(Jag blev i söndags inspirerad att skriva den här texten. Den är i form av en predikan för den berör saker som jag tänkt på när jag kan ana attityder och kommentarer om att ”det här borde vi inte prata om i kyrkan”. Så det är en väldigt ”kristen” text om en kan säga så, men ta den för vad den är, läs och reflektera kring vad just du tycker. För mig är det personliga tankar som jag burit på under helgen och som resulterade i denna text.)
”En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogsföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten? Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.” – Lukasevangeliet 13:10-17
Jag rasslar med nyckelknippan i det fuktiga mörkret när jag återvänder hem från en krävande arbetsdag. Hjärtat är lite tungt. Jag vet inte vad jag ska laga till och äta och inom mig snurrar tankarna. Jag vet inte riktigt vem jag ska ringa och prata av mig till? Fönsterrutorna i huset där jag bor gapar tomma. Men så får jag upp låset och stiger in i hallen, tänder lampan. Det kommer en skepnad tassande med ett ”kurr” och innan jag fått av mig skorna och jackan har den långsmala kroppen sträckt ut sig på rygg framför mina fötter och griper med klorna i trasmattan. Jag sätter mig ned på köksgolvet och känner den mjuka kinden i min hand. Snart sitter jag på det slarvigt uppdragna överkastet på sängen med en tekopp i handen och den lilla tyngden vilande mot benet. Det är bara en katt, säger de.
En person som jag lärt känna över nätet skriver ett inlägg där den ber om stöd i en svår situation. Jag skickar en bild på en tass och två mjuka öron. Det är fler som uppskattar dessa bilder. Och snopet har jag sett gång på gång när en vän är på besök och kanske sitter i soffhörnet och berättar om något som är lite ledsamt – tror ni inte att plötsligt ligger där någon i deras knä? Jag besökte i söndags en gudstjänst där det vad en Tacksägelse över en äldre dam jag känt genom församlingen. Hon var så glad när jag kom med Abbe på besök för flera år sen då han fortfarande var en kattunge och när jag la honom i hennes knä la hon sin hand över denne lille och bad att han skulle bli en katt som fick ge mycket glädje.
När jag sitter med katten bredvid mig tänker jag på allt det som hänt under de senaste åren då jag haft honom. När mitt liv varit i olika förändrings- och omorienteringsprocesser har jag så klart fått stöd från olika människor men det också andra reaktioner som kommit fram. Jag har blivit ombedd och förmanad att jag inte borde prata så mycket om saker och ting som sker på insidan. Det är tydligen svårt att förstå sig på för många och det finns även dem som påstår att sådana här saker passar det sig inte att prata om i kyrkan. Jag är inte just nu anställd som pastor men visst har jag ordinationen fortfarande, en teologisk utbildning i botten och även om jag fått utvecklats mycket dessa år också vad gäller den saken har jag min personliga tro som grund i livet. Därför kan jag med trygg övertygelse göra denna reflektion: att ja, det finns ett ord som inte passar sig att säga i kyrkan. Men det stavas inte med tre bokstäver med S i början och inte heller börjar det på F. Det ordet som jag hävdar inte passar sig att säga som kristen vare sig du står i en guld-dekorerad kyrka eller på en parkeringsplats ute på stan en torsdagskväll det börjar på B och det är det här ordet: ”bara”.
Ni behöver inte vara rädda för det här ordet är ju inget nytt ord. Det har funnits med ett tag och det fanns redan på Jesus tid. ”Det är ju bara ett barn!” reagerade lärjungarna med när Jesus presenterade den han tyckte skulle vara deras förebild. ”Det är ju bara en kvinna!” utbrast de vid ett annat tillfälle och kunde med förfäran konstatera att hon dessutom var samarier. ”Du är bara en tiggare, du ska vara tyst!” snäste dem till den blinde Bartimeos som satt vid vägkanten, men han bara ropade ännu högre efter Jesus. Och här i den berättelsen som citeras ovan från Lukasevangeliet 13 så finns den här attityden: ”Den här krokryggiga kvinnan har bara väntat i arton år, hon kan gott komma tillbaka – det är ju bara att vänta en dag till!”
