Feeling so proud to be aroace right now. ☺️ And to have come so far in my journey of validating myself.
I met a man I know at the bus. He said that he and his wife had realized before even I did that I had this journey ahead of me. They might not have thought it to be aroace back then, but he said: “We saw it on you that you didn’t like guys.”
I’m thinking of what my good friend @proudfetishist said once – if I’d like for “aro” to be written on my forehead so it’d always be visible. Maybe my queerness IS visible, for those who are open enough to see it.
At least I’m proud of having opened my eyes myself. Now I can see myself in a whole new perspective. And finally I’m proud of myself.
The pastors Jonas and Lasse who I look up to so much.
I’m at Stockholm Pride this week (yaay!) but before I got here I was at an event with a couple of days of community with the Swedish Christian LGBTQIA+ group EKHO. I’ve been a part of this group since around 2015 when finally I decided to leave a church I worked in as a youth pastor, because I couldn’t stand the view on LGBTQIA+ people. They gave me the hope that it’s possible to be LGBTQIA+ and also an affirming ally and still be Christian. 😌 When I came out as aroace a couple of years ago they were also very welcoming and I love being a part of this community.
During these days we’ve had many things: queer Bible study (where I realized that Ruth must be a true aromantic hero! 😍), sharing life stories for example from a person who used to be a leader in the Salvation Army but had to leave because he wanted to include queer people and also found himself being a part of the queer community along the way. We also prayed together.
In this photo you can see two pastors: Jonas and Lasse. They mean so much to me as role models and they have so much to tell from their life of being open gay, Christian and pastors.
If you’re a queer person of faith who has been mistreated by church or any other religious community you’ve been a part of remember that you’re LOVED. By God and also it’s possible to find a loving community of other believers. And if you’ve decided to leave the religion behind because your heart – just remember that it was never your fault and I hope you can find a community where you can heal. ❤️🌈🏳️⚧️🏳️🌈
I really want to say: All you *** repulsed aces! You’re so precious and I so happy you’re here.
You’re here, you’re queer. You’re valid.
I’m not really that kind of ace myself. But I’ve learnt so much from you how to embrace my own kind of asexuality. Meeting you, listening to you and to see your pride is one reason why I own ace heart has started to heal.
You don’t always feel welcome and celebrated in queer spaces and even can feel left out in aspec spaces. I know that and I’d like that to change.
You are so beautiful! And of course – we all aces are. Our community is beautiful in its diversity.
En bön inför Pride inspirerad av Bibelordet från Efesierbrevet 6:10-17 och 1 Korinthierbrevet kapitel 3:
Hämta nu styrka hos Herren, av Guds oerhörda kraft.
Ta på er Kärlekens rustning, så att ni kan hålla stånd mot hatets och fördomarnas lömska angrepp. Ty det är inte Gud vi måste kämpa emot utan samhällets normer, människors fördomar, okunskap och rädsla mot det som är annorlunda. Ta därför med er den styrka som Guds kärlek ger, så ni kan göra motstånd och stå upp för alla människors lika värde.
Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar. För när ni går gör ni det inte enbart i er egen kraft. Utan med styrkan hos alla dem som gått före.
Ta på er som skor på dina fötter villigheten att gå i en Pride-parad och vara synlig i er stolthet och glädje över att vara er själva men också till försvar och beskydd för andra i behov av stöd.
Håll era flaggor högt. Deras färger är som en sköld mot normer, fördomar och förminskande attityder. Gud ser varje människa för den de är innerst inne med sina kärleksfulla ögon.
Alla onda, brinnande pilar ska slockna. På all själviskhet, hat, fördomar och våld finns ett slut. Bara dessa tre består: tro, hopp och kärlek. Och störst av dem alla är kärleken.
Quote from the book “I am ACE” by Cody Daigle-Orians, known on social media as Ace Dad Advice
I’m reading “I am ACE” by Cody Daigle-Orians who is also known as Ace Dad Advice on social media.
This chapter is about coming out. They’re very clear in the beginning of the chapter that you don’t owe to anyone to come out. If you choose not to come out to anyone about being asexual or any queer identity that’s totally valid and it’s up to you.
But they also shares his thoughts about why they think it can be very meaningful to take that step and to be open about it. First of all that it can be empowering for yourself but also because it can mean something for others.
