresse för att sätta oss in i vad er läggning innebär. Och jag vet att författaren till denna bok är välmenande i sin intention men jag måste ju vara tydlig och påpeka detta. Att läsa en beskrivning av sin identitet där det blandas in amöbor det är inte roligt. Hellre skulle det då inte tas med överhuvudtaget.
Många asexuella kämpar med att acceptera sig själva och det finns stor psykisk ohälsa. Många förstår inte sin läggning själva förrän sent i livet och vittnar sedan om att de spenderat stor del av sitt liv med att känna sig ”brustna” och ”trasiga”. En ser inte sin upplevelse beskriven i ett samhälle där både sexuell och romantisk attraktion anses vara en naturlig del av det mänskliga livet. Den som har det minsta intresse för asexuella och deras situation bör vara medveten om det. Asexualitet är dessutom inte ansett som en giltig läggning på samma sätt som andra läggningar vilket innebär att en inte har det skyddet när en till exempel uppsöker vård. Jag har under dessa två år lyssnat till många berättelser av både vuxna och unga där de blivit bemötta med att ”Detta kan inte vara naturligt” både av vänner och familj men också inom vården. Om en tar steget att komma ut som asexuell får en räkna med kommentarer om att detta inte kan vara mäsnkligt. I en bok som syftar till att visa stöttning mot personer som tillhör en sexuell minoritet och där asexualitet nämns som en av de läggningarna bör det visas respekt för detta.
Eunucker?
Definitionen som nämnts tidigare var jag förberedd på men riktigt upprörd blev jag då jag läste tankarna kring asexuella och eunucker på sidan 91. Eunucker? Ja, vad är det egentligen och varför tas detta upp i en bok som syftar till att stötta HBTQ-personer? Det är en bra fråga.
Anledningen till att eunucker nämns är ett bibelord från Matteusevangeliet 19:3-12 där Jesus citeras då han pratar om äktenskap och skilsmässa. Texten lyder såhär: ”De frågade: ”Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?” Han svarade: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Lärjungarna sade: ”Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.” Han svarade: ”Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.”
Detta är ju så klart en text som kan vara svår att förstå sig på. Jag har inte tänkt göra någon detaljerad utläggning av texten här, men här försvarar Jesus helt enkelt hustruns ställning i ett samhälle där kvinnor inte hade mycket att säga till om och där de var beroende av att männen tog det ansvar som det innebar att ha ingått i äktenskap med varandra. I ett samhälle där det dessutom fanns starka normer där alla förväntades ingå i ett äktenskap står Jesus också upp för dem som inte ryms inom den normen – de som inte kan ingå i äktenskap av olika skäl. Att kunna välja en annan väg än äktenskap och familjebildning var på den här tiden att bryta mot normen. Det fanns också människor som stod i starkt utanförskap och här kommer alltså eunuckerna in. De hade berövats sitt kön av människor. Det handlar helt enkelt om kastrering. Jesus lyfter upp dem i det här avsnittet och det är väldigt starkt. Att Jesus lyfter människor som var utanför och sågs ned på av andra är en starkt anledning till att jag själv är kristen.
Denna bibeltext har inspirerat många queera kristna och teologer. Det utanförskap eunuckerna fanns i kan många relatera till och även det att de liksom inte rymdes inom de traditionella könsrollerna. Den här texten från Bibeln kommer därför upp i många sammanhang där man stöttar en bejakande syn gentemot HBTQ-personer, men det finns risker att dra för snabba jämförelser också.
Per-Olof Eurell skriver i sin bok på sidan 91 såhär: ”De ”som inte kan gifta sig” står ordagrant i grundtexten ”är eunucker”. Kanske vi skulle kalla dem asexuella i dag. De var personer med biologiska funktioner som gjorde att de saknade könsdrift. Personer som kastrerades kallades också eunucker. De hade gjorts så av människor.”
Jag har läst en annan bok där en skribent gör kopplingen mellan den här bibeltexten och asexuella och det är pastorn Robert Eriksson i boken ”En enda kropp” – som för övrigt är en väldigt positiv bok som jag hjärtligt rekommenderar, men jämförelsen med asexuella i samband med denna bibeltext gjorde mig konfunderad även i det fallet. Jag undrar hur resonemanget ser ut här? Varför kommer asexuella personer på tanken när det gäller en bibeltext som handlar om personer som ej kan tillägna sig äktenskapet?