Men den där Jesus är annorlunda. Han är genast beredd och ber henne inte att vänta eller stå i någon kö. Efter mötet med honom kan hon äntligen räta på sig. Och han vänder sig till dem som ser på och säger – om någon är i behov handlar det inte om ”bara” oavsett om det är en oxe eller åsna som behöver vatten, eller en Abrahams dotter som väntat på att kunna stå rakryggad.
För den som gått och burit på skam över sin sexualitet under sin uppväxt kan det vara en liknande upplevelse då en får höra att: ”Du behöver inte ändra på dig. Du är giltig (valid).” Plötsligt händer det något. Du har ett perspektiv, något att säga om saker och det är en befrielse att finna kontakt med andra som har ungefär samma eller liknande upplevelser.
Men för den som inte upplevt detta själv kan det ses på med skepticism och då kan det hända att det där ordet kommer fram: ”bara”.
”Det är väl ingenting!” vet vi att många cis- och hetero-personer reagerat när de ser Pride-tåget passera i sin stad. ”Varför ska det bara handla om sexualitet hela tiden?” säger de som aldrig blivit kritiserade för sin kärlek och sina relationer.
”Pronomen är ingenting viktigt för mig, det är bara ett ord!” kan en cis-person yttra sig under pronomen-rundan i samtalsgruppen. Det kan ju vara så. Men i gruppen kanske det sitter en person för vilken det rätta pronomenet inte är ett ”bara” utan betyder ett stort och viktigt steg som den är nervös inför att säga inför andra.
”Vi är alla fetischister!” skriver en tidning glatt och för fram budskapet att det ”bara” är att lägga till en outfit i ett läckert material för att krydda sexlivet. Men för den som inom sig burit på detta sedan unga år handlar det inte bara om en del av livet utan om att känna sig hel som människa. Men vad ska den personen välja? Forstätta finnas i det fördolda eller bli öppen med vem den är, med den risk det innebär att vara annorlunda?
”Det får inte ”bara” handla om sex!” kan aromantiska personer få höra. De möts med fördomarna om att de är ytliga och känslolösa och deras sätt att leva i relation avfärdas om de inte går att passa inom de romantiska ramarna. De får också höra: ”Det går inte att leva på ”bara” vänskap.” Och en pastorskollega sade bestämt till mig när jag berättade om att många aromantiska är polyamorösa: ”Det där kan bara inte kyrkan stå bakom!”
Samma dag var det min lokala församlings ordförande som ringde, för att höra hur det var med mig nu när jag ju ”Hittat mig själv” som hon läst på min Instagram. Hon höll med mig om att det här med HBTQI var väldigt viktigt men sade om asexualitet att: ”Det där behöver du ju inte prata om!” Då må ni tro, att denne tidigare pastorn i församlingen, den som ägnat så mycket tid att lyssna på och stötta andra blev liggande på köksgolvet och grät – för hon stod i en av sitt livs mest omvälvande processer och fick det bemötandet av församlingsledaren att hon var ett: ”bara”.
”Ni som har lust att prata om HBTQIA+ och kyrka, ni kan höra av er nu!” skrev jag den kvällen på min Facebook-status. Då kom ett Messenger-meddelande från en som gärna ville diskutera. Jag uppfattade inte att hon fanns inom kyrkan utan däremot i andra HBTQI-organisationer, en person som var väldigt kunnig och belevad inom dessa frågor både i samhälle, Pride-evenemang och politiken. Och hon skrev: ”Är det verkligen att vara queer om en bara är ace?”
Men då ska ni förstå att trots mina tårar och att det ibland kan göra ont så fastnar den där etiketten med texten ”bara” inte längre på denna kropp. För jag har sett till att vända öronen till andra röster som har större inflytande.
Till exempel icke-binära röster på den digitala aromantiska konferensen anordnad av SpAce Malmö. Lovingly Loveless talade med uppmaningen att våga omfamna aromanticism , om det är en identitet som känns rätt för dig – våga identifiera dig. The Rainbow Educator från Indien hade budskapet att aromantiska personers känslor och identitet självklart ska tas på allvar. Och Tinyflower läste sin dikt om att finna sig själv i att vara asexuell, aromantisk och autistisk – att det var som att äntligen kunna andas och bygga ett hem där den kan känna sig trygg.
