”Han lät dem höra en annan liknelse: »Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ — ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.’«”
Matteusevangeliet 13:24-30
Midsommaraftons kväll. Jag jobbar hela helgen men slutar lite tidigare så hinner ägna mig åt en stund att rensa bland allt ogräs i odlingslådorna innan myggorna gör mig galen.
Jag har varit bortrest förra helgen vilket innebär att jag varit väldigt trött i veckan så ogräset har tagit över så pass att de små kämpande morotsplantorna nästan inte ens syns. Det är så mycket ogräs att uppgiften kan kännas överväldigande och hopplös.
Men jag sätter mig ändå och plockar bort ogräs-planta efter ogräs-planta. En i taget. Sakta men säkert ska det väl bli lite lättare för morötterna att andas i alla fall. Och att ta bort fem stycken ogräs-plantor, eller fem handfull, är ju ändå bättre än ingenting.
Så ser jag dessutom något röra sig där på den mörka jorden. En graciös spindel med vit bakkropp kilar förbi och jag har lärt mig att den arten kallas för äggspindel. Ett av Guds små underverk, något som jag aldrig skulle få möjlighet att se om jag inte tog det här tillfället att rensa lite innan jag går och lägger mig.
Senaste tiden har jag tänkt på det här med homofobi, transfobi och intolerans inom kyrkorna. Det är med anledning av det som hände då Kristna Regnbågsrörelsen fick beskedet att vi inte längre var välkomna att ha en monter på Evangeliska Frikyrkans konferens Torp. Det sägs att de inte var redo som rörelse men det finns anledning att tro att en stor bidragande orsak var det hat mot HBTQIA-personer som uttrycktes ifall vi skulle få tillåtelse att va med där. Det hatet är så svårt att smälta och förstå. Vi möttes av det också under West Pride i Göteborg då en grupp (väldigt speciella sk kristna har jag fått lära mig) stod med megafon bredvid paraden och skrek hur syndfulla vi andra kristna var som stöttade detta och är HBTQIA+ själva.
Det är så lätt att bli matt över detta hat, detta ogräs. Det är så överväldigande mycket. Och en kan känna sig maktlös. Vad spelar det för roll om jag går i Pride-paraden med Kyrkorna på Pride, om jag höjer min röst till försvar för alla queera personer, om jag försöker ta samtal med oförstående familjemedlemmar… Och vad gäller asexualitet – vad spelar det för roll med mina små bidrag att jag varit med i podd och berättat om detta osv, när det t o m står fastslagit i lagen att det bara finns tre sexuella läggningar som kan innefattas av diskrimineringslagen. Vad kan en liten människa göra emot det egentligen?
Men då får jag väl tänka på de här plantorna. Inte gräma mig över de kvällar då jag inte orkat ens se åt odlingslådorna eller göra något åt ogräset där. Utan ta den stund då energin finns och plocka en planta i taget, göra en liten grej. Det kanske betyder något för en kämpande morotsplanta!
Och så kan det vara så… Att i det där stilla arbetet i att göra det lilla en orkar med… så kan det vara så att en får vara med då ett av Guds underverk kilar förbi. Tänk att få va med om något så vackert!
The Aromantic Perspective 