På Jesus tid fanns inte begreppet sexuell läggning i betydelsen som vi har i dag. I dag handlar sexuell läggning om upplevelsen av sexuell attraktion till andra. Per-Olof Eurell skriver väldigt bra om just det. Begreppen ”heterosexuell” eller ”homosexuell” fanns inte då. Äktenskapen var enbart mellan personer av olika kön och baserades inte på attraktion utan ingicks ofta av rent praktiska skäl. I centrum var barnalstrande och det var också därför det var så viktigt att kvinnan inte var sexuellt aktiv innan och att ingen annan man var tillsammans med henne. Släktens fortlevnad hade stor betydelse. Det är också därför vi ser i Bibeln hur stort lidande det var för kvinnor som inte kunde få barn, det var en stor skam för dem. Per-Olof Eurell skriver så bra om att det är därför vi inte kan påstå att Bibeln fördömer homosexualitet, som många kristna tyvärr gör. Men både han och Robert Eriksson verkar missa att det är också därför det inte går att säga att denna bibeltext har något med dem som identifierar sig som asexuella i dag att göra.
Asexuella personer fanns så klart även på Bibelns tid, det är inte något nytt sätt att vara människa på. Det som har förändrats i dag är att vi ser på sexualitet och sexuella relationer att där bör ingå attraktion och samtycke. Sexualitet är något som samtliga i relationen bör njuta av och tilltalas av. Nu känner inte alla människor attraktion på samma sätt och därför blir dessa identiteter som t.ex. asexualitet synliga och viktiga för människor att identifiera sig utifrån.
När Jesus talar om att det finns dem som av födseln är könlösa eller berövats sitt kön av människor och därför inte kan tillägna sig äktenskapet är det inte asexualitet han talar om. Asexualitet hos människor rör inte förmågan till reproduktion hos människor som vi ju gått igenom här tidigare. En asexuell person på Bibelns tid som inte kände någon attraktion på detta område hade inte det som skäl för att inte ingå äktenskap. Precis som personer i dag som är asexuella i länder där äktenskap är ett kulturellt krav inte kan förvänta sig att de ska kunna leva ett liv utifrån sin läggning. Jag tänker på den iranska unga kvinna som jag pratade med över zoom förra året och som berättade att det inte fanns någon möjlighet för henne att komma ut ens för sin familj och absolut inte leva sitt liv enligt sin läggning.
Både Robert Eriksson och Per-Olof Eurell har intention att styrka HBTQ-personer och vill därför inkludera asexuella. Men det blir en björntjänst i stället för något som uppmuntrar. En av de första YouTube-videorna jag såg på när jag först lärde mig om asexualitet var en med titeln “Asexual – a love story” med intervjuer med flera personer som identifierar sig som asexuella på olika sätt. Där finns en intervju med en ung asexuell person som entusiastiskt förbereder sig för sitt bröllop. Budskapet i videon är tillägnat alla asexuella som oroar sig över att de inte ska kunna finna en partner: Oroa dig inte! Om du drömmer om att gifta dig en dag så kan din dröm bli sann! De som gjort videon är nämligen medvetna om det som dessa pastorer har missat: det finns en stor oro bland asexuella kring att inte finna en relation. Många asexuella önskar också givetvis att starta familj en dag och bli föräldrar. Där finns också en annan som berättar om att hon är polyamorös. Under hela videon framstår det tydligt att tankar på hur en hittar relationer som fungerar är centralt för många asexuella.
Pastorer som önskar bli allierade till asexuella och komma med ett uppmuntrande budskap rekommenderar jag att se på den videon och försöka sätta sig in i lite vad det innebär att komma ut som asexuell, innan det kommer uttalanden som de här.
Men det är inte det som gör mig mest upprörd över den tanklösa jämförelsen med eunucker. Mitt hjärta brister då jag tänker på alla de asexuella som lider av upplevelsen av att vara ”defekta”, ”trasiga” och att de inte fungerar som ”de ska”. De blir som nämnt tidigare bemötta med sådana budskap även inom vården. Många asexuella orkar inte komma ut. Också av anledningen att de inte orkar förklara för andra vad deras identitet innebär. Det borde också pastorer och andra som önskar bli allierade ta till sig och försöka i alla fall läsa något annat än en wikipedia-sida för att börja förstå.
Jag har full förståelse för att det inte går att veta allt eller förstå allt. Men en pastor och andra som önskar bli en allierad till HBTQ-personer borde ha förståelse för att dessa saker är känsliga! Dessa saker som har med sexualitet, identitet och – ja, faktiskt behöver jag nog påpeka detta – kroppar och organ att göra. Att påstå att ”eunucker” nog är det vi kallar för asexuella i dag är så otroligt okänsligt, att jag faktiskt saknar ord. Hur kan en pastor som önskar stötta HBTQ-personer missa hur opassande detta är? Detta handlar om människor som redan är utstötta och känsliga för budskap i samhället som får dem att känna sig ”onaturliga”, ”fel” och ofullkomliga.