I de asexuella och aromantiska spektrumen är en cis-person inkluderad men får lära sig att lyssna och kortfattat delge sina pronomen som alla andra. Där verkar det inte finnas några gränser och framför ord som vänskap, afobi, microlabels, platonisk attraktion och så vidare finns inte ordet ”bara”.
Då AVEN, det internationella asexuella nätverket för utbildning och synliggörande, ordnade en digital konferens 2021 fanns paneltalare från världens alla kontinenter förutom Antarktis. Och att asexuella inte bara finns i väst det blir också tydligt om en följer med YouTubern Queers of the World till Indien i sitt möte med Kunal. Kunal identifierar sig som aromantisk, gender-fluid och asexuell. Den säger i videon: ”Jag trodde först att asexuella var tråkiga eftersom jag hade den synen på mig själv. Men då jag kom i kontakt med andra asexuella förstod jag att de är fantastiska människor. Kanske betyder det då att jag också är fantastisk!” För en person som Kunal och de andra i nätverket Indian Asexuals finns inte ordet ”bara” med i bilden.
Så står jag på olika platser i Sverige och ser på de unga som går i Pride-tåget med sina ace-flaggor. De bryr sig inte om att vänta ”i arton år” och verkar inte heller lyssna på de upprörda röster som ber om att vi ska förstå att ”Detta är för komplicerat och fortfarande för nytt”. De är de starkaste personer jag känner till för de går i Pride-tåget, rakryggade och står upp för sig själva oavsett vad läkare, HBTQI-föreläsare, läroböcker, utbildningar och andra har att säga om vad asexualitet är och om det hör hemma där eller ej. Jag gick själv med på Pride med ace– och aro-flaggan och bredvid mig gick en präst som rynkade pannan när jag försökte att förklara det här med att inte känna romantisk attraktion. Men mitt i leran i Örebro stadsparken där Pride-tåget slutade rusade en ung person fram och utbrast glatt: ”Vad glad jag blev av att se dina flaggor! Jag är aromantisk jag också.”
När jag möter dessa unga kommer jag ju naturligtvis att tänka på ett bibelord som jag hoppas att jag, och alla andra präster, diakoner och pastorer som går i Pride-tågen har med sig som en minnesvers och det är ju 1 Timotheos brev 4:12: ”Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek och tro och renhet.” Det är den bibelversen jag också tänkte på när jag lyssnade på influencern Ace Dad Cody Daigle-Oreans då hen berättade att hen förstod att hen är asexuell efter att ha läst en ung persons text om det på Tumblr. Inom de asexuella och aromantiska spektrumen verkar det inte passa med det där ordet ”bara” framför ordet ”ung”.
Nu får ni ju lugna ner er lite då ni läser den här så kallade predikan… Jag är ju egentligen inte någon särskilt kunnig eller erfaren person. Visserligen pastorsutbildad och aktiv bibelläsare sedan unga år men inte har jag läst spaltmeter om queer teologi eller någonting sådant. Jag är ju bara en person som fick en stark upplevelse då hon läste om asexualitet och aromanticism och vet hur det rätade hennes rygg.
Men om jag ändå ska uttala mig om vad som passar sig i kyrkan eller ej, eller rättare sagt i Guds rike… Så tror jag att det i matsalen i Guds rike dukas upp ett festligt bord färgrikt dekorerat med flaggor av många olika slag. Där sitter det fetischister och andra som överallt annars inte riktigt passat in. Här är de inkluderade som de hela människor de är! Olika könsidentiteter i en mångfald som gnistrar i sin rikedom. En transkvinna som under sin livstid fått utstå hot och varit tvungen att fly sitt hemland. Lesbiska, icke-binära, polyamorösa… ja, kanske en och annan till och med är en neurotypisk cis-person? Mitt bland alltsammans utsträckt på bordsduken så klart – katten, i all sin härlighet. Vadå? Trodde ni att katten skulle finna sig i något annat?
Men Elin! Kanske någon då protesterar. Finns det då ingen gräns? Tappar då inte detta med Guds rike sin udd?
Jo, men det är du faktiskt så att det finns Något som faktiskt inte kan få utrymme här. Som inte får komma in, som inte platsar i Guds rike. För vilket den tunga Pärleporten faktiskt är stängd och som får förgöras och vara kvar utanför.
Och det är ju det där ordet: ”bara”.
The Aromantic Perspective 