I’ve been thinking about this a lot, too. I’m a very open person and I decided very early in my process of understating myself as aroace that I wanted to come out. I was tired of not being able to express myself and my feelings, I guess. I was tired of my perspective being invisible. Something like that.
But I’ve also thought about that it could be important for other people to take that step and understand themselves and maybe think it’d be possible for them too to come out.
The decision to come out is totally up to you and should not be for any other reason than for your own sake, and it’s important to feel safe, that’s what I believe to be true. But if it can make it a little bit more possible for someone else to accept themselves and be open about who they are – that’s a beautiful thing, right?
Please feel free to share your thoughts about this. ☺️ And remember you’re valid whatever you decide to do. Every journey is unique and don’t have to be the same.
Detta är en andakt jag ledde online för EKHO, en kristen förening för HBTQIA+personer och allierade. Den utgår från ett bibelord från Lukasevangeliet där Sakarias, som var Johannes Döparens pappa, talar om att hans son skulle bereda väg för Jesus. Orden inspirerade mig att vilja prata om hur viktigt det är för oss kristna att stå upp för andra troende.
Hans far Sakarias fylldes av helig Ande och talade profetiska ord: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och från alla som hatar oss.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar. Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” Lukasevangeliet 1:67-79
Eid ad-adha Mubarak!
Den frasen fick jag lära mig i dag och om att det är en stor högtid i helgen för alla muslimer. Den firas för att hedra hur Abraham litade på Gud. Högtiden firas på lördag och jag får se om jag kommer ihåg att ge den hälsningen till dem som firar om vi möts på någon promenad. Jag tror det skulle bli mycket uppskattat!
Muslimer är otroligt pressade i vårt land. Tyvärr lärde jag mig om den här högtiden genom att läsa på sociala medier att polisen gett tillstånd igen till en Koran-bränning och den ska ske precis utanför portarna vid Stockholms moské när firandet äger rum. I frihetens namn, utropas det. Men vi vet och förstår att det handlar inte alls om det. Det handlar om hat mot dem som är annorlunda.
Det berör mig djupt i mitt innersta. För även om det kan vara knepigt att vara kristen ibland och vi som är aktiva i kyrkan också är en minoritet på många sätt så möts vi aldrig av sådana utmaningar och kan inte föreställa oss hur det är. Det ordnas aldrig provocerande politiska manifestationer med viljan att kränka utanför våra kyrkportar vid jul eller påsk. Jag blir medveten om mina privilegier.
Det blev jag också den gången jag fick möjlighet att komma på en guidad tur i Stockholms synagoga som hölls av min goda vän Rikkert Hasselrot. Jag känner Rikkert genom EKHO men vi har blivit goda vänner därför att han varit ett stort stöd för mig när jag kom ut som asexuell och aromantisk för ett par år sedan. Han var en av dem som grundade första gruppen för asexuella i Sverige. Den kallades för Nätverket Asexuell och startade redan 2005. Men Rikkert är också jude och ordnar därför guidade turer för skolklasser och jag och en annan vän fick också vara med och lyssna. Jag minns hur han berättade om de säkerhetsåtgärder som måste finnas där – övervakningskameror, larm. Judar blir utsatta för väldigt mycket hot i vårt land, något som jag tror de flesta svenskar precis som jag inte tänker på. Jag har i alla fall tänkt på det allt sedan dess då jag gått genom dörren till den frikyrka där jag är medlem. Där behövs bara ett lås med vanlig nyckel. Vi har aldrig blivit hotade.
Snart är det dags för Stockholm Pride och då ser jag särskilt fram emot att komma till Kärlekens Mässa som hålls i Storkyrkan på söndagskvällen. Där har det funnits interreligiösa inslag sedan flera år tillbaka. Det berör mig och jag tänker på orden Sakarias säger om Jesus: ”han skall föra våra fötter in på fredens väg” och hur det särskilt behövs i vår tid. Jag tror också det är viktigt att som kristen under Pride synliggöra och ge utrymme för troende queera personer av andra religioner. För att de i mycket är ännu mer utsatta än oss men också naturligtvis för att vi har mycket att ge varandra. Vi hör ihop.
Passant är en vän jag mötte på Malmö Pride och vi gick i paraden tillsammans. Hon skriver på sitt Instagram-konto @on.aro.ace.ness hur det är att vara asexuell & aromantisk och har många intressanta inlägg om detta med tanke på olika kulturer.