Och mitt hjärta brister ännu mer när jag ju tänker på detta – många asexuella är dessutom transpersoner. Det som rör kroppen är för en transperson känsligt på ett sätt som vi cis-personer inte kan greppa. Jag som asexuell cis-person känner också att det kryper i mig då min läggning beskrivs som detsamma som att vara ”könslös” och en ”eunuck”. En eunuck är ju en person som blivit kastrerad och därför saknar en del av den mänskliga kroppen.
Gör om, gör rätt!
Det är otroligt positivt att pastorer, teologer och andra som vill stötta HBTQ-personer även vill inkludera asexuella. Ni ska veta att det betyder oerhört mycket och är välbehövligt! Asexuella är inte självklart inkluderade överallt och blir ofta ifrågasatta. De räknas ofta inte med i samtal som rör HBTQ-personer och det finns därför ett stort mörkertal om det psykiska lidande som många utstår i form av t.ex. minoritetsstress, utanförskap och osynliggörande. Och vad gäller erfarenheter av omvändelseförsök. Många asexuella orkar inte komma ut och det gäller även inför nära vänner och familj, även om de i övrigt är bejakande gentemot HBTQ. En stor tyngd är det att möta okunskap och felaktiga uppfattningar. De blir också skrivna på näsan och mansplainade och får höra att: ”Sådär kan det ju inte fungera!”
Att komma ut som asexuell inom frikyrkan är också speciellt med tanke på att dessa sammanhang är väldigt amatonormativa och har en uppfattning om att sexualiteten hör hemma inom den tvåsamma relationen. Asexualitet kan dessutom sammanblandas med en negativ inställning till sex och så klart celibatet som inte alls har med detta att göra, då celibatet är en livsstil som väljs medan asexuell är en läggning och del av identiteten. Ordet ”asexuell” är för de flesta inte en läggning utan ett ord som beskriver en känsla, ett uttryck eller något helt annat. Att stå upp för sin identitet som asexuell är därför att ta ett väldigt modigt steg.
Asexuella unga har förväntningar på HBTQ-bejakande sammanhang på ett annat sätt än de som är äldre. Det blir mer och mer etablerat som en läggning och det finns unga som därför förväntar sig att bli bemötta med samma respekt som personer av andra läggningar. Asexuella har dock sina egna utmaningar t.ex. på grund av att de inte har skydd i diskrimeringslagen. En stor del av asexuella brottas med oron och sökandet efter meningsfulla relationer och det kan vara därför en söker sig till kyrkan för stöd och hjälp.
Jag uppmanar Per-Olof Eurell att korrigera sin bok. Om han önskar inkludera asexuella – var god att ta reda på vad det handlar om först. Det kan innebära väldigt mycket då det finns en stor bredd men det kan faktiskt aldrig handla om att sakna könsorgan då de ord som beskriver mänsklig sexuell läggning har med upplevelsen av attraktion att göra.
Jag vill också uppmana er teologer, pastorer och präster att tänka efter före. Dra inte för snabba jämförelser! Uttala er inte om asexuella om ni inte först har intresse av att lyssna och lära er vad asexuella själva uttrycker är deras utmaningar i vardagen. Om ni möter en ung asexuell person – var god att ha i åtanke att den personens dröm kanske är just att få gifta sig en dag. Det kanske inte är så, men att uttala sig att ”asexuella inte kan tillägna sig äktenskapet” är ju otroligt okänsligt med tanke på hur många asexuella som oroar sig över just den saken.
Jämför inte asexuella med kastrerade människor. Det är fruktansvärt och mitt hjärta brister! Eunucker i alla ära, vi har mycket att lära oss om människor som under historiens gång utsatts för utanförskap och det är fantastiskt att Jesus vill lyfta upp dem som våra förebilder! Men akta er – för det kan lätt missuppfattas. Vad är det ni menar egentligen? Lyft näsan från bibelsidan och tänk efter en stund – är det verkligen så ni tror att dem som går med asexuella flaggan i en Pride-parad, exempelvis, önskar bli omtalade?
Jag har tänkt på en bild när jag läst den här boken och jag ber er att tänka på att jag är pastor och teolog själv, så denna tillsägelse är lika mycket ägnad åt mig själv. Men såhär har jag tänkt: att vi pastorer som är så vana vid att bli lyssnade på och uttala oss om saker och ting ofta är som stora, kraftiga elefanter. Elefanter är godmodiga djur, och på samma sätt tror jag att många av oss pastorer vill väl i det vi gör! Men när jag ser hur pastorer kan uttala sig om asexuella utan att först visa respekt nog att sätta sig in i vad det innebär är det som att se på en elefant som vill gå in i en porslinsaffär. Jag vill utropa: ”Nej! Akta! Det är ömtåligt!” Men jag hör både ”krisch” och ”krasch”.
