I en allonormativ värld

Har skrivit en dikt om att leva som aromantisk i en allonormativ värld och så klart är det ”Material Girl” av Madonna som har inspirerat mig så lyssna gärna på den för rätt feeling.

I en allonormativ värld 

Inga kyssar, inga flirts 
Vänners hjärtan krossades 
Mitt var alltid helt ok 
Och det där som alla alltid 
gick och tänkte på, ville prata om 
Flög mig alltid över huvudet 
Jag gick obemärkt förbi 
Jag visste ingenting om det då 
Men jag levde i en allonormativ värld 
och jag var en aromantisk tjej 

Dramatik på bibelskolan - åh nej! 
Det skedde saker i skymundan 
Och vi som kommit överens 
Trots regler & högtravande ideal 
skapades romantiska band 
Dock har samfunden satt ner foten 
”Vid samkönade romanser drar vi allt en gräns!” 
Denna dubbelmoral måste genomskådas 
Det är inget fel på att känna attraktion
Jag citerar Guds ord: ”Låt dem få gifta sig!” 
Mina vänner, kanske är det så 
Att i kyrkan som är både en hetero- 
och allonormativ värld 
behövs en aromantisk teolog? 

Många normer och ideal 
kring det här med s*x och romance 
Och mycket kring detta hur en kvinna 
ska se ut, bete sig, hur hon ska va 
Skönhetsideal, prioriteringar
relationer och familj 
Ska allt handla om en speciell känsla? 
Lärde mig om aromantik - vilken lättnad 
Jag får bara vara jag! 
Min identitet innehåller många delar 
är värdefull - glittrar ur rätt perspektiv 
Som asexuell och aromantisk kvinna 
lär jag mig att ta plats i denna 
allonormativa värld 

Vänner kommer och vänner går 
Att hitta relationer och gemenskap 
är svårt och lätt att bli missförstådd 
Du kanske inte alltid kan va öppen 
med hur du fungerar där inuti 
Men att veta att jag inte är ensam 
med mina erfarenheter har gjort mig rik! 
Och varför låta majoriteten alltid 
få sista ordet om vad som är ett mänskligt liv? 
Ni andra kanske är fler än oss, 
men sträck er ut genom ert smala fönster 
och se - allt där är grönt! 
Kanske är det egentligen så att det är ni 
allos som lever mitt i en aromantisk värld