När jag var på Malmö Pride förra året gick jag i paraden tillsammans med asexuella och aromantiska gruppen spAce och mötte där Passant. Hon bodde i Danmark då och kunde därför komma till Malmö men hon bor numera i sitt hemland Egypten. På sitt Instagram-konto skriver hon utifrån sitt perspektiv hur det är att vara aroace: @on.aro.ace.ness och har många intressanta inlägg om detta utifrån olika kulturer. Hon går på universitet nu och upplever det som väldigt queer-friendly och har fått några aromantiska vänner. För mig som svensk och kristen är det otroligt givande att få del av andra perspektiv och samtidigt finns en stark samhörighet varje gång jag möter en person som är a-spec och troende, oavsett vilken tro det är.
Det var så också när jag deltog i den digitala aromantiska konferensen som spAce ordnade februari 2022. Där fick vi bland annat lyssna till en person som är icke-binär, aromantisk och hindu. Hen berättade bla om hur det är att vara kunnig inom HBTQIA+ men ändå inte tas på allvar på grund av låg kasttillhörighet och hudfärg och att hen inte känner fler aromantiska i hela Indien är kanske 6 stycken. Ändå var hen tydlig med hur viktigt det var att det aromantiska perspektivet blir synligt och att aromantiska personers identiteter och känslor blir respekterade! Hen upplevde inte att aromantiska var tillräckligt synliga i HBTQIA+-rörelsen i Indien. När jag lyssnade på hen blev jag ställd för jag tänkte på de privilegier som finns med att leva i Sverige och om hen vågar stå upp för aromanticism så borde jag också kunna våga det! Jag uppskattade mycket också att få lyssna till hen berätta om hur det kunde vara att leva som aromantisk som hindu, kristen eller muslim i Indien. Och det var en speciell känsla att sitta där och lyssna till en person i en helt annan del av världen, och av en helt annan tro men ändå känna sådan samhörighet! För vi har något värdefullt gemensamt.
EKHO och representanter från Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan och andra kyrkor gick i paraden på West Prideoch när de gick förbi stod en grupp med kors och hatiska budskap mot HBTQIA+-personer. Men de svarade med att ropa högre om budskapet om kärlek. Det var starkt att se!
Även utmanande upplevelser borde föra oss samman. När jag besökte West Pride i Göteborg i år fick vi se ett exempel på när kristendomen används i hatets namn. Bredvid paraden stod en grupp med ett träkors och med plakat där det stod hatiska budskap mot HBTQIA+-personer. De ropade sina slagord när EKHO och representanter från Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan och andra kyrkor gick förbi men blev bemötta av ännu högre rop som handlade om hur Guds kärlek gäller alla människor! Det var otroligt starkt att se. En pastor jag känner berättade att samma personer stått utanför deras kyrka där de firat regnbågsgudstjänst och uppträtt hotfullt. Det är det där hatet som riktas mot dem som uppfattas som annorlunda.
Situationen för HBTQIA+-personer inom kyrkorna i vårt land ser väldigt olika ut. I en del kyrkor står biskopar, präster, pastorer och diakoner och andra ledare tydligt upp för allas lika värde, i andra församlingar vågar HBTQIA+-personer inte vara öppna och blir utsatta för både hot och påtryckningar. Vi har dock ändå nätverk som tex EKHO och debatter förs om att HBTQIA+-rättigheter måste respekteras. Men hur ser situationen ut för någon som är inom HBTQIA+ och tex muslim, jude, hindu eller av annan tro?
Jag tror det kan vara en tuff situation. Inte bara med tanke på sin egen församling utan särskilt med tanke på den oroväckande utvecklingen där både transfobi, homofobi och annan queerfobi går hand i hand med grov rasism, islamofobi och annan xenofobi.
Då blir jag utmanad av Sakarias ord i Lukasevangeliet! För jag, som kallar mig kristen, är kallad ut på den där vägen: fredens väg. Att verka för gemenskap, bygga broar, värnandet om dem som är mer utsatta än jag. Det är hoppfullt men också så otroligt svårt för det kräver att jag böjer mig för att lyssna och försöka förstå andra. Det kräver att jag ödmjukar mig och försöker förstå när det är dags för mig att tystna och i stället lyfta fram någon annan.