Asexuella personer är starka personer. Det måste de vara om de vill stå upp för sig själva. Men de är också ömtåliga och naturligtvis ovärderliga. Visa respekt och varsamhet. Jag ber er alla pastorer, präster, teologer och övriga.
Det är inget fel med att vara elefant. Men tänk på att först använda era stora, fina öron!
Stark som döden är kärleken, Lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom? - Höga Visan 8:6-7
Betaniakyrkan i Örebro, som jag kallar för Kärlekens Kyrka i min text pga den omsorg som finns där.
Det är söndagen innan fastan och jag sitter hemma i min lägenhet och tragglar med denna text. Temat enligt kyrkoåret är ”Kärlekens Väg” och jag fylldes efter gudstjänsten med en stor inspiration att skriva en predikan. Det skulle bli en predikan från det aromantiska perspektivet och den skulle handla om den Kärlekens Väg jag själv varit ute på, då jag lärde mig om vad aromantisk var för ett par år sedan och påbörjade en livsomvandlande process. Men jag känner att det är svårt att få ihop en regelrätt predikotext (orken tryter) så här kommer en helt vanlig bloggtext med tankar om Kärlekens Väg, att finna sig själv i aromanticismen och aromantic awareness week som börjar i dag.
De som följer denna blogg och även min Instagram där jag skriver mycket om både asexualitet och aromanticism vet att jag är troende kristen av den frikyrkliga sorten. Det finns mycket fördomar om religiösa och frikyrkliga framför allt. Om identiteterna aromantisk och asexuell finns också stor okunskap och fördomar. Jag har dock tänkt med denna blogg att jag inte skulle förklara så mycket utan försöka våga att skriva fritt utifrån mitt perspektiv. Jag tror det också är därför det känns viktigt att lägga ner den första idén om att skriva en predikan på detta tema, det ville sig inte riktigt och det hindrade mig från att uttrycka mig i alla fall i kväll.
Jag förstod att jag var aromantisk och asexuell för ett par år sedan då jag var 37 år gammal. Innan hade jag aldrig tänkt om mig själv att jag skulle kunna höra hemma i någon queer identitet, jag tyckte bara att jag var icke-fungerande och annorlunda på något vis som jag inte förstod mig på själv. Därför har jag inte pratat om mina erfarenheter, tankar och känslor på de här områdena. Jag levde i en uppfattning att jag inte hade något att komma med, och det tärde också på mitt självförtroende. Tanken med den här bloggen är att öva mig på att uttrycka mig från detta unika perspektiv. Jag hoppas att ni som följer bloggen blir inspirerade av det. Egentligen skriver jag mest för min egen skull, även om det är väldigt roligt när det lämnas kommentarer eller jag får ett DM på Instagram av någon av er som känner igen sig.
Jag var i Kärlekens Kyrka i dag. Den heter egentligen Betania och är en Equmeniakyrka i Örebro där jag bott sedan 2006. Jag flyttade hit då för att gå pastorsutbildningen. Betania blev den församling jag var både medlem i och praktikant under min utbildning. En liten församling med hög medelålder men med en otroligt varm gemenskap och pastor Noomi (som jag också fick träffa i dag) hade så otroligt stor tilltro till mig som pastorskandidat. Efter att jag slutat som pastor och jobbar med annat yrke just nu (jag är fortfarande ordinerad men inte i tjänst) har jag inte riktigt känt mig hemma någonstans och jag har gått igenom väldigt livsförändrande processer de senaste åren som också gjort mig vilsen. Därför berörde det mig verkligen att komma hit i dag. Jag blev så välkomnad och självklart inkluderad och jag mindes känslan av att vara ung och ha stark tro på Gud och min egen förmåga att vara pastor. Kanske hittar jag tillbaka till det så småningom. I alla fall trivdes jag av upplevelsen att vara en viktig och faktiskt älskad person. Den kärleksfulla gemenskapen som kan vara i en församling, det är en mycket speciell form av kärlek.
