Den här kvällen har varit rätt så känslosam! Har tänkt tillbaka på hur det var där för tre år sen då jag förstod att jag är inte alls nån som det är fel på – jag är nåt fantastiskt – jag är ace. Men visste inte om.
Sen dess har det skavt så i mig. Så otroligt djupt, ska ni veta. Varför är det inte asexuella, eller det aromantiska perspektivet med när det pratas om HBTQ? Det ska ju finnas med där. Det är en av minoritets-läggningarna.
Varför vänjer jag mig aldrig? Det finns en slags nerv i mig som alltid kniper till och svider när något hamnar utanför. Så klart missar jag också perspektiv. Men då jag vet om det kan jag liksom inte tänka bort det eller släppa det.
När vänjer en sig? När kan man börja prata om HBTQ-rättigheter utan att jag måste blanda in… det här? … mig? När får jag förståelse för att folk inte orkar, hinner, vill, kan greppa? När får jag förståelse för att detta inte är lika viktigt?
Det handlar om mig. Det är viktigt för mig. Och tänk: alla dem jag fått lyssna till. Som lever i ett osynligt utanförskap, men har så mycket att bidra med.
Nerven låter mig inte slumra och vila. Nerven i mig kniper till. När vänjer jag mig? Aldrig. Det går inte. Jag kan inte. Inte nu. Kan inte gå tillbaka till att inte veta om.
Så här finns jag. Med mitt skav. Och tänker: det spelar ingen roll om det inte är viktigt för andra.
Det är viktigt för mig. JAG är viktig för mig. Ni är viktiga för mig.
The Aromantic Perspective 