Hur går dina tankar? Är du själv troende, HBTQIA+-person eller allierad? Vilka känner du samhörighet med? Vilka privilegier kan du se att du har gentemot andra i vårt samhälle? Hur kan vi stötta varandra och bygga broar?
Och en fråga som egentligen kanske bara muslimer själva kan svara på: Hur visar vi på ett bra sätt att vi stöttar dem och önskar dem en fridfull och fint firande av Eid al-adha denna helg? Hur kan vi som kristna visa att vi försöker gå den väg som kallas för fredens väg?
It’s some time since I heard about the Carnival of Aros where aromantic bloggers write about a theme every month, and I’ve been wanting to participate ever since but haven’t until now. I think it’s partly because English is not my native language so I’ve been feeling a bit insecure (you’ll have to keep that in mind if you find some weird grammar or something) and also because I’ve had an idea that there needs to be written about aromanticism in Swedish. But now I feel I’m willing to try! And I’ve written this text with reflections on the topic ”Being aromantic in an allonormative world”. This month is hosted by aspecs-positivity and the link to the roundup post with all the text is here: https://www.tumblr.com/aspecs-positivity/721853063694041088/carnival-of-aros-june-2023-roundup-post
I’m starting off my text with a lighthearted version of the song ”Material Girl” by Madonna since I listened to it when I got the ideas for the text. Being aromantic I’ve always re-interpreted song lyrics to be about something else since songs so often are about romance, so often when I write my blog to express myself from the aromantic perspective I’ve got a song as an inspiration. I’m sure you know to find the original song if you’d like to listen to it while reading.
In an Allonormative World
Kissed no boys No girls, either Couldn’t raise my interest so I had to let them be ”I’ll just deal with that later”, I thought and walked away Didn’t reflect on it that much how differnet I was from other teens When everyone was experiencing those strong feelings of attraction I had other things on my mind than spend my time pining after some ”Mr Right” Wasn’t aware of it back then but I was living in an allonormative world and I was an aromantic girl
So many norms on how a woman should act, look, behave and do with her lifetime After years of feeling broken, inexperienced and confused I’m so grateful I found out about both aromanticism and asexuality Growing stronger everyday I’m learning I do have a valid perspective and I’m finding my voice I’m an aromantic woman trying to learn how to take her place in this allonormative world
The aromantic flag has shades of green, white, grey and black. I love those colors and how I can see them in nature every day. The colors have always been there surrounding me but after finding out I’m aromantic they’ve got a whole new meaning to me. Now when I take my walks on the countryside where I live and see the green fields, white sky, grey stones and black soil I always think of how I’m in a period of my life that is all about healing. Healing from expectations on life that I couldn’t live up to and from years of thinking there was something wrong with me. Learning about the identities asexual and aromantic was a very overwhelming experience because it meant that I had to re-interpret my whole life but it also made me feel stronger and more genuine than before. I realised I did have experiences and a valid perspective on life and that is why I started this blog, so find a way of expressing myself about things I didn’t really think I was able to say something about before. I was 37 years old when I found out I’m aroace. Of course did express myself before that, but still, there is a big difference. Before I didn’t have peace with either my sexual or romantic orientation and I’m still a work in progess and I guess I’ll always be but… I really found inspiration on writing about this experience and it’s been an empowering experience, especially when I’ve got comments on my text from people who can relate to them.
When I’m now going to write this text on the topic ”Being aromantic in an allonormative world” I find it to be so broad that it’s difficult to know where to start. There’s an expression in Swedish that goes like this: ”I can’t see the forest because of all the trees!” The meaning of that saying is that something can be so obvious that it’s hard to realise. It’s like that for me with aromanticism. In my earlier years I struggled so much trying to understand my sexuality, why I didn’t feel attracted that way to anyone even though I did experience libido. When I head about asexuality I never thought that could be me, because of those feelings and fantasies that I had, but reading about it I come to understand that of course I am. It did took me some time to think about it, though, before I could accept it. With aromanticism it was different. Instantly when I saw the word and the defintion I bursted out ”But that’s me! Is there a word for someone like me?!” Being aromantic is so natural for me. It just is. My true nature. There’s a song by Zedd & Kehlani called ”Good Thing” where there’s this line that says ” …romance, it’s not in my bones…”
As a teen I wasn’t interested in boys at all. Not girls, either, but because of heteronormativity it didn’t cross my mind, it wasn’t until I was a grown up that I realised that didn’t have any romantic feelings for my own gender. I never had any posters of boybands or any other celebrites on my walls. I never participated in the conversations my friends had about crushes. Instead, I’ve always been the constant listener. I remember so clearly when I was 16 or 17 and the other girls in my class talked about wanting to have someone ”to take good care of you”. I was so confused and annoyed with that. ”They’re supposed to be independent women and manage to take care of themselves”, I thought to myself. Of course they did want to become idenpendent. Was I didn’t understand was the romantic concept.
When I was in my twenties I was active in a volunteer project in my church. We were six young adults who did volunteer work in small local churches which meant that we were working all the time and also lived together very close to each other inside the church building (it was a crazy time). When doing the volunteer work there was a rule that we weren’t supposed to start romantic relationships, because this time was to be dedicated to God and nothing else. That didn’t stop people from falling for each other and for every couple who had to admit their love for each other to the leaders I remember feeling confused because I thought ”Why can’t they just wait?” Of course I did understand that it’s not that easy when it comes to attraction. I just felt so different because I never experienced any of that kind. It was something that seemed to be happening for everyone but me. I remember once when my friend, who had a problem of falling in love with people very easily and felt the need of set up standards for herself asked me: ”Elin, what are your standards when it comes to your future husband?” She got annoyed when I gave her my answer: ”My only thing is that I like him”, because for her it was a given thing. But it wasn’t for me. That was the first thing I could think of because it was bothering me that it never happened to me. I never liked anyone that way.
Through my young years this didn’t bother me much, really. I thought I would eventually meet someone to fall in love with. I wasn’t worried and was more focused on my career and other life plans. But when I became 35 and older it really started to affect my mental health. It felt like my heart was dysfuntional, but I couldn’t understand why because I didn’t have a problem to feel love for others in other ways. It was just the romantic feelings that never happened. And when I thought of trying to date I always felt so awkward, like I was going to have to push myself into something that wasn’t natural for me.
When I learnt about aromantic being a valid orientation and that there were others like me I felt so relieved! There are challenges in the future and I’m aware that I have to learn to think in new ways around relationships, building a home and what makes a life meaningful. It really isn’t easy! This year I’m turning 40 and there are so many unspoken norms in this allonormative society about what you should’ve achieved at this point in your life. I’m working really hard trying to re-interpret my past and also to find hope for the future. But it helps a lot to have connected with other asexual and aromantic people to know that I’m not alone on this journey!
I’ve done a lot of thinking lately about the experience of being an aromantic cis-woman. There are so many norms about how a woman should be, how we should act and look like, priorities we’re expected to make in our lives – yes, the list could go on forever. A lot of these norms are connected to sexuality and especially romance. For example, it’s scary when you think about that a woman’s value even today is so connected with if she’s considered to be attractive enough. That is something that always has made me feel so uncomfortable. But all since I understood I’m aroace I’ve noticed that I’ve found more confidence in strenght within myself knowing that I don’t have to make myself attractive for anyone else. It’s enough that I feel good about how I look and my body and my appearance is for nobody else but myself.
Being aromantic really affects everything – self confidence, plans for the future, relationships… so there are so much more that could be written about in this text but I’ll stop there so it won’t be too long. It will be exciting to read what other aros have written on this topic. I wish for more awareness about the aromantic identity in our allonormative world so it won’t be taken for granted all the time that romantic love is something that everybody experiences as central to their existence. If there’s more visibility and awareness out there it would be easier for other aromantic girls and people of all genders and they wouldn’t have to feel so confused and alone as I did growing up.
We need more aromantic pride and representation in this allonormative world!
I walked in a Pride parade in a small town called Eskilstuna in 2022. It was my first time to walk in a parade and before the year of 2021 when I started identifying as aroace I never thought I’d be there representing an identity of my own.
Other texts written in English you can find if you click on the tag “english” in the cloud below.
Har skrivit en dikt om att leva som aromantisk i en allonormativ värld och så klart är det ”Material Girl” av Madonna som har inspirerat mig så lyssna gärna på den för rätt feeling.