Innan jag visste att jag är aromantisk, att det är en läggning, var jag väldigt orolig. Jag trodde det måste vara något fel på mig då jag aldrig känt något sådant i mitt liv. Ett annorlundaskap som så klart inte syntes och märktes på utsidan. Om jag försökte säga något om det till mina vänner kände jag mig inte riktig betrodd heller utan det viftades bort. Jag hade viftat bort det rätt bra under min uppväxt och ungdomstid också, jag var ju inställd på helt andra drömmar i mitt liv. Men då jag passerat 35 började det bli ett problem för mig.
Även om vi lever i ett samhälle som är individualistiskt och där det är fritt för alla att leva som de vill blir vi ändå väldigt påverkade av normer. De liksom kryper sig in under skinnet. Om romantisk kärlek är centrum för alla andra och det saknas i ens egen erfarenhet så undrar en ju självklart vad som inte stämmer. Jag tror inte alloromantiska inser hur mycket tid de lägger ned med att tänka och prata om romance och samma gäller för det sexuella, även om det inte är det jag vill fokusera på just nu: det är ju aromantic awareness week.
Är aromanticism queer och en del av HBTQIA+? När jag lärde mig om detta och kom i kontakt med andra aromantiska undrade jag mycket över det där och det kan jag göra fortfarande. Jag tror jag är en person med stort behov av orientering, att skapa sammanhang och rita någon slags karta över tillvaron och hur jag passar in i den. Kanske har det också att göra med en livslång erfarenhet av att inte känna att jag passar in, som gett mig den känsligheten? Jag håller på att erövra ordet ”känslig”, förresten. Jag tycker inte det är något negativt, utan tvärtom ger det mycket fördelar att vara känslig. En sak som det ger är till exempel förmåga att visa förståelse och empati för andra som också lätt hamnar utanför och exkluderas.
Jag har aldrig haft något problem att se aromanticism som en queer identitet eller de aromantiska jag mött som HBTQIA+ och normbrytande. För mig är det något stort och fantastiska med personer som bryter mot normen. Problemet för mig har handlat om att se mig själv i detta nya ljus. Det är en process som tar mycket tid och enormt mycket kraft och mod. Jag har känt av det under den här veckan då det publicerades ett avsnitt av podcasten Priceless Podcast där Mihael inervjuade mig. Jag är så stolt över mig själv att jag genomförde detta och att jag har erövrat ett självförtroende i att jag har ett värdefullt perspektiv och det kändes så bra med Mihael som var så uppmuntrande, inkluderande och bekräftande. Men samtidigt känner jag av att det tagit mycket kraft och jag känner att jag måste vara uppmärksam och snäll mot mig själv nu. Jag håller på att öva mig i att ta hand om mig själv bättre och inte kräva för mycket av mig själv!
Jag känner av behovet av bekräftelse från andra väldigt mycket och har en slags inlärd skam över det, men samtidigt känner jag mig envis och vill inte se det på det viset. Jag vill i stället se med stor medkänsla på mig själv – här har jag som 37-åring vågat byta livsperspektiv helt. Det tar på krafterna och jag borde inte fokusera på ängsligheten utan på styrkan och modet att göra det trots att det är på vacklande ben. Jag borde heller inte se behovet av bekräftelse som negativt utan som en värdefull lärdom för då kan jag förhoppningsvis ha större medkänsla och förståelse för andra som är i min ålder då de kommer ut på något sätt.
”Jag har beslutat att följa Jesus” är en sång som ofta sjungs i frikyrkan. Ja, jag har tänkt på det mycket på sista tiden och tänker att det är helt enkelt det jag gör. Jag följer Jesus på Kärlekens Väg. Den vägen har inneburit att jag, i stället för att Gud skulle göra om mig – som jag bad så förtvivlat om, funnit mig själv i den aromantiska läggningen. Det har inneburit en sån enorm lättnad och frihet för mig att jag inte behöver förställa eller pressa mig – jag kan bara vara mig själv! Det är inget fel med att inte bli förälskad eller älska andra på det sättet. Jag har kunnat frigöra mig från den där krampaktigheten av att det ”borde” vara på ett visst sätt och i stället för att hänga upp mig på den typen av kärlek som jag aldrig känt har jag börjat se och värdesätta mer den typ av kärlek som jag faktiskt känner. Det är otroligt värdefullt. Att jag äntligen blivit trygg i mig själv på det här området har också varit viktigt för att frigöra mig så jag kan börja älska mina medmänniskor bättre vilket också är hälsosamt.
Nu går vi in i fastetiden. Jag brukar alltid misslyckas med planer på att fasta från olika saker. Men detta år har jag lekt med tanken att inleda en aromantisk fasta. Egentligen inledde jag den då februari började, men jag är ju frikyrklig så jag är väl van att göra lite som jag vill (skrivet i lite skämtsamt ton, men ändå). Vad innebär då en aromantisk fasta? Jo, jag tänker lite såhär att den skulle innebära att jag vilar mig från stressen att känna att jag behöver utbilda och förklara. Att jag försöker vila mig från oro, för trots att jag ser stark ut på utsidan har jag kämpat med mycket oro över hur min framtid ska bli i och med att jag fungerar på det här sättet. Det kanske är svårt att lägga av sig oro och stress över vart jag passar in, men jag ska i alla fall försöka och ifall sådana känslor kommer upp så ska jag försöka skriva ner dem och ge mig själv tid att reflektera över dem.
En tanke som jag hade tänkt skriva med i min aromantiska predikan (kanske blir den nedskriven någon gång…) är tanken på den Guden som är Kärleken. Tragiskt nog är det inte alla kyrkor som är kända för den kärleken när de till exempel sprider hat och fördomar om HBTQIA+personer. Det tynger mig något så oerhört även om jag inte kan rå för det själv. Jag är i alla fall tacksam över att finnas i sammanhang där HBTQIA+personer uppskattas och bekräftas i sina identiteter, föreningen EKHO har till exempel varit ett sammanhang som gett mig hopp. Församlingen som jag besökte i dag och som jag kallar Kärlekens Kyrka är ett till sådant exempel, en gemenskap som känns trygg.
På framtidskonferensen för EKHO nämndes en artikel som publicerats i en tidning som heter Världen I dag, som är en väldigt konservativ kristen tidning och som alltid uttalar sig väldigt föraktfullt gentemot HBTQIA+. Den hade rubriken: ”Räcker alfabetet verkligen till för allt inom HBTQ?” Den var formulerad så i avsikt att göra sig lustig över de olika bokstäver som finns i akronymet HBTQIA+.
Jag är egentligen inte så intresserad av de här hatiska sammanhangen, vad en tidning som Världen I dag tycker. Skulle jag vända mig till någon skulle jag vilja vända mig till er kristna som är HBTQIA+personer och allierade. Ni som stolt hissar regnbågsflaggor och välkomnar mångfald. Vad anser ni? Finns det utrymme att inkludera även det aromantiska perspektivet eller säger ni som en präst på ett Pride-evenemang sa till mig när jag förklarade den asexuella och aromantiska flaggan: ”Så du tyckte det behövdes ett ord för det?”
Jag tänker så mycket på den unga iranska tjej som var med i ett zoom-möte som spAce Malmö ordnade. Hon var asexuell och aromantisk. Hon berättade att då hon lever i ett land som är väldigt konservativt religiöst finns det inte någon möjlighet att hon kan komma ut, ens inför sin egen mamma, och leva sitt liv enligt den hon innerst inne är. Hon förväntas att gifta sig med en man och skaffa barn. Trots det använder hon sin tid till att översätta information om asexualitet och aromanticism till persiska för en hemsida för att fler ska kunna lära sig om det. Jag tänker på henne denna aromantic awareness week och på att sådana som hon måste inkluderas i orden: ”Kvinna. Liv. Frihet.”
Jag tänker på the Rainbow Educator vid namn Azhai som är icke-binär och aromantisk och från Indien. Vi fick möjlighet att lyssna på honom under en digital aromantisk konferens som spAce Malmö ordnade förra året. Hen berättade att det är svårt som en person av låg kast att göra sin röst hörd och bli lyssnad på även om det är så att en är mer påläst i ämnet. Hen känner sig ofta osynliggjord i HBTQI-communityt där hen bor – blir sedd som en gay-kille och hens identitet som icke-binär och aromantisk förbises ofta. Hen sa att det var så skönt att få prata med andra aros för att hen inte kände fler än sex stycken i hela Indien som var aromantiska, ändå pratade hen så självklart om hur aromantiska, och särskilt aromantiska kvinnors rättigheter och behov måste respekteras!
Jag tänker på hen och på den iranska unga kvinna som redan nämnts denna aromantic awareness week och hoppas att någon som läser detta i alla fall får höra talas om dem och deras situation. Det är lätt att gripas av Jante-lagen och tänka att jag inte kan göra så mycket och att jag borde förstå att det aromantiska perspektivet inte är så välkänt och därför inte kommer med, men då minns jag dessa två personer och tänker att varför skulle jag inte prata om detta och förvänta mig att andra också skulle tycka att det här är viktigt?