I en allonormativ värld
Inga kyssar, inga flirts Vänners hjärtan krossades Mitt var alltid helt ok Och det där som alla alltid gick och tänkte på, ville prata om Flög mig alltid över huvudet Jag gick obemärkt förbi Jag visste ingenting om det då Men jag levde i en allonormativ värld och jag var en aromantisk tjej
Dramatik på bibelskolan - åh nej! Det skedde saker i skymundan Och vi som kommit överens Trots regler & högtravande ideal skapades romantiska band Dock har samfunden satt ner foten ”Vid samkönade romanser drar vi allt en gräns!” Denna dubbelmoral måste genomskådas Det är inget fel på att känna attraktion Jag citerar Guds ord: ”Låt dem få gifta sig!” Mina vänner, kanske är det så Att i kyrkan som är både en hetero- och allonormativ värld behövs en aromantisk teolog?
Många normer och ideal kring det här med s*x och romance Och mycket kring detta hur en kvinna ska se ut, bete sig, hur hon ska va Skönhetsideal, prioriteringar relationer och familj Ska allt handla om en speciell känsla? Lärde mig om aromantik - vilken lättnad Jag får bara vara jag! Min identitet innehåller många delar är värdefull - glittrar ur rätt perspektiv Som asexuell och aromantisk kvinna lär jag mig att ta plats i denna allonormativa värld
Vänner kommer och vänner går Att hitta relationer och gemenskap är svårt och lätt att bli missförstådd Du kanske inte alltid kan va öppen med hur du fungerar där inuti Men att veta att jag inte är ensam med mina erfarenheter har gjort mig rik! Och varför låta majoriteten alltid få sista ordet om vad som är ett mänskligt liv? Ni andra kanske är fler än oss, men sträck er ut genom ert smala fönster och se - allt där är grönt! Kanske är det egentligen så att det är ni allos som lever mitt i en aromantisk värld
Evangeliska Frikyrkan (EFK) är ett frikyrkosamfund där jag växt upp, utbildade mig som pastor och även jobbat som ungdomsledare. År 2015 lämnade jag det samfundet just på grund av synen på HBTQIA-personer för Equmeniakyrkan, som också är ett frikyrkosamfund men med mycket mer öppen och tolerant syn inom detta. Nu har det hänt mycket på sista tiden. I Örebro har Immanuelskyrkan, den första inom EFK, röstat igenom med stor majoritet att viga samkönade par. (Detta blev två ledare i församlingen nominerade till ”Årets hetero” på QX:s Gaygala detta år.) Och EFK har också haft en arbetsgrupp som jobbat med denna fråga och till slut kommit ut med en rapport vid namn ”Helighet och barmhärtighet” som ska vara underlag för församlingarna i samfundet att kunna prata om det här. Jag tänkte först inte läsa den då jag inte är en del av EFK längre och inte ska lägga mig i, men då samfundet har varit en stor del av mitt liv så länge och denna fråga berör mig så starkt beställde jag den som e-bok. Här följer mina tankar och reflektioner efter att jag läst denna rapport. Kom ihåg att jag inte är någon representant eller medlem av detta samfund. Jag är inte särskilt kunnig om denna process och inte deltagit i något av de samlingar runt om i landet som skett i samband med den. Jag är bara en vanlig person som läst rapporten och här vill dela mina tankar. Vill förvarna med Triggerwarnings om att det är känsliga ämnen som berörs och då rapporten innehåller analyser av biblisk syn på sexualitet måste jag nämna saker som handlar om övergrepp och andra obehagliga saker.
Jag sitter här med ett brustet hjärta. Jag visste redan att EFK:s rapport hade landat i synen att homo- och bisexualitet och andra identiteter inom HBTQIA+ handlar om en s.k. ”brustenhet i skapelsen” så jag var förberedd. Jag hade inte förväntat mig så mycket av denna process som pågått heller. Men ändå.
Återigen har jag plöjt igenom en text där de bibelställen som sägs handla om samkönat sex stötts och blötts. Och jag känner mig alldeles matt. Texter från tusen och åter tusen år sedan som handlar om rituell renhet och orenhet, sexuellt utnyttjande av minderåriga (det kallas för pederastri), sexuellt maktutövande som handlar om att förnedra din fiende genom att penetrera honom och mycket mer i den stilen. Det är tungt. Jag har läst böcker och texter som gått igenom den här typen av bibelställen förut och det har varit väldigt informativt. Jag har lärt mig om synen och syftet med sexualitet i en tid och kultur som är så främmande från vår i dag och det har lett till förståelse för vad som pågår i de texterna som ju är så obehagliga att läsa. Jag har lärt mig att det är tydligt att de texterna inte går att utgå ifrån när vi talar om sexualitet i dag och särskilt sexuell läggning. Lika lite som de går att utgå ifrån vad gäller synen på personer med intellektuella funktionsvariationer, personer som menstruerar, kvinnors ställning, synen på femininitet m.m.. Men det verkar som att diskussionerna aldrig tar slut och jag lovade mig något medan jag läste denna rapport: Aldrig mer!