Och med tanke på det där med alfabetet…. Räcker det ens till? Ja… det svenska alfabetet har ju 28 bokstäver. Det krävs att du kan alla de 28 bokstäverna för att läsa alla de där berättelserna i Bibeln som den kristna tidningen Världen I dag i alla fall påstår sig tycka är viktiga. Jag har läst berättelserna i Bibeln och slås av den bilden av en Gud som beskriver sig som en herde som släpper allt för det där enda, lilla fåret som inte ännu inkluderats i fållan. Och som beskriver sig som en städande kvinna som vänder upp och ner på hela sitt hem, och ligger på knä och sopar i mörka vrå tills hon hittar det där enda myntet som hade kommit bort.
Hela alfabetet behövs, alla identiteter behövs om vi ska, som det står i Efesierbrevet 3:18, förmå ”fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller” oss.
Vi behöver mångfalden för att förstå Guds kärlek. Det aromantiska perspektivet behövs. Jag hoppas jag fortsätter tro och trotsar min ängslighet och skippar perfektionen och fortsätter att försöka öva mig i att uttrycka mig och skriva utifrån det aromantiska perspektivet.
Fredagskvällen den 2 september fick jag äran att predika under regnbågsmässan som Svenska Kyrkan ordnade under Nerike Pride i Örebro. Den var i Olaus Petri kyrka. Och jag predikade med temat ”Vem är din nästa när du går igenom en komma ut-process?” Och här kommer alltså den så ni kan läsa. Jag är ordinerad pastor inom ett frikyrkosamfund som heter Equmeniakyrkan, inte i tjänst i församling just nu utan mitt engagemang inom kyrkan är ideellt och mestadels i en förening som heter Ekho Mälardalen. (Finns på Instagram som @ekho.malardalen . I början av texten här kommer också bibelstället som jag predikar utifrån.
”En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.” Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!” – Lukasevangeliet 10:25-37
I dag denna gudstjänst under Nerike Pride utmanas vi av Jesus i berättelsen om den barmhärtige samariern. Och jag inbjuder er att ställa frågan – vem är din nästa när du går igenom en komma ut-process? Och även: hur kan du vara den där som är en nästa för någon annan – som inte bara går förbi utan använder dig av din tid att visa en annan människa barmhärtighet?
Ja, jag sa att Jesus utmanar i den här berättelsen – det bränner till i dem som lyssnar när han lyfter fram en samarier som deras förebild. Särskilt för den laglärde som ställde frågan. Han var egentligen inte ärligt intresserad av vad Jesus lärde utan sökte efter något att kunna anklaga honom för. Den laglärde representerar de privilegierade i samhället – någon med makt och inflytande, någon som är van vid att de andra lyssnar på det han har att säga och visar honom respekt. Någon som känner sig hotad av att Jesus lyfter upp de marginaliserade i samhället och ger dem både uppmärksamhet och en röst. De mäktiga vaktar över sina privilegier men vi vet att Jesus inte var rädd utan vågade vara skarp mot dem in i det sista, även om det skulle kosta honom livet på ett kors.
Samarier var något som den laglärde inte ens ville ta i sin mun och uttala – sån avsky fanns gentemot detta folkslag. De blev bemötta med fördömelse, främlinggörande och utanförskap. Men han var ändå tvungen till slut att erkänna – den som var en nästa i berättelsen var den person som inte bara gick förbi när en medmänniska behövde stöd och hjälp utan visade barmhärtighet genom sina handlingar.
Såhär under Pride uppmärksammar vi särskilt dem som är i minoritet och finns utanför cis- och heteronormen. Så länge det finns en enda hbtqia-person – i vårt land eller i resten av världen – som är utsatta för våld och hot på grund av vilka de är så är det tydligt så: Pride behövs. Och vi vet – det sker inte bara i andra länder, och inte bara för en person – det är många som har det otroligt svårt! Det finns också olika sätt att vara utsatt: det kan till exempel handla om att inte få vård som transperson, att hela tiden som bisexuell känna sig ifrågasatt, vara rädd för att bli mobbad om de andra i klassen förstår att du är gay, att inte bli representerad i media på ett respektfullt och värdigt sätt – eller som asexuell eller aromantisk vara helt osynliggjord.
Frågan om vem som är en nästa mitt i en komma ut-process har jag burit med mig ända sedan jag för 1,5 år sen kom ut som asexuell och aromantisk. Vad det betyder – ja det kan vi prata mer efteråt eller i morgon om vi ses på Cafe Nicolai, du kan googla och söka information – det finns hela tiden nya saker att lära inom hbtqia+.
Under hösten 2020 då jag funderade över hur jag kunde bli en god allierad till andra brottades jag också med det faktum att jag aldrig förstått mig på min egen sexualitet. Jag var 37 år gammal och smärtsamt medveten om att nu gick det inte längre, jag var tvungen att gå till botten med varför det intefungerade här på insidan. Jag har alltid vetat att jag varit annorlunda, jag har känt mig trasig på insidan men visste inte hur jag skulle förändra mig. Jag fick höra om att det fanns något som hette asexuell men trodde absolut inte att det kunde vara jag. Men eftersom jag ville vara en god allierad – så såg jag till att låna hem böcker även om det här för att lära mig. När jag öppnade de böckerna så kunde jag känna igen mina egna erfarenheter på det här området – för första gången i mitt liv. Jag fick också lära mig om att det finns något som heter aromantisk – och det blev den pusselbit som fick allt därinne att läggas på plats.
Men vad gör man? 37 år gammal? Då man plötsligt sitter hemma i sin soffa och börjar inse – jag ÄR inte inom heteronormen – jag är något annat. Vem pratar man med? Vart vänder man sig? Vart blir man tagen på allvar?
De fanns där! Queera personer – asexuella och aromantiska, pansexuella, lesbiska, transpersoner, polyamorösa och många fler av olika identiteter. Såna som visste var det innebar att bryta mot normer och ha känt den där trasigheten på insidan – som visste precis vad det var jag behövde: inkludering och bekräftelse på att jag inte behövde ändra på mig. De stöttade mig. De lyssnade på mig. De tog sig tid. De svarade på mina frågor. De uppmuntrade mig – vi är många som inser detta i 30- 40-års åldern eller ännu äldre. De förstod att denna identitetsprocess jag var inne i var en stor och viktig grej och de fanns där när mitt inre skakades om i sina grundvalar.
Jag lärde tex känna en person som identifierar sig som fetischist. Av honom lärde jag mig mycket av vad det är att ha en sexualitet som går helt bortanför alla normer och han fick mig att tänka helt nytt. Han lyssnade på mig och tog mig på allra största allvar. Vi pratade först online, men möttes på riktigt förra året då jag var i Göteborg för West Pride.
Han frågade mig: ”Vad ska du mer göra nu när det är Pride? Jag ska i alla fall gå till nån klubb i kväll.” Jag log och sa att: ”Det enda jag vet är att jag ska gå på en Regnbågsgudstjänst i domkyrkan.” Han frågade om han fick följa med. Han hade inte varit i kyrkan sen konfirmationen. Men så sa han något som tog tag i mig: ”Får en sån som jag komma till kyrkan?”
Jag sa: ”Det hoppas jag! Det står ju i annonsen för Pride-gudstjänsten att alla är välkomna.” Men det grep tag i mig för jag vet ju – att även dem som glatt kan gå med regnbågsflaggor i en Pride-parad lika gärna kan uttala sig att de tycker att fetischister inte passar in där eller får synas där!
Men det blev ett jättefint bemötande på regnbågsmässan i Göteborgs domkyrka. Och det betydde mycket för mig i min egen identitetsprocess att jag fick sitta där tillsammans med en vän som tagit sin tid att lyssna på mig, som tog mig på allvar och gav mig det stöd och bekräftelse jag just då behövde. Jag har faktiskt berättat för honom att jag började tänka på honom med titeln: den barmhärtige fetischisten. Och ja, jag har frågat om jag får berätta om det här i min predikan. Och jag ville så gärna göra det för jag vet att det är sällan fetischister blir omnämnda på ett positivt och respektfullt sätt.
För det finns personer som i vårt upplysta och demokratiska land fortfarande blir utsatta för främlinggörande, fördomar, blir sedda till och med i avsky därför att de blir missförstådda. Det finns fortfarande personer som känner sig otrygga och hela tiden måste ställa sig frågan: Får en sån som jag vara med här? Till och med kan steget över tröskeln till en regnbågsgudstjänst kännas stort och lite läskigt – där behöver vi välkomna tydligt och därför vill jag också säga såhär: Du är sedd, älskad och inkluderad här! Du får vara här och du får synas här.
Till slut i denna predikan vill jag då likt Jesus utmana! I alla fall önska för min egen del men också för Guds församling – att vi går ut från denna regnbågsgudstjänst och försöker likna lite mer den barmhärtige fetischisten! Att vi när någon kommer ut inför oss tar dem på största allvar. Att vi visar medmänsklighet. Att vi ger dem av vår tid – framför allt tar tid för att lyssna. Att när vi går i Pride-park i morgon eller i paraden gör det med stor respekt för alla dem som går med sina Pride-flaggor – tänk på, någon går där kanske på darriga ben – med sin flagga för allra första gången! Och behöver höra orden från dig: var inte rädd – du är älskad och du är VIKTIG. Amen.
The Aromantic Perspective 