Aldrig mer ska jag plöja igenom en bok som går igenom de här texterna i syfte att utreda om samkönade relationer är ok eller ej. Jag har läst nog om penetrering av minderåriga. Jag har läst nog om hur man såg med förakt på män som penetrerades förr i tiden, att de männen nedvärderades på grund av att det mest skamliga de kunde tänka sig då var att inta en kvinnas roll. Visst är det bra att jag lärt mig så jag kan stå trygg och svara dem som säger att det inte går att vara kristen och bibeltrogen och samtidigt bejaka samkönade relationer. Men hörni, nu har jag läst tillräckligt. Jag känner mig oerhört trygg med att vara kristen, bibeltrogen och samtidigt bejaka HBTQIA+-personer i deras identiteter och relationer.
EFK arbetar med de här frågorna men hamnar inte i en bejakande syn. De landar i slutsatsen att samkönade relationer och bi- och homosexuell läggning är en ”brustenhet” alltså en defekt i skapelsen. Rapporten fokuserar på samkönade relationer men det nämns också att de tolkar Bibeln som att den enhetligt fördömer könsöverskridande uttryck och fastställer tydligt att i skapelsen existerar man och kvinna och inget däremellan. Man och kvinna är tydligt åtskilda kategorier.
De önskar kunna välkomna HBTQIA-personer i sina gemenskaper ändå. Men jag undrar: vem skulle vilja vara en del av en gemenskap på de villkoren? Att bli sedd som en som är brusten för att den längtar och söker efter kärlek och fysisk intimitet? Visst nämns i rapporten att denna ”brustenhet” inte ska ses på individnivå – men hur får de ihop det egentligen? Vem kan ta emot detta budskap och inte känna sig utpekad? Och vem vill finnas med i gemenskapen på de premisserna att ”Ok, du får leva i den relation du påbörjat som egentligen är ett fel i skapelsen men som du inte skulle må bra av att mista”.
Och vem skulle vilja känna att dens icke-binära identitet eller existens som t.ex. intersex-person är en följd av en ”brustenhet” som finns i skapelsen? Det är oerhört kränkande.
Jag känner stor respekt för den enda person som fanns med i arbetsgruppen och levde i samkönad relation med sin make. Att han stod ut att finnas i detta arbete övergår min förmåga att förstå. Hur känns det för den personen nu med det resultatet som blev av arbetet? Det vet jag inte och det angår mig inte heller, men jag känner stort medlidande för jag tror inte att det kan ha varit lätt.
Jag har lämnat EFK bakom mig men jag märker att detta berör något djupt i mitt innersta. Att jag lagt ner så mycket tid och ork på detta sammanhang och även försökt passa in där. Jag tänker på när jag var ung och brottades inom mig med det faktum att jag älskade HBTQIA-personer och att de fanns men att jag visste att ”egentligen för att vara en som lever nära Gud så kan jag inte känna så”. Jag har gett upp den kampen i och med att jag lämnade samfundet. Jag kämpar inte längre utan bejakar och i detta inlägg vill jag säga till alla HBTQIA-personer och faktiskt särskilt till er bögar (som jag upplever är särskilt utsatta i denna rapport jag läst): Från djupet av mitt hjärta ÄLSKAR jag er! Och gläds över att ni finns!
Och jag önskar er gemenskaper där ni blir bemötta med GLÄDJE och kärlek. Jag önskar er att kunna omfamna era läggningar, identiteter och relationer med vissheten om att ni är hela människor och precis som ni ska vara. Jag önskar er budskapet om en Gud som är god och vill er gott. Jag önskar er samma förtroende för viktiga uppdrag som alla andra. Jag önskar att ni fick slippa dessa långa resonemang som ska gå igenom tusenåriga idéer om vad som anses ”orent” och att ni inte behövde bli jämförda med situationer där våldtäkt används som metod vid krigsföring. Det är osmakligt och ni är värda så mycket bättre.
Om det finns något som dock varit positivt i läsandet av denna rapport är att jag fått en ännu högre nivå av respekt för alla HBTQI-personer men särskilt vill jag i detta inlägg nämna er bögar. Ni bögar som har feminina uttryck, som är bottoms och twinks och så klart alla er som inte använder sådana labels men tillhör den grupp som ofta skuffas undan, förlöjligas och är utsatta för våld och fördomar. I läsandet av genomgången av dessa texter från Bibeln och även där de skildrat synen på samkönat sex i antiken så är det tydligt att feminina bögar och dem som varit mottagande i den sexuella akten genom alla tider varit utsatta för förakt, förlöjligande och våld. Mitt hjärta brister för allt dessa människor fått utstå genom alla tider och jag vill säga tydligt: jag högaktar er och bugar för er. Ni står rakryggade trots allt detta och när någon går i en Pride-parad eller på något annat sätt uttrycker stolthet över att vara inom HBTQIA+ så är det för alla av i dag men också i solidaritet med dem som gått före. Som älskade, kände lust, uttryckte sin längtan och känslor men aldrig fick göra det i jämlikhet och som levde i stor utsatthet och utanförskap.
HBTQIA-personer höjt sina röster och vägrat låta sig tystas och skammas. Queera röster finns i kultur, musik, tv-serier, filmer, litteratur och andra olika former. Runtom vår värld firas Pride – särskilt i juni månad, och detta startades av transkvinnor och andra HBTQIA-personer som på 70-talet vägrade låta sig tystas längre utan höja sina röster. Synas! Fira! Vara stolta! Vägra skämmas! Vägra acceptera sådant som EFK presenterar i sin rapport – att det skulle handla om ”brustenhet”. Nej, att vara HBTQIA-person är något att vara riktigt stolt över!
Till alla er bögar, transpersoner, lesbiska, bisexuella/romantiska och andra queera vill jag säga såhär. Jag har växt upp inom EFK. Jag har suttit i samma kyrkbänkar som dem som gjort rapporten, jag har hört samma predikningar, jag har sjungit samma lovsånger, jag har läst samma Bibel med alla möjliga texter – lite vackrare bitar och de ställen som ju är svårare att förstå, jag har bett samma böner och tror mig följa samma Gud. Men den slutsats jag kommit fram till är den här:
Ja, världen är brusten. Men ni är sådana som gör den hel. Er kärlek är helig. Er sexualitet har ett okränkbart värde. Era sånger är livsavgörande för den här planeten. Era litterära verk är ovärderliga. Era estetiska uttryck är gränsöverskridande och kreativiteten i dem det som får jordklotet att snurra. Era relationer är något som får Guds hjärta att värmas. Era erfarenheter är förband som får en sårad värld att läkas. Er mångfald för mänskligheten samman och skapelsen är inte vad den var tänkt att vara utan representation av varje queer identitet.
Om en vecka går jag i West Pride-paraden med mina asexuella och aromantiska flaggor. Jag höjer dem i stolthet och glädje över att min sexualitet och läggning inte är brusten utan hel. Men jag går också i paraden i solidaritet med alla HBTQIA-identiteter.
Och återigen vill jag säga från det allra djupaste, innersta av mitt hjärta: Denna aromantiska person har aldrig i sitt liv upplevt någon romantisk crush men en kärlek har brunnit starkt i mitt hjärta ända sedan jag var ung. Och det är den som sätter titeln på denna text:
Beautiful sticker made by Tinyflowerclub shop on Etsy, a queer artist I really can recommend!
It’s ok to still figure things out
It’s ok to be vulnerable It’s ok to be weak, and also to be strong It’s ok to struggle and to be confused
It’s ok to take those first steps Speak those first words It’s beautiful – every single voice
💜🤍🖤
Jag har tänkt på det där på sista tiden väldigt mycket. Hur det var när jag först förstod det här med ace och aro och kom ut och började prata om det osv. Tog mina första steg att börja prata om det här. Det är ok att va klumpig när en tar sina första steg. Kände bara för att dela de tankarna med er. Vet inte om det är nån mer som kämpar lite extra med det just nu – i så fall, hoppas du kan finna lite styrka i det här klistermärket och orden: Det är ok!
The Aromantic